Den magiska havsnäckan

Sjögräsets fält

Hon befann under vatten ytan. Solens mjuka strålar kunde inte ta sig igenom vattnets tjocka, mörka yta. Den var ovanligt tjock, tjockare än glas - nästan som en bordsyta. Cornelia såg sig omkring - det var någonting som inte stod rätt till. Ljudet av barnens som sprang med lätta steg över vattenytan var avlägset. Cornelia ryckte flämtandes till när ett barn sprang precis över henne så att ljudet av snabba, små fötter ekade igenom det unkna vattnet. Under henne växte det ett helt fält med giftgröna, vassa sjögräs som rörde sig i takt med strömmen. En hotfullhet befann sig i vattnet och Cornelia kände sig genast illa till mods. Hånfulla små väsningar tycktes komma från sjögräsen... En lätt rysning spred sig över ryggen och hon granskade oroligt fältet med sjögräs. Deras svagt rörande gestalter fick henne att bli påmind om mörkervarelser, hemska små sadistiska väsen som njuter av att håna och få oskyldiga personer att lida. 

"H-hallå?", ropade hon prövande och höll tummarna. Inget svar. Den olycksbådande känslan växte och hon höll andan. Hon fick aldrig något svar, men hon kände... och hon visste att någon iakttog henne. 

"Haaallå? Är det någon där?", frågade hon med en skakigare röst än tidigare. Andhämtningen fortsatte att intensivt öka och hon önskade desperat att mörkret skulle lösas upp och ljuset skulle ta plats. Känslan av iakttagelse höll henne i ett järngrepp och ett par brännande blickar brändes i nacken. Det var inte känslan och rösten i hennes huvud som talad om för henne att det var någon som iakttog henne - utan att hon inte visste vem eller vad som iakttog henne. Eller av vilken anledning. Det finns flera sätt att iaktta någon; man kanske är kär i någon som man iakttar, man kan iaktta någon för att få uppmärksamhet, man iaktta någon man tycker verkar intressant eller har man helt enkelt tråkigt. Cornelia brukar själv iaktta andra människor. Se hur de uppför sig och reagerar eller om hon tycker de är vackra eller vekar intressanta - men hon iakttar aldrig någon med en ond avsikt. Och i den där situationen kändes det tydligt att den som iakttog henne inte har några vänliga tankar i sinnet. Hon riktade sitt huvud mot vatten ytan några meter ovanför hennes huvud, människor i alla olika åldrar, storlekar och utseenden sprang glatt och bekymmerslöst över den klara vattenytan. Utan att ens lägga märka till Cornelia som med stora ögon granskade dem. Det kändes fel att kännas osynlig. Eller är hon osynlig? Utanför vattenytan var himlen klarblå och de få moln som befann sig på det enorma himla valvet var vita och overkligt fluffiga. På tal på overkligt? Var det här en dröm? Cornelia tänkte fundersamt efter, nej. Det kunde inte vara verklig... om hon drömde... hur skulle hon i så fall kunna tänka tanken att hon drömmer? När man drömmer befinner man sig i sin egen värld, full av magi och under. Där är man aldrig medveten om att det som händer inte är på riktigt. För där är det verkligt. Precis som när man är vaken - då tänker man "det här är verkligheten" men det är detsamma med när man drömmer. När man drömmer är drömmen verkligheten. Cornelia log ett snett leende trots situationen över sina egna funderingar. Men när hon vaknade ur sina funderingar och blev påmind om de hotfulla väsande kände hon direkt på sig att det här inte var en dröm.