A trip to remember // o.m

0.1 - nyheterna.

Jag hörde klockornas högljudda ton som ekade i mina öron och det ringade ut. Jag gick raskt ut ur klassrummet och skyndade mig mot toaletterna för att undvika Clara. Missförstå mig inte, hon var min bästa vän, jag älskade henne men jag klarade inte av hennes babbel just nu.
Jag for in till toaletterna som lyckligtvis var tomma och kollade mig runt. Det fanns massa handfat, speglar och 'bås'.
Jag gick fram till en utav speglarna och kollade på mig själv, jag såg en svettdroppe rinna ner för min panna och torkade hastigt bort den. Jag kollade ner i handfatet och pustade ut samtidigt som mina tankar vandrande hejvilt. Jag visste inte hur jag skulle klara detta. "Ungdomar. Vi lärare har bestämt att eftersom det är så få veckor kvar på denna terminen ska ni, alla första ringarnas parallellklasser få åka bort till Mallorca. Hotellet är bokat och hur ni ska sova är bestämt." Den frustrerade meningen ekade i mitt minne och min andning blev tyngre för varje sekund. Jag skulle aldrig klarat mig själv med alla parallellklasser i en vecka. Speciellt när jag är så pass flygrädd som jag är skulle jag aldrig klarat mig dit.
Jag förde upp mitt huvud och möttes utav min spegelbild. Där stod en tjej med andningen som var tung och handen drog hon nervöst igenom hennes bruna, trassliga hår. Hennes hand skakade utav nervositet och den tjejen representerade mig. En stockholmare vid namn Emilia och har levt sitt liv lite åtskilt under 17 somrar.
Min egna blick inspekterade mig själv och synkade de alldeles för åtsittande jeansen med en vit piffig tunika.

Min blick sveptes över toaletterna och kollade mot dörren som var färgad i en vit-sjukhus färg. "Emilia, vad gör du här?" Frågade Clara, min bästa vän. "Med min panikångest och flygplans rädsla kommer jag aldrig klara mig dit. Och mamma skulle aldrig förstått." Klagade jag och hon gick fram till mig. Hon tog tag om min hand och kollade på mig. "Det kommer gå galant Emilia. Oroa dig inte." Sa hon med en lugn och sansad ton i rösten. Jag vet inte hur, men hon lyckades alltid lugna mig. "Listorna med vem vi ska sova har kommit." Sa hon efter en stund och jag nickade. Vi steg ut ur skolans toaletter som luktade, bokstavligen som avlopp och gick mot anslagstavlan. "Emilia, Emilia, Emilia Carlsson. Här." Sa Clara och svepte fingret till höger för att se vem jag olyckligtvis delade rum med. Jag kollade oroat och en gnutta nervöst på henne då hon kollade förvånat på mig. "Os-" sa hon och min nervositet steg redan vid de första bokstäverna. "Oscar Molander."

Oscar Molander. Oscar Molander. Hans namn upprepades i mitt sinne innan en klar bild utav honom dök upp. Det var han där killen, killen som alltid stod och sidan och betraktade. Han såg alltid så tyst ut och blyg. Han brukade oftast kallas för bögen. Och nu skulle jag dela rum med honom? Lycka till Emilia sa tyst för mig själv.

"Han där." Hörde jag Claras röst och jag kollade på henne som kollad på Oscar. Jag följde hennes blick riktningar och möttes av Oscar Molander på andra sidan korridoren. Han hade ett par jeans och en svart T-shirt som klädde hans kropp och hans blick synkade mig från topp till tå. Ett ljust men samtidigt mystiskt leende bildades på hans läppar och jag såg någon speciell känsla i hans ögon.
Han kanske inte var 'bög' efter allt. Men oavsett vad han var skulle Mallorca inte bli något bra.

-------

Hellow, så detta blev då det första kapitlet. Usch vad jag hatar att skriva de 2-3 första kapitlarna. Dem är alltid så sega. Iallafall så blir det bättre sen haha.