~Förbjuden Romans - 2 - Ett Slut, En Början~[HP FF - Snape]

~Kapitel 32~

Jag vaknar långsamt upp, mitt huvud vilar på Severus bröstkorg. Jag kan höra hans hjärta slå och känna hur hans fingrar pilar i mitt tjocka hår som nu är fyllt utav tovar. En suck undkommer mina läppar och jag drar mig närmre honom.

"Jag kommer sakna dig..." mumlar jag sömnigt, jag har ännu inte öppnat mina ögon. Jag kan känna hans leende, det är som om hela hans kropp ändras när han ler.

"Och jag dig." viskar han tillbaka, hans fingrar fortfarande i mitt hår.

"När åker du?" frågar jag med hes röst,

"Om en liten stund..." svarar han med den där professor rösten, rösten som är hård och kall, frånvarande. Jag suckar ännu en gång, lägger min arm över hans bröstkorg och begraver mitt ansikte. Jag börjar långsamt att fälla tårar.

"Penelope... Gråt inte." säger han fortfarande med samma bestämda röst.

"Förlåt..." mumlar jag in i hans bröstkorg och Severus lägger sin arm om mig med handen på min revbenskorg och drar mig så nära han bara kan. Jag försöker kväva tårarna med viljestyrka och lyckas efter ett par minuter.

"Kommer du klara dig?" frågar han när jag ser upp mot klockan,

"Jag... Jag vet inte. Jag vill vara med dig, jag kommer sakna dig och..." Jag ser på klockan, kvart i åtta står visarna på,

"Och..?" frågar Severus, jag ser upp på honom och våra blickar möts.

"Jag kommer oroa mig varje dag för att jag inte kommer få träffa dig igen..." säger jag med så stark röst jag bara kan frammana.

Severus ser oförstående på mig, jag fortsätter att se in i hans ögon med bara några få ögonkast mot hans ljuvliga läppar. Läpparna som för bara några timmar var på mina med het passion och stark iver. Jag minns hur ljuvligt han smakade, hans sträva men samtidigt lena tunga mot mig.

"Penelope, vi kommer träffas. Jag kommer oroa mig var dag att du finner någon mer lämplig." säger Severus till mig och en rysning färdas ner för min rygg. Blotta tanken på att vara med någon annan än Severus får det att knyta sig i magen på mig.

"Penelope..." viskar Severus och innan jag hinner svara hamnar hans ljuvliga läppar på mina i en lugn, bestämd och ärlig kyss.

Jag slappnar av i kroppen och låter mina sinnen förföras av mannen jag älskar. Känslan av hans läppar mot mina, hans hand på min kind, hans andra hand runt min kropp vilandes på sidan av min bröstkorg... Det är nästan överväldigande vilka känslor jag har för mannen bredvid mig. Hans läppar är bestämda mot mina, som om han måste kyssa mig, som om det är livsnödvändigt för honom. När vi väl delar på oss har en varm pöl samlats i botten av min mage, mina ben känns som gelé och allt förutom han är suddigt.

"Penelope, jag måste ge mig av." säger han med mörk röst och magin som omslöt oss är förlorad.

"Jag vill inte... Jag vill inte att du ska resa, jag vill inte... Jag vill inte att du ska lämna mig. Inte nu." mumlar jag och ser honom i ögonen. Regnet fortsätter att falla utanför fönstret och allt ser mörkt, grått och trist ut. Severus smeker min kind med sina kalla fingrar och jag får gåshud över mina armar.

"Jag klarar mig inte utan dig, inte nu. Inte efter mina föräldrar, efter Vingfåle... Jag klarar mig inte utan dig Severus, du får inte lämna mig. Alla lämnar mig alltid..." snyftar jag fram.

"Jag lämnar dig inte. Jag finns alltid hos dig." säger han och reser sig graciöst från den stora dubbelsängen efter att han get mig en lätt kyss och torkat bort tårarna från mina kinder med sina grova tummar. Jag ser efter honom, följer hans kropps konturer med min blick och förundras över hur vacker han är i bara frackrocken.