"Ja?" frågar receptionisten som om mitt existerande är en plåga för henne.
"Ett enkelrum, tack," ber jag, så artigt som jag kan.
"Hur länge?" frågar hon lika argt som tidigare.
"Några dar," svarar jag.
"Hur länge?" repeterar hon ännu argare.
"Fyra dar," mumlar jag.
"Vad sa du?" frågar hon. Nu börjar hon verkligen att gå mig på nerverna.
"Fyra dar!" skriker jag i princip. Jag ångrar mig när jag känner resten av personalens blickar i nacken.
"Okej, här är din nyckel," säger receptionisten irriterat.
"Tack," mumlar jag igen.
Jag kollar vilket mitt rumsnummer är och går till min destination. När jag äntligen har kommit in i rummet, slänger jag mig över sängen och suckar. Jag packar upp några saker som jag behöver ikväll, men också vissa grejer jag behöver imorgon bitti. Jag är absolut ingen morgonpigg person.
Jag måste verkligen köpa en ny resväska, tänker jag för mig själv. Jag undrar om de har några affärer här. Ja, ja. Det är i alla fall tyst här. Jag tar av mig mina kläder och sätter på mig ett tunnt nattlinne. Sedan kryper jag ner i den varma sängen och tar fram min mobil och hörlurar, sen sätter jag på musik och väntar tills jag somnar. Musik är ett måste, när det gäller att sova. Jag kan absolut inte somna utan musik i öronen.
***
*Knack* *Knack* *Knack*
"Städning!" hör jag en okänd röst ropa.
Ugh. Jag måste ändå gå ner och äta frukost. Jag slänger snabbt på mig ett par mörkblåa jeans och en vit T-shirt med texten 'Fuck it'. Sen sätter jag upp mitt svarta hår i en lång och måttligt hög hästsvans och släpper in städerskan. Jag går ner till matsalen, där det sitter ett par medelålders män som pratar och skrattar högre än vad jag orkar med just nu. Men jag är hungrig, så jag tar lite flingor och en rostad macka med jordgubbssylt på och går och sätter mig vid ett tomt bord långt ifrån männen.
"Hej!" säger en glad röst bakom mig. Är det okej om jag sätter mig här?
"Visst," svarar jag trött och ser en lång kille med lockigt brunt hår och blåa ögon.
Vi sitter där i pinsam tystnad en stund och äter vår frukost, han sin väldigt stora baconmacka och jag mina flingor, tills han börjar prata.
"Så, varifrån kommer du?" frågar han.
"Vad fick dig att tro att jag faktiskt kommer någonstans?" frågar jag skämtsamt. Han tittar på mig konstigt. Jag ger honom ett nervöst leende för att försäkra honom att jag inte är hemlös.
"Skämtade. Stockholm. Du då? Är du härifrån, eller?" frågar jag och han skrattar lite svagt.
"Nej, men jag bor inte speciellt långt härifrån. Nässjö. Min familj och jag har rest runt hela Sverige, jag har fått förlänga mitt sommarlov med några veckor," svarade han. Familj.
"Sett något intressant?" frågade jag nyfiket.
"Faktiskt, från polkagrisar i Gränna till samerna i norra Lappland. Men om jag ska vara ärlig så var pyramiderna i Aneby bäst. Finns också några fina badstränder, kanske inte som på Cypern eller i Grekland, men inte illa," säger han och ler.
"Pyramider? I Sverige, skojar du?" frågar jag förvånat.
"Nej, det finns. I Aneby. Du och din familj borde åka dit någon gång," säger han och jag känner att mitt hjärta sjunker. Jag ger honom en arg blick av misstag, och det gör honom fundersam.
"Vad?" frågar han oroligt.
"Inget," svarar jag kort. Jag kan ju inte berätta för honom om mina problem, han skulle tro att jag var galen. Plus, jag träffade honom i princip nyss och jag föredrar att inte berätta hemligheter för främlingar. Ni vet, i fall något skulle komma ut.
"Säkert? Jag är en fantastisk lyssnare, jag kan sitta flera timmar och bara lyssna på folk som pratar, utan att somna. Och jag dömer dem inte," säger han och flinar.
"Ja, du saknar inte självförtroende i alla fall," skämtar jag.
"Du känner mig inte. Men jag lovar dig, om du gjorde det, så skulle du älska mig," säger han och ställer sig upp och går iväg.
Jag skrattar lite för mig själv åt vad som nyss hände, sen går jag tillbaka till mitt rum för att ta lite pengar. Jag behöver en ny resväska, och kläder skadar aldrig.
