Elementhästen

Kapitel 1

~REDIGERAD~

Jag sprang över ängarna. Marken dundrade under mina hovar, när jag sprang och hoppade över allt som kom i vägen. Jag hade nu levt ensam i 3 år och jag hade blivit en stor vacker häst. Fortfarande lika svart som natten.

Jag sprang upp på kullen, som jag alltid stog på och som elementhästen hade stått på i min dröm, och tittade ut över ängarna. Man såg långt från denna kullen och jag kunde se ett ridhus och några byar. Jag lyssnade efter faror, men det var alldeles fridfullt, som det brukade vara. Det ända som hördes var fåglarna som kvittrade och vinden som gjorde så löven prasslade och min man och svans svajade lätt.

Jag andades in den friska luften och tittade ut över havet. Dem flesta gångerna var det så här fridfullt. Men vissa dagar kom det jägare som vill fånga mig eller ja, alla vill det men ingen hade lyckats hittills, jag var för snabb och smidig för jägarna och deras hästar.

Jag hade blivit en legend hos människorna, jag hade fått ett smeknamn runt om i byar och städer, 'Den legendariska hästen som aldrig blir fångad', och det pratades om mig i varje by. Jag tyckte det var bra, för till sist måste de ju ge upp. Men felet är att det nyligen kom att den som fångade mig skulle få en stor belöning, så då hade flera jägare ridit hit för att fånga mig. Jag visste att elementhästen vakade över mig för jag kände alltid av närvaron.

Men nu hade det inte kommit någon jägare hit på flera veckor, och det började bli ganska tråkigt. För jag älskade att bli jagad, det var som förr när jag och min bror sprang runt, så ibland lätt jag jägarna komma så nära att de kunde ta mig, men jag ökade så fort de försökte.

Jag gick ner från kullen till vattnet och drack. Jag hörde hovar långt ifrån och trodde att de kom från ridhuset. Men när de blev högre och högre så fattade jag precis vad det var...  Jägare. Jag hörde att dem stannade och när jag vände mig om så stog de där, och såg belåtna ut, att de trodde jag skulle vara lätt att fånga. Haha. Jag kan säga att de hade fel.

Jag tog sats och hoppade över dem och sprang iväg med dem efter. Jag sprang runt, över branta kullar, hoppade över hinder som kom ivägen och sprang med jägarna i svansen på mig. De här hade mycket snabbare hästar än alla andra.

Jag kände att det var något som störde min snabbhet och när jag tänkte på det hade jag råkat springa in i en återvänds gränd. Jägarna stannade bakom mig så jag inte kom ut.

'Vad var det för fel på mig?' tänkte jag, när jag vände mig om mot jägarna och tittade vildsint på dem.

"Haha och du skulle vara svår att fånga", sa den ena med hes röst och skrattade.

De kastade rep runt min hals och drog iväg mig, men jag hade inte gett upp riktigt än. Jag började stegra och försökte komma loss, men utan framgång. De hade nog använt starkare rep än alla andra av jägarna, som försökt fånga mig. Och efter ett tag så slutade jag kämpa emot av utmattning och följde med jägarna.

Vi gick säkert i en timme innan vi kom fram till en liten gård, jägarna tog in mig i en liten inhängnad och knöt fast repen på en stolpe. Jag kollade efter dem när de gick iväg och pratade med en kvinna. Jag hörde två barn komma upp från backen, när dem fick syn på mig stannade de upp och stirrade med stora ögon på mig.

"Wow, det är den legendariska hästen mamma kolla", sa en av pojkarna och sprang till kvinnan.

Jag hörde henne svara: "Ja, de här två fångade henne innan och ska bara övernatta här innan de fortsätter mot jorvikstallet." När hon hade sagt det, sprang pojken tillbaka till sin bror och stog och glodde på mig. Vilket jag tyckte var jobbigt, så jag stegrade och slog hovarna mot pojkarna.

