Den magiska havsnäckan

Mannen i fiskerocken

När Cornelia vaknade kändes hennes huvud tungt, som om det vilade tiotals tunga stenar där inne. Samtidigt kändes ögonlocken som betong och kroppen var underligt stel. Allting kändes fel. Men någon gång var hon tvungen och gå upp, hon vet det. Låta dagen ha sin gång och låta allt bara rulla på som vanligt. Tyngden på ögonlocken hade lättat nu och hon slog upp dem, sovrummet badade inte i solljus som vanligt - tunga, gråa moln täckte himlen där utanför och av bara ha kastat en ända blick genom fönstret förstod hon att det är åska som hänger i luften. En molande känsla vilade på magen och hon såg sig oroligt omkring, det var någonting som var fel. När hon olustigt reste sig upp i en halvt sittande ställning var det först då hon hörde de ilskna rösterna ifrån köket. 

"Jag förstår inte vad det är som har tagit åt henne!" 

"Inte jag heller, hon hon aldrig betett sig såhär förut..." 

Cornelia svalde häftigt när hon insåg att det var hennes föräldrar som talade, de lät riktigt, riktigt upprörda. Det var inte deras ilska, oroliga röster som fick henne att bli helt torr i munnen och en skuldmedveten tanke som bildades i hennes huvud - det var att de i själva verket pratade om henne.

                                                                                                 ***

Försiktigt, försiktigt reste hon sig upp - hon kände sig yr. Scenerna från stranden spelades upp framför hennes ögon. På skakiga ben smög hon sig fram till sin byrå och garderob och valde en tunn, långärmad turkos tröja, ett par trekvarts byxor och började sedan omsorgsfullt borsta sin långa blonda hår som övergick till vågor ju längre ner till midjan man kommer. Tankarna, försvars- svaren, undanflyktsplaner och ursäkter snurrade omkring likt en karusell i huvudet. Men ingen ursäkt var tillräckligt bra för att få hennes mamma och pappa förlåta henne i första taget. Hon tog ett djupt, rosslande andetag och slöt ögonen. Håret var fuktigt och trassligt sen igår och hennes ögon var rödsprängda - som om hon suttit framför datorn en hel dag utan att sova. Hon såg förfärligt ur. Hon sköt undan ursäkterna och började fundera på hur hon vaknade upp i sin säng när det sista hon kom ihåg var att hon befunnit sig på stranden? Hon var så uppslukad i sina tankar att hon inte hade en tanke på vad som hänt med hennes väska med tunikan och... havssnäckan. Hon flämtade ofrivilligt till och borsten gled ur hennes hand men hon orkade inte bry sig om att ta upp den. Men ett högt "plonk" stötte borsten ihop med trägolvet. En djup panik drabbade henne, egentligen visste hon inte varför... men tanken på att ha slarvat bort halsbandet fick det att hugga till i magen. Med en snabb blick i spegeln stannade hon tvärt till och vände sig om. Först var det bara hennes uppjagade ansikte som stirrade tillbaka mot henne, men sedan lade hon märket till det - ett halsband vilade sig mot hennes bröstkorg. Det var havssnäckan. Sedan kom hon ihåg; hon hade aldrig låtit halsbandet ligga kvar i sin väska, hon hade av någon anledning tagit på sig det. Det var lugnt, det var inte borta. Men väskan vet hon fortfarande inte var den är. Men väskan var hennes minsta problem i det stunden, för rätt som det var for dörren upp och hennes mammas ansikte stack in genom dörröppningen. 

"Jaha, du är vaken.", mumlade hon med en klar, men hård, stämma. Cornelia lade märket till att en djup rynka vilade emellan hennes mammas ögonbryn. "Kom med här, vi måste prata." Cornelia var just påväg att protestera med bet sig själv i tungan, hon måste ställa allt till rätta. Det är bara onådigt att käfta i mot, i stället nickade hon långsamt med sitt huvud. 

"Jag... jag kommer." 

=====================================================================================Hon har alltid sett sitt hus som ett hemtrevligt, mjukt ställe fylld med kärlek. Men just i denna stund kände hon sig rent av skräckslagen. Hon skämdes, hon skämdes så enormt mycket över hur hon betett sig. Och tanken på att behöva försvara sig själv och be om förlåtelse kändes förnedrande på något sätt. Hennes mamma kastade inte så mycket som en blick på Cornelia när de tysta gick brevid varandra i korridoren som skulle leda till hallen och sedan köket. Men när deras ögon väl möttes vände hennes mamma snabbt bort blicken, hon var arg och besviken. Det kunde man se på hennes kropp-språk. Kroppen var stel, axlarna neråt vinklade och händerna hårt slutna. För en stund hade hon tänk att säga förlåt men stängde munnen igen. 

"Mamma...?", började hon osäker för att bryta tystnaden. "Jag-"

"Sch! Vi pratar mer om det i köket.", avbröt hon, utan att vända sig om. Sårad över hennes mammas korta, syrliga svar svalde hon ner en hård klump som bildats i halsen och blinkade bort tårarna. Hon hatade när folk var besvikna på henne, likaså när de var arga på henne. Allt är hennes fel. Hon borde skämmas. En lätt rodnad spred sig över hennes kinder när de kom fram till köket. Med fasa stannade hon till utanför dörrportalen. Igenom den kunde man se en del av det stora, ljusa köket. Hennes pappa satt ner vid matborden och höll en hård grepp om en kaffekopp. Han var också upprörd. Hans bruna hår stod åt alla hår och han hade glömt knäppa knapparna på hans mintgröna skjorta fel. Mitt emot honom satt en man. Cornelias mamma hade också stannat upp och gav henne en hård blick som betydde att hon måste gå in. 

"In med dig!", viskade Angelica och nickade mot köket. Cornelia som stirrade osäkert på mannen som var klädd i en mörkgrön fiske rock skakade nervöst på huvudet. Vad gjorde han där? Det ända hon såg av honom var hans stora, breda rygg som var vänd mot honom. Ansiktet var vänd mot hennes pappa. Mannen med fiskerocken måste ha lagt märket till deras röster, för han vände sig sakta om mot dem. När hon mötte hans ärriga, chockerade ansikte log han.