Förfallen Jag

Förfallen Jag: Inledning

Blodet rusar genom kroppen. Hjärtat känns som det ska flyga ur bröstet. Och svetten, den rinner från min panna ända ner till tårarna som en flod. Världen omkring mig snurrar i trehundraåttio och huvudet värker ihärdigt. Jag försöker andas djupt för att lugna mig medan en suddig bild av de senaste timmarnas händelseförlopp rullar om och om igen. Vad var det som hände egentligen?

Ett vagt minne av en fest som gått överstyr, för mycket alkohol och ett gäng fulla tonårskillar gör sig påmint. Men minnesluckorna är många och jag kan inte få någon klarhet eller sammanhängande historia. Huvudet gör så ont och mina kläder, en vid, blommig topp och svarta jeans, är smutsiga och slitna. När jag drar handen över ansiktet för att torka bort svetten blir den svart av smink. Något säger mig att så gott som hela min sminkning är utspädd över ansiktet. Det kan inte vara någon trevlig syn.

Utan förvarning åker magsäckens fulla innehåll upp därifrån det kom in och jag får en obehaglig smak i munnen. Jag äcklas av min egen misär och känner mig rätt slutkörd. Då plötsligt lägger jag märke till var jag är någonstans - jag ligger på den fuktiga marken mitt i en öde skog, så när som på några fåglar och insekter. Vad...i...helvete?

När jag försöker sätta mig upp snurrar huvudet vildare än nånsin, men efter några minuter och ett antal riktigt djupa andetag börjar det mesta falla på plats. Men istället för att mötas av en känsla av lättnad och välbefinnande möts jag av chock, rädsla, skuld och framför allt - en känsla av nakenhet. Jag vill skrika, kanske gör jag det också, omedvetet. Jag känner mig äcklig. Mitt liv är äckligt. Död, de borde dödat mig istället.

Jag minns, men såhär i efterhand önskar jag att minnesluckorna bestått. Kanske att mitt liv isåfall kunnat återgått till det vanliga. Om drogerna varit lite starkare bara... Jag borde gått hem när Celine och Nora gjorde det, eller helst av allt, stannat hemma.