Jag står på en av Eksjös få gator, ensam. Klockan måste vara runt elvasnåret. De gula och röda löv, på träden omkrig mig, fladdrar dominerande över de väldigt få gröna löv som bara väntar på att ändra färg. Vinden susar svagt i mitt ansikte. Det är precis vad jag behöver, tänker jag.
Jag tittar ner på min resväska, och börjar tänka på dess utseende. Hur dess tidigare mörkröda färg nu har förvandlats till en rätt svag nyans av brun. Hur den trasiga dragkedjan kämpar för att hålla inne alla mina grejer. Den må vara gammal, men den bär med sig många minnen.
Jag kollar upp mot himlen, den är mörk, med tusentals stjärnor som skiner klart. Jag tittar efter Karlavagnen, men hittar den inte någonstans. Jag tar en titt på ett foto som jag hittar i jackfickan. Ett foto på oss, vår familj. Sedan känner jag hur ett minne flyr genom mitt huvud.
"Mamma! Kolla vad jag har gjort!" skrek jag uppspelt medans jag väntade på att hon skulle komma och titta på min fina kyckling som jag hade fixat ihop med hjälp av lera, tejp och färg.
"Wow, det där är verkligen.. något," skrattade hon, när hon såg hur stolt jag var över detta, så kallade mästerverket.
"Tycker du om den gröna näbben?" frågade jag henne hoppfullt.
"Den är min favorit," sa hon och klämde min kind lekfullt.
"Min med, om jag ska vara ärligt," erkände jag och fnittrade lite smått.
"Ska vi visa den för pappa?" frågade hon och gav mig ett stort och kärleksfullt leende.
"Ja! Och så kan han ta kort på den," sa jag glatt.
"Vilken bra idé, du är så klipsk," yttrade hon stolt. Har den ett namn?
"Hmm.. Han heter Berta," berättade jag.
"Berta? Jaså, på en killkyckling? Är du riktigt säker på det?" Frågade hon.
"Hundra," svarade jag och fnissade.
"Okej då. Berta får det bli," sa hon och log. Ett leende som kunde få pessimister att bli optimister, ett leende som kunde få den olyckligaste man att känna hopp, glädje. Det var min mammas leende, det.
"Var det någon som ville ha ett foto?" hördes en röst ifrån vardagsrummet i det stora huset.
"Pappa!" skrek jag överlyckligt och hoppade upp i hans famn.
"Hejsan snuttan," hälsade han.
"Hur många gånger har jag sagt att du inte ska kalla mig det?" frågade jag surt.
"Hmm.. någon är lite tjurig. Tror du att det här skulle hjälpa mot det?" frågade han och tog fram en lapp.
"Vad är det där?" frågade jag nyfiket.
"Vill du testa att läsa?" frågade han uppmuntrande.
"Pappa, jag är faktiskt sex år. Jag vet hur man läser," påpekade jag stolt. "Gr..ö..na L..u..nd, Gröna Lund. Pappa, vad är Gröna Lund?"
"Det är dit vi ska om två veckor. Oroa dig inte, du kommer att älska det," hävde han ut sig.
"Finns det kycklingar som Berta där?" frågade jag.
"Vi får väl se," svarade han.
"Kan vi ta en bild?" frågade jag uppspelt. "På Berta, menar jag."
"Låt mig tänka. Hmm... ja," sa han och jag kunde känna hela mitt ansikte skina upp.
"Men du kanske vill tvätta dina händer först, gumman," ingav mamma och skrattade.
"Ja!" ropade jag och sprang in till badrummet. Jag var så lycklig, så glad.
"Okej, jag är klar!" ropade jag till mina föräldrar och de vände sig snabbt om. Mamma gav mig en konstig blick, som om hon hade ont. Hon försökte täcka blicken med ett leende, men det gick inte speciellt bra.
"Är du okej, mamma?" frågade jag oroligt.
"Jag mår fint, vännen min. Allt är bra, allt är perfekt," påpekade hon övertygande.
"Nu tar vi bilden," sa pappa för att byta samtalsämne och vi ställde upp oss.
Jag känner en tår rinna ner på min kalla kind. Att det kunde gå så snett, bli så fel. Det där var elva år sen nu. Varje dag saknar jag henne, ända sen dagen då hon slutade existera. Dagen när hela mitt liv förändrades, till det värre. Jag vänder på fotografiet jag håller i handen och läser vad det står: mamma, pappa, Sofia och Berta.
Jag ler svagt åt minen jag gör på bilden. Jag var så lycklig på den tiden, ingen kunde förstöra den glädjen jag kände. Det krävdes inte ens mycket, mammas leende och pappas galna skratt räckte gott och väl. Ett skratt man nuförtiden inte hör speciellt ofta, aldrig faktiskt. Och det där leendet, det kan man väl räkna ut att det inte dyker upp oftare.
Jag saknar det, allt: mamma, pappa, huset vi bodde i, storstaden, vem jag brukade vara. Kanske behöver jag något nytt, en ny start. Kanske kan jag få det här, även att jag hatar småstäder.
Jag börjar gå lite sakta, några minuter senare hittar jag ett mindre hotell. Jag tittar igenom hur mycket pengar jag har och ser att det är rätt mycket. Sedan tar jag ett djupt andetag och stiger in.
