Jag låg på sjöns botten i 200 år. Under de åren hann jag dö, ruttna, tyna bort och återfödas. Jag förstår varför folk är rädda för döden för känslan av min kropp som sakta löses upp är inte något jag vill känna igen. Efter tvåhundra år, tre dagar, två timmar, fem minuter och tjugotre sekunder svävar min självlysande kropp lealöst upp ur vattnet. Jag lyser som en stjärna när jag på rygg lyfts mot himmelen. Det är en overklig känsla av omänsklighet jag känner när jag hänger i luften över skogen. Jag är som en ljummen bris. Ur mina porer flyr lysande stoft i guld. Fragment av naturens urkraft sprids och tynar bort med vinden. Jag är ny och lyser för starkt. Jag landar sakta innan jag likt ett vitt lysande töcken vandrar genom skogen. Jag är viktlös och det är knappt så att jag ens behöver snudda marken med mina fötter för att ta mig framåt. Hela omvärlden surrar av energi när jag blott snuddar vid den. Jag njuter av den oändliga tillvaron.
