Känd eller Kär

I

Leighton Meester > Celine Blue

><><

Jag skummar igenom artiklarna i skvallertidningen som jag håller i handen samtidigt som jag tar en sip av kaffet som jag har i min andra hand. Precis som alla andra i San Fransisco denna onsdagsmorgon är jag på väg till jobbet, receptionist på ett av stadens lyxigaste hotell. Tillsammans med folkmassan rör jag mig framåt över den platta delen av stan, med klackskor på fötterna och en tajt kjol fastklistrad runt mina långa ben.

Rusningstiden är den bästa tiden på dagen enligt mig. Uppmärksamhet är något som jag har lärt mig själv att hata sedan en lång tid tillbaka och om det är något som man inte får vid den här tidpunkten är det just uppmärksamhet. Alla människor är antingen för stressade eller upptagna med att ta sig från a till b att det inte lägger särskilt stort fokus på någon annan individ alls. Så jag gör allt jag kan för att undvika uppmärksamhet. Tillexempel så finns det ett antal människor som tränger sig fram i flocken av sf-bor för att fortare kunna ta sig till jobbet. De här människorna får ofta arga blickar kastade efter sig eller ett svärord som kanske slinker ur någons mun, och det är tillräckligt med uppmärksamhet för att få mig att undvika den.

Även om det inte låter som det så får jag ytterst lite uppmärksamhet på mitt jobb. Eftersom att det är så dyrt så kommer oftast rika snofsiga personer dit för att bo och många av dem är så snobbiga att dem ser ner på personalen och ger dem därför ingen uppmärksamhet, för det är dem ju inte värda enligt dem.

Något som har fått mig att hata det här med uppmärksamhet är min uppväxt. Mina föräldrar var sällan hemma då de båda fokuserade mer på sitt jobb än på sin egen dotter och när de var borta ringde de sällan för att bara kolla att allt var som det ska och att jag mådde bra. Så redan som ung fick jag lära mig att klara mig själv och jag förlitar mig gärna inte på någon annan i första taget.

När jag precis hade fyllt arton så bestämde jag mig för att flytta hemifrån, varför inte liksom? Jag kunde äntligen befria mig själv från mina föräldrar! När mina föräldrar hörde att jag tänkte flytta ifrån dem och Los Angeles till San Fransisco så brydde dem sig knappast. Min pappa sa till och med "Vad kul. Snälla Celine jag måste jobba." Hans ögon var till och med fast klistrade vid en datorskärm när jag berättade det och inga pengar fick jag för att kunna klara av flytten och resan dit. Så jag tog ett lån, köpte lägenheten och hyrde en bil för att köra upp dit. Nu jobbar jag heltid på Loews Hotel och är bara ledig på söndagar. Med tanke på att jag inte har studerat på universitetet så jobbar jag så mycket som möjligt för att samla pengar till utbildning och studiematerial. Dessutom betalar jag fortfarande av lånet jag tog för sju år sedan och det ser inte ut som att mitt sparande går särskilt fort framåt.

Men för att underlätta lite och slippa betala hela hyran själv så bor jag tillsammans med en tjej. Jag lade ut en annons på internet om att rumskompis sökes och den första tjejen - jag tog det säkra före det osäkra - som svarade accepterade jag och hon flyttade in strax därefter. Tjejen jag bor med heter Jasmine och är en vacker och mörkhyad tjej. Hennes läppar är så gott som alltid rödmålade och hon är väldigt engagerad i mode. Hon är en sådan tjej som är ute och festar så ofta som möjligt och kommer hem sent på natten för att sedan sova till efter tolv nästa dag. Men hon är trevlig och tyst som en katt för det mesta när hon kommer hem så jag gillar henne och skulle kalla henne en av mina två kompisar.

Min andra kompis är en kille som jag kallar min kompis, för lite desperat blir jag, men han skulle nog snarare kalla mig en jobbig främling som pratar med honom medan han jobbar. Charlie, som han heter, är nämligen bagare och jobbar öppet i bageriet. Jag brukar sitta och tvinga honom att prata med mig och jag hoppas att han är någorlunda okej med det för jag planerar inte på att sluta.