Stalker - o.e

Del 2

Jag hade precis satt mig ner med en kopp té vid köksbordet när det knackade på dörren.

"Kom in!" ropade jag eftersom att jag var 99% säker på att det var Alexandra, och i annat fall skulle jag väl få lov att förklara mig. Det tog inte lång tid förrän Alexandra mötte min blick där hon stod i öppningen till köket.

"Okej.." började hon och satte sig mittemot mig, "skvallra."

Jag satt i kanske en kvart och berättade om händelsen med den där äckliga killen i skolan, och Alexandra verkade inte ens förvånad längre. Tydligen hade han blivit konstigare och konstigare på sistone. Killen som hon sade hette Oscar hade tidigare bara varit ett creep på fester. Han hade förföljt tjejer på fyllan, klämt dem på rumpan och lagt kommentarer som kunde kännas stötande. På senaste tiden hade dock det där lilla övergått i sådant som många klassade som värre, vilket jag också förstod.

Han hade förföljt en tjej från vår parallellklass i flera månader, stått utanför hennes hus och inte alls varit diskret med det han gjorde. Inte hade han skämts heller när hon hade bett honom att sluta med det han gjorde och förklara sig varför. Jag kände inte den här tjejen som han hade förföljt men Alexandra sade att han hade svarat att han inte tyckte att han hade gjort någon skada för hon var ju sexig. Hur troligt det var kunde jag inte avgöra då jag inte hade hört det personligen och många gillade att krydda historier. Det lät alltid häftigare att berätta något överdrivet för då uppskattade folk historien mer.

"Jag vet inte ens om jag vill tro på detta", sa jag när Alexandra hade berättat klart om allt han hade gjort och varför jag skulle vara på min vakt just när det gällde honom.

"Allt det jag säger är sant, Oscar är ett svin och har en sån vidrig kvinnosyn att jag inte vet vad", suckade hon uppgivet. Det kanske var sant att han var mystisk och lite smått äcklig, men jag ville inte döma honom heller eftersom jag visste hur snacket gick. Gjorde man det minsta lilla fel på vår skola så var man stämplad och dömd för resten av skoltiden. Jag hade själv inte råkat ut för någon farlig stämpel, det många kallade mig i min klass var dock "skolkaren" då jag många gånger inte kände för att dyka upp på lektionerna. De gångerna jag fick för mig att dyka upp så kunde jag bete mig som ett pain in the ass om jag kände för det också, men det var inget nytt.

"Jag tycker dock alla killar är mer eller mindre svin, liksom Tobias, du vet han som höll på med Malin, han var ju också helt puckad och detsamma med Dennis och killarna i hans gäng", sa jag och ryckte på axlarna. Teet som jag hade gjort i ordning tidigare hade jag ställt på bordet framför mig och helt och hållet glömt att dricka av det - därför var det kallt och odrickbart nu.

"Det känns typ som att du försöker försvara Oscar nu", skrattade Alexandra till och reste sina ögonbryn så att hennes panna rynkades lite.

"Jag försvarar inte honom, det jag försöker säga är att han inte är den enda som beter sig konstigt." Med det sagt ställde jag mig upp och tog den halvfulla tekoppen och gick tillbaka till köket. Undertiden vi hade pratat hade vi förflyttat oss från köket där vi först möttes och satt oss i vardagsrummet. Nu skulle jag tillbaka till köket för att hälla ut mitt te och skölja ur muggen - lite för att vi skulle släppa det här ämnet.

"Vad sägs om att typ gå ut en sväng? Få lite luft och jag vet inte, typ bara njuta av att solen för engångsskull är framme", sa jag när jag hörde att Alexandra kom gående in i köket. Jag stod med ryggen vänd mot henne då jag stod vid diskbänken men jag kunde ändå urskilja hennes steg. Hon gick på ett speciellt sätt, trippande på tå nästan. Det ville hon dock inte erkänna själv eftersom hon påstod att hon höll på med löpträning och hade ett korrekt löpsteg.

"Mm, visst kan vi väl det", svarade hon ointresserat. "Men jag måste hem snart så du kan väl typ följa mig till min port och sedan gå hem därifrån? Det är ju inte så långt."

"Ah jo, det kan jag väl", sa jag kort och lite besviket. Helst hade jag hoppats på att hon skulle svara att hon så gärna ville att vi skulle gå igenom parken eller kanske bort till vår gamla skola som låg en bit bort.

Vi följdes åt ut i hallen efter jag hade ställt undan muggen, där klädde vi på oss våra ytterkläder som fortfarande behövdes. Det var tidigt på våren, därför var det ganska kallt trots att solen tittade fram. Det enda som på riktigt värmde var solen medan skuggpartierna var hemskt kalla. Jag slet på mig min vanliga skinnjacka som jag hade köpt för några år sedan, det var en av de där Jofama by Kenza jackorna som jag hade tjatat på min mamma att få köpa. Flera gånger hade jag fått höra ett nej men tillsist gav hon sig och lät mig köpa jackan på ett villkor och det var att jag skulle använda den flitigt. Nu hade jag haft den i närmare två år och vi hade varit som oskiljaktiga, skinnjackan och jag. Till min svarta skinnjacka tog jag på mig mina nedtrampade, halvt trasiga sneakers som jag hade haft i flera år.

Hela promenaden mot Alexandras hyreshus som hon bodde i så diskuterade vi rättså tråkiga och ointressanta grejer. Hon berättade om någon kille hon hade fått intresse för som visade sig vara en av mina barndomsvänner från dagis, medan jag pratade lite om den kommande sommaren som jag hade planerat i detalj redan nu för att det inte skulle bli en flopp likt förra sommaren. Medan vi gick så kände jag hela tiden en obehaglig känsla i kroppen, som att jag precis som på skolgården var iakttagen. När jag vände mig om eller tittade mig omkring så såg jag ingen. Det fanns ingen annan än jag och Alexandra som gick efter cykelbanan.

"Nu måste jag kila in men vi ses i morgon i skolan", sa Alexandra och gav mig en vänskaplig kram.

"Vi gör det", svarade jag och trixade upp min telefon ur bakfickan på jeansen och pluggade in hörlurarna i den för att jag på hemvägen skulle kunna gå och roa mig med något som inte var att snacka med Alexandra.

"Passa dig för stalkers", flinade Alexandra och blinkade med ena ögat innan hon vände sig om och gick mot porten till det vita hyreshuset med fem våningar.

"Men ge dig", skrattade jag och slog igång musiken på min telefon för att vandra hem i min ensamhet. Hela vägen hem kände jag minst lika mycket obehag som jag kände när jag och Alexandra gick. Det var som att det låg något i luften och som att det var något som hela tiden synade mig. Iakttog mig. Ett obehag susade genom min kropp och sista biten hem bestämde jag mig till och med för att trotsa min dåliga kondition och springa.