Back to the beginning

- 1 -

Ny berättelse!
Har skrivit på den här ett bra tag nu. Lite annorlunda än min andra berättelse. Jag hoppas i alla fall ni kommer gilla den. Har ett par kapitel på lager nu så den inte ska stå stilla för länge.

Lägger ut några kapitel nu direkt så det finns lite att läsa. Om den är tråkig i början ge den gärna en chans och kommentera vad jag kan skriva bättre :)

Bilden är ungefär hur det ser ut utanpå där de lever

Kapitlet är tillägnat Amatu92 som har hjälpt mig väldigt mycket med att få rätsida på mina idéer till denna berättelsen. 

Kram, whateverSmile
~~~

Vi cirkulerar runt varandra i väntan på godkännande att starta slaget. Min motståndare släpper mig inte med blicken och precis som jag försöker han läsa av vad som kommer bli mitt nästa drag. Vi slåss utan vapen, bara ren råstyrka och teknik räknas. Killen jag möter är muskulös och det syns på honom hur han rör sig att han gjort det här många gånger förut. Jag själv har aldrig varit bra på att slåss. Jag vill inte skada nån. Lärarna tycker jag är hopplös. Det är vår skyldighet att utbilda oss så vi kan försvara vårt modersland, USA. Men jag vill inte slåss och jag vill inte döda någon. Jag önskar det fanns andra sätt att försvara vårt land.

"Varken vapen eller era gåvor är tillåtna, låt slaget börjar" Vår tränares stränga röst når våra öron. Jag hinner knappt ta ett djupt andetag innan killen framför mig gör ett utfall och kastar sig mot mig. Hans knutna hand for mot mitt huvud och jag hinner precis skydda mig med min arm. Hans knutna hand träffar undersidan av armen och jag stönar till av smärtan jag får. Jag inser snabbt att jag måste göra minst lika överraskande slag som han. Istället för att ta ett steg bakåt som jag egentligen brukar, tar jag ett steg framåt istället. Killen rynkar lite på pannan i en koncentrerad och förvirrad min. Jag riktar ett hårt slag mot hans högra axel för att få honom ur balans. Det fungerar och jag ser hur han vinglar till eftersom han inte hann skydda sig själv. Snabbt riktar jag in mitt andra slag mot magen på honom.

Dock var jag inte tillräckligt snabb och killen tar tag om min knutna hand. Han vrider runt den så jag tvingas följa efter med kroppen. Min arm hamnar bakom mig och han håller hårt i den. Med en hård knuff puttar han mig framåt så jag tappar balansen och ramlar ner på marken. Mina händer hinner precis ta emot sig men det resulterar i fina skrap märken på handflatorna. Jag andas ut och försöker hitta styrkan till att återigen resa mig upp.

"Kaylee res dig!" Vår tränares röst skär i mina öron och allt jag vill är att skrika åt honom att hålla tyst. Men självklart har jag inte modet till det och istället tvingar jag mig upp på fötterna. Jag står ostadigt och försöker desperat komma på ett nästa drag samtidigt som jag försöker läsa av killen.

Jag inser snabbt att jag inte kan slå honom med ren styrka utan jag måste göra mer tekniskt överraskande drag. Utan att ens släppa honom med blicken tar jag ett snabbt steg framåt samtidigt som jag hukar mig. Jag sträcker ut mitt ena ben och för den snabbt i en cirklande rörelse mot killens ben. Han är inte beredd och hinner inte hoppa undan innan jag har fällt honom till marken. Med en smidig rörelse sitter jag på hans mage och pressar ner hans händer ovanför hans huvud. Han kan inte nå mig med benen och har inte styrka nog i armarna att få undan mig.

