Den magiska havsnäckan

Emma i telefonen

Efter Kapten Wallwicks besök hände det inte så speciellt mycket. Hon fick en utskällning och ett hot, sedan var det inget mer med det. Alla var trötta, så oändligt trötta.

"Jag går upp till mig.", hade Cornelia viskat efter en av de värsta utskällningarna hon varit med om i hela sitt 13 åriga liv. Hennes föräldrars ansikten började avta den mörkröda nyans de tidigare blossat upp i och nickade sedan tungt.

"Visst..., du behöver nog lite tid att tänka", började hennes pappa.

"På det du gjort.", inflikade hennes mamma hastigt och tog ett fast grepp runt hennes makes arm. "Jag och din pappa ska ta oss ett ordentligt snack, unga dam." Cornelia gav henne en blick som bad henne att lägga av och lugna ner sig - och hennes mamma blängde tillbaka.

"Du får faktiskt stå ditt kast!", började hon och Cornelia såg klart och tydligt hur hennes mammas ilska blossade upp i hennes mandelformade ögon.

"Angelica börja inte nu igen.", varnade Kenneth trött och lade en hand på hennes axel. "Låt henne... bara gå." Angelica öppnade hastigt munnen för att försvara sig men stängde den genast. Hon ryckte sig loss hennes mans grepp och kastade en arg blick på Cornelia. Cornelia fattade. Det var absolut dags att gå nu. Med en tacksam nick mot hennes pappa och ett svagt "förlåt" vände hon sig om och steg ut ur köket. Med hastiga steg gick hon igenom hallen och korridoren och sedan in i hennes rum. Det var hennes ombäddade säng som var det första man fick syn på och en djup suck lämnade hennes läppar. Det sista hon hade lust med var att bädda en stor dubbelsäng med täcke, överkast, filtar och massvis att kuddar. Det skulle rent utsagt ta en evighet. Men hon hade inte lust att möta hennes mammas vrede ännu en gång så hon började motvilligt bädda sin säng.

***

När Cornelia omsorgsfullt slätat ut den sista skrynklan på sitt överkast lade hon sig ner och lät sig sjunka ner ett par centimeter. Hon behövde tänka. En fluffig, vit kudde kittlade henne i näsborren och hon frustade till. Hon har alltid varit väldigt lätt kittlig. Hon kan inte rå för det, men det har minskat med åren. När hon var yngre hade hennes pappa alltid brottar ner henne och kittlat henne tills grannarna nästan trodde att hennes skrik berodde på någonting helt annat, men inte nu längre. "Pappas lilla flicka" kändes så enormt långt borta när Cornelia tänkte på Kenneth besvikna ansiktsuttryck. Det har alltid varit så, hennes mamma är den som bara blir arg och ilsken medan hennes pappa mest blir besviken. Först arg, sedan besviken. Hon skämdes, aldrig har hon skämts så mycket förut - allvarligt... Vad har tagit åt henne? Cornelia satte sig hastigt upp med ett ryck, hon behövde skriva av sig eller prata med någon. Nu.

***
Cornelia fingrade nervöst på sitt halsband när signalerna fortsatte att pipa i ena luren.

Snälla svara!

Precis när Cornelia började tappa tålamodet och skulle just placera sitt finger på "stäng av" knappen avbröts pipet mot en röst.
"Hej det är Emma!", svarade en glad, andfådd röst. Tacksamt och förvånat tog Cornelia ett hårdare tag kring telefon sladden.
"Ehm hej Emma! Det är Cornelia.", började hon osäkert men avbröts av Emmas glada tjut.
"Åh, hej Cornelia! Vad lustigt, jag hade faktiskt planerat att ringa till dig senare idag... Hur mår du?" Det ryckte i Cornelias mungipor, Emma var alltid lika glad.
"Haha, hur mår Du är nog frågan. Varför är du så andfådd?", undrade Cornelia skämtsamt.
"Jag var ju tvungen att kasta mig nerför trapporna för att hinna svara eftersom ingen annan gjorde det!", utbrast Emma irriterat. Fast Emma inte kunde se det nickade Cornelia förstående. Emma bor i en stor familj, en mamma och pappa och 5 syskon.
"Men jag hann.", tillade hon snabbt med en munter ton. "Jag var rädd att det skulle vara mormor eller någon liknande..." Cornelia gav ifrån sig ett till skratt. 

"Det var skönt." 

"Men allvarligt, hur mår du Cornelia? Det var så länge sedan vi sågs!" Först övervägde Cornelia att ljuga och säga att allt var bra - men sedan kom hon på: varför ringde hon ens Emma om hon ändå har tänkt att ljuga? 

"Alltså..., om jag ska vara ärligt..."

"Ja, det ska du!", avbröt Emma. 

"Mår jag inte så jätte bra...", sa Cornelia tveksamt. "Jag tänkte att det skulle vara skönt att prata med någon." 

Det var tyst i luren. 

"Varför mår du inte bra? Har det hänt något?", undrade Emma med en ton av oro. 

"Tja... ja typ. Mina föräldrar har väl inte varit på det bästa humöret på sistone." 

"Varför?", krävde Emma att få veta och Cornelia kände en svag rodnad sprida sig över ansiktet. Det var nog ändå en dum idé att ringa Emma. Så fort man nämner att man inte är så bra har man alltid en skyldighet att berätta allt i detalj för henne. Men det var försent att fega ut nu när Emma redan befinner sig på andra sidan luren. Så Cornelia tog ett djupt andetag och satte igång med att berätta. 

====================================================================================="Vad... vad har tagit åt dig?", frågade Emma häpet när Cornelia hade berättat klart om Alastair, snäckan, hennes föräldrars konstiga beteenden och om hennes nära drunknings upplevelse. "Du var ju för sjutton nära på att drunkna, är du inte rädd?" Cornelia tänkte efter en stund. 

"Nej. Jag drunknande inte eller hur? Och jag var trött, jag tror inte att jag riktigt tänkte efter vad jag gjorde.", svarade Cornelia eftertänksamt. 

"Vatten är inget att leka med, Cornelia. Det vet du.", sa Emma strängt. "Men jag är glad att du klarade dig. Men känns det inte konstigt att den där mannen-"

"Kapten Wallwick.", rättade Cornelia Emma med ett snett leende. 

"Äsch, jaja, men känns det inte konstigt att den där 'Kapten Wallwick' har burit hem dig när du sov? Tänk om han hade varit en skum typ?" Trots den allvarliga tanken hörde Cornelia leendet i Emmas röst.