Jägarna rusande fram och drog bort dem, innan någon hann bli skadad. Den ena jägaren gick fram till mig och knöt fast mig hårdare, så jag inte kunde stegra eller röra mig. Sen gick alla människor in i ett hus och så somnade jag.

~I drömmen~
Jag sprang över ängarna och upp på kullen där elementhästen stog.

"Du måste hitta din inre kraft för att bli fri, mitt barn."

"Men hur?"

"Sök i ditt hjärta så hittar du svaren, det gör man alltid." Den försvann och jag stog själv kvar på kullen, som alltid i mina drömmar.

Jag vaknade av att någon ställde ner en hink med vatten framför mig, slängde lite hö jämte hinken och lossade repen lite så kunde dricka och äta. Jag drack upp allt vatten och rörde nästan inte höet. Visst det smackade som gräs, men det var torrt och inte så saftigt som gräs är.

När jag var färdig så tänkte jag på vad elementhästen hade sagt: "Du måste hitta din inre kraft för att bli fri, mitt barn." "Sök i ditt hjärta så hittar du svaren, det gör man alltid."  Hade den sagt innan den försvann. Jag hade fått många gåtor och råd vad jag ska göra sen första gången den besökte mina drömmar, så sen dess har jag alltid drömt samma sak. Men den har alltid sagt olika saker.

Jag väcktes från mina tankar när jägarna knöt upp repen och så fortsatte flytten till stallet, som de skulle ta mig till.  Jag gick trött efter och undrade vad som var fel med mig, jag brukar aldrig springa så jag inte har en utväg och heller aldrig vara så trött. Men mer hann jag inte tänka, förrens jägarna började galoppera. Jag såg hur alla ryttare och människor tittade häpet på mig och jägarna när vi red förbi, och många mumlade "Det är den." och "Hur?" Ja lite allt möjligt mumlade de om.

När vi kom fram till stallet så tog jägarna in mig och ställde mig i en box. De tog av repen och stängde järngrinden för boxen, så jag inte kom ut. Jag funderade på om de hade tänkt länge och förberett sig på att fånga mig, för det var bara denna boxen som hade en järngrind.

Jag såg jägarna gå ut och prata med en tjej som kom in till mig, jag la öronen bakåt och vände rumpan mot, så jag tittade in i väggen. Jag såg och hörde hur tjejen stog kvar och granskade mig innan hon slängde in lite hö och gick. Jag stog kvar och tittade in i väggen tills jag la mig ner och somnade.

Jag vaknade mitt i natten av att jag kände mig starkare, snabbare, smidigare, ja allt kändes bättre. Jag reste mig upp och vände mig mot grinden, jag stegrade mig och när mina hovar mötte järnet så lät det som när två svärd träffar varandra, och järngrinden gick sönder i tusen bitar. Jag stog där och glodde på alla järnbitar innan jag försiktigt gick ut och tittade mig runt. Ingen jägare. Jag började springa hem...

Så detta var ja första kapitlet som det heter även om det förra var det första men det var bara en liten återblick på vad som hade hänt förr och jag hoppas att ni gillar den och fortsätter läsa.
Ses
//L

Vem skriver ens *Så detta var ja första kapitlet som det heter*??? Liksom det är ju inte så att man fattar det om man läser rubriken... Och varför var jag tvungen att skriva vad introt var för nått?? Liksom man fattar väl det om man läser, eller?

Jag måste verkligen varit trög en gång i tiden.. Eller det är jag fortfarande ibland MEN ändå xD. Undra om jag kommer bli galen efter att redigerat alla kapitel... xDD

Men okej, nu när jag läser igenom och redigerar kapitlena så märker jag hur dåliga dem faktiskt var i början.. Liksom hur dålig kan man vara? Fast kanske bara jag som sett skillnaden mellan dem första kapitlena jag skrev och de sista av Elementhästen.

Så färdig babblat från mig nu och hoppas att ni uppskattar den uppdaterade, nyare, kapitlet.

XOXO

//L