Killen flinar. Han vet vem jag är och att jag aldrig kommer kunna skada honom. Jag lyfter min ena hand och knyter den. Jag är beredd på att slå. Jag är beredd på att bevisa att jag, Kaylee, klarar av att slå någon. Vår tränares röst hörs bakom oss och han manar på mig att slå. Jag lyfter handen ytterligare lite. Men sekunderna går och jag kan inte förmå mig att slå. Sakta sänker jag handen. Jag släpper killens blick och kollar istället ner på min hand jag sänkt. Jag klarade det inte.

Snabbt reste jag mig upp från killen och kan inte få mig själv att kolla på min tränare. Istället kollar jag ner på mina händer jag knäppt ihop framför mig. Jag visste att det väntades skäll. Det gjorde det alltid.

"Du är hopplös Kaylee, du kommer aldrig bli något" Chockad över att tränaren mest suckade över mig kollar jag upp. Han har vänt ryggen till mig och börjar gå där ifrån."Jag önskar jag bodde i nån mer talangfull kupol" kunde jag höra hur han mumlade surt för sig själv. Jag gjorde allt för att hålla inne tårarna som hotade att svämma över. Jag var hopplös.

Med nedstämda steg gick jag mot omklädningsrummet för att byta om. Killen jag mött hade bara flinat och gått där ifrån, precis som alla andra gjorde efter de slagits mot mig.

Utanför omklädningsrummet stod den enda personen som kunde muntra upp mig. Den mest underbara person jag visste. När jag fick syn på honom kunde jag inte låta bli att hålla tårarna inne. De svämmade över och började rinna längs med mina kinder.

"Jason" kved jag tyst när han drog in mig i sin famn. Han kramar om mig hårt och hans hand smeker mig lugnande över ryggen.

"Det kommer att bli bra. Allt kommer bli bra" Viskar han lågt. Jag kan känna hans varma andetag mot mitt öra. Just där och då i Jasons famn hade jag kunnat leva för evigt. I vilket fall så känns det så. Jag vill slippa allt med plikter och träningar som var tvungna att hållas. Jag vill leva mitt eget liv. Den sortens liv jag smygläst om i biblioteket när ingen annan kom dit. Om något folk kallade sinå fria vilja. Att kunna välja vad du ville bli och hur du ville leva ditt liv. Kanske fanns det inte ens något sådant, utan var bara påhittat av författare som ville tjäna pengar?

Men hur levde personerna förr? Hade de sin egna fria vilja då? Mannen som undervisade i historia har berättat hur människor för ungefär 100 år sedan kunde välja precis vad de ville, vad de skulle utbilda sig och vem de skulle tillbringa resten av sitt liv med. Men för 100 år sedan fanns inte heller vi, min art som hade gåvor vi kunde använda till att försvara vårt land. Vår magister har berättat om att det var någon forskare, tydligen ett geni, som hade manipulerat en människas gener tills det hade kommit fram att den fick en gåva. Där efter hade USA och resten av världen lagt mycket pengar på att ta fram sprutor som alla skulle ta. Dock fick inte alla sedan gåvor utan det kunde gå flera generationer innan ett barn fick en gåva och det barnet var tvunget att lämnas ifrån redan på BB för att hamna där jag är nu. I en kupol för att utbildas så vi kan försvara USA.

Men egentligen vet jag inget om vad som pågår utanför kupolen vi lever i. Denna stora skola som har allt vi kan tänkas behöva för att utveckla oss både psykiskt och fysiskt. Vi kan se ut och vad som händer här trots att det är ett material emellan oss och den riktiga världen vi förväntas passa in i senare.

Men detta kommer för alltid bara var en dröm. Jag kommer fortsätta studera och träna här inne i kupolen för att uppnå målet som försvar åt USA. Mina drömmar kommer för alltid bara vara drömmar i mitt inre. För vem vet vad som kan hända om de läcker ut. Jag vill minst lika lite råka illa ut som jag vill skada nån.

Men jag ska klara det, jag vill klara det. Jag vill bli lika duktig på att slåss och använda min gåva som alla andra. Men det kommer ta tid, jag hoppas bara den tiden finns.