~Förbjuden Romans - 2 - Ett Slut, En Början~[HP FF - Snape]

~Kapitel 34~

_______________________________________

Tillhörande musik:

Pretending av Glee Cast

_______________________________________

Jag sätter mig på en utav bänkarna vid kanten av perrongen. Mina armbågar stöds av mina knän och mitt ansikte begravs i mina händer medan jag hulkar, gråter, fäller tår efter tår. Jag sitter där, låter tiden passera. Regnet slutar att falla efter ett tag och allt blir tyst, lugnt. Jag ser upp, himlen börjar bli blå, få strålar av solsken landar över mitt ansikte och en vindpust drar i mitt våta hår. Jag ryser till. Jag borde gå tillbaka, Coraline och Joshua undrar säkert vart jag är... Suckandes reser jag mig med tung kropp från bänken och börjar vandra den långa vägen tillbaka till Hogwarts.

"Vart ska du då?" Jag stannar upp precis innanför den stora porten, värmen från slottet slog mig hårt i ansiktet och droppande ljud hörs från mina kläder. Jag känner igen rösten direkt.

"Byta kläder." svarar jag med låg röst och vänder mig om. Där står han, Eric McCulloch, 187 centimeter lång, kastanjebrunt hår med honungsblonda slingor, breda axlar för att vara 17 år och otroligt raka och välformade ansiktsdrag. Han är klassad som "skolans hunk". Jag ser på honom där han står lutad mot en av pelarna. Min blick möter hans varma mörkgrå ögon och ett leende sprider sig över hans läppar.

Han puttar ifrån med sin axel och tar tre steg mot mig,

"Vad gjorde du ute i regnet såhär tidigt en lördagsmorgon?" frågar han, Eric står bara två steg från mig, jag lägger armarna i kors över bröstet och ser så stadigt jag bara kan på honom.

"Inte din sak. Om du ursäktar så ska jag gå nu." Jag vänder mig om och börjar gå,

"Jag följer dig." säger Eric glatt och går ikapp mig enkelt med sina långa vältränade ben. Jag ser snett upp på honom och rycker på mina axlar, oberörd.

Eric är den killen som alla tjejer talar om, den där killen som alla fantiserar om och som lämnar en rad av krossade hjärtan, trånande blickar och uppgivna suckar efter sig när han vandrar genom korridorerna på Hogwarts. Jag har ingen aning varför han helt plötsligt pratar med mig, vi var kompisar första året på Hogwarts. Han går i Hufflepuff och jag i Ravenclaw så när jag i slutet av första året hade blivit bästa vän med Joshua och Coraline och han blivit bästa vän med Johannes, Laurence och Chase tappade vi kontakten. Vi säger hej i korridoren ibland och under en kort period i år tre hade jag en kort förälskelse i honom som varade cirka två månader men sedan försvann alla de känslorna och tankarna. De var aldrig i någon form i närheten utav den förälskelse jag kände för Severus under den tiden heller. Det var under tiden då han hade färgat sitt hår svart och låtit det växa ut lite, vilket jag antar var enda anledningen till att jag blev lite attraherad utav honom.

Jag rycks ur mina tankar,

"Så, Penelope, är du fortfarande smartast i Ravenclaw?" han ser på mig och ger mig ett leende som gnistrar från hans otroligt vita och raka tänder. Jag rycker på axlarna.

"Var inte så blygsam, skulle gissa på att du är smartast bland alla elever på skolan." han skrockar lite och jag blir lite generad, en rosig röd färg sprider sig över mina kinderna.

"Nah... Skulle jag nog inte säga." Vi stannar utanför ingången till Ravenclaw,

"Tack för att du följde mig. Vi ses." säger jag med låg röst, jag kan knappt hålla tårarna tillbaka så jag vänder mig om,

"Nemas problemas, vi höres och synes." säger Eric och fortsätter vidare mot Hufflepuff skulle jag gissa.

Mina våta kläder hamnar på räcket runt den lilla kaminen i centrum utav sovsalen jag delar med fem andra flickor från år sex. Jag är ensam i sovsalen och kan i lugn och ro torka mig med en handduk innan jag tar på mig torra kläder. Jag trär på mig mina svarta skinny-jeans, ett mörkblått linne, mina vita strumpor med små kaniner på tårna och min svarta luvtröja med orden Fjädrar, Näbb, Hovar och Vingar. Svans, Klor och Stolthet. = En Stolt Grip. Jag skrev dit texten med magi när jag hade Skapande & Magisk Konst som sommarkurs på ett sommarkollo i Frankrike för två år sedan.

Jag tar staven som hamnat på min säng och då ser jag boken jag fick utav Severus. Tårarna börjar strila ner för mina kinder och en överväldigande känsla av ensamhet väller över mig. Jag sätter mig på sängkanten och kramar boken mot min bröstkorg. Sev... Kunde du inte bara sagt orden, bara en enda gång? Kunde du inte gjort det, för mig? Det knackar på dörren till min sovsal, jag gömmer hastigt boken under min kudde och torkar tårarna med baksidan av min hand.

"Ja? Kom in." säger jag mot dörren och låtsas vika ihop min handduk som redan var vikt egentligen.

Dörren öppnas och Coraline sticker in sitt huvud, jag suckar och dumpar handduken på stolen bredvid min säng.

"Hej... Jag, umh..." Coraline stänger dörren bakom sig och kommer fram till mig. Hon lägger mjukt sina armar om mig och jag lutar mig hårt in i hennes kram.

"Jag hörde att Severus åkte idag... Jag är ledsen gumman, men ni kommer ses snart igen, tiden går fort ska du se." viskar hon mjukt till mig och pussar mig på kinden som hon alltid gjort när jag är ledsen och hon ska trösta mig. Jag lägger mina armar om henne och gråter på ett väldigt okvinnligt sätt in i hennes axel, Coraline bara håller om mig och viskar ibland att allt blir bra.

Vi sätter oss på sängen när mina tårar inte forsar längre och vi båda känner att vi inte kan stå upp längre.

"Gumman..." jag ser upp på Coraline när hon talar till mig,

"Det ordnar sig. Snape kommer tillbaka eller så åker du till honom." säger hon med lätt röst och ler. Jag nickar halvt osäkert mot henne medan jag sätter mig i skräddarställning.

"Jag saknar honom, redan. Jag är så rädd Cora... Tänk om han glömmer mig, eller ifall han hittar någon annan... Eller, bara tycker att det är bättre och enklare att vara utan mig. Tänk om-" Coraline lägger sin hand på mitt knä och avbryter mig,

"Pene, lugna dig. Snape skulle aldrig ge upp sitt yrke och sitt liv och respekten han fått för dig om han inte var allvarlig med er, umh, relation och er, umh, era känslor för varandra. Tror du inte?"

Coraline lägger huvudet på sned och ser uppmuntrande på mig. Jag ger henne ett snett leende och skakar uppgivet på mitt huvud,

"Du vet då alltid vad du ska säga för att skapa ordning bland mina tankar när det är kaos här inne." jag pekar mig på huvudet och vi fnittrar båda lite åt mitt lustiga ansiktsuttryck.

"Ja, jo, men vad ska man annars ha bästa vänner till?" Jag nickar och lutar mig framåt och vi kramar om varandra.

"Förresten..." viskar hon i mitt öra och vi lutar oss tillbaka igen,

"Jag har lite nyheter att berätta för dig men, jag vet inte om nu är bästa tillfället med tanke på att din dag inte haft den bästa starten direkt..." mumlar Coraline och jag kan se i hennes ögon att det är något viktigt och något som gör henne glad.

"Jag skulle behöva lite goda nyheter just nu, berätta Cora." säger jag och hoppar lite närmare Coraline som nu ler glatt mot mig.