Oklart

Del 1

Jag heter Theodor. Om man skulle jämföra med en vanlig människa så är jag är 11 år. Tror jag iallafall. Men eftersom att jag lever mellan olika tider så kan jag leva hur länge som helst utan att bli äldre. Jag vet inte så mycket om människorna. Trots att jag en gång var en av dom. Men det är jag inte längre. Och det har jag inte på länge. Nu bor jag här. Ensam. Eller, jag har ju Embla. Hon är min bästa vän. Och också min ända. Både jag och Embla är helt ensamma. Alltså, vi har ingen familj. Men vi har ju alltid varandra. Vi bor på en ö som ingen annan vet om. Mitt ute i havet. Jag vet inte om det ens går att ta sig in till land härifrån. Ingen annan människa vet om våran existens. Jag vet inte riktigt hur vi kom hit. Men jag vet att vi en gång var vanliga människor, med helt vanliga liv. Vi bodde inne på land och var precis som alla andra människor. Embla hade en familj. Det hade jag också på sätt och vis. Fast jag har aldrig riktigt haft en riktig familj. Bara en pappa. Han betydde allt för mig, och jag betydde allt för honom. Vi hade varandra. Min mamma dog när jag föddes, men vi lärde oss att glömma. Vi levde i nuet, och tänkte aldrig på dåtiden. Eller framtiden. Embla var en gång en helt vanlig tjej. Hon hade en mamma, en pappa, och en lillasyster. Jag älskade hennes familj. Alla var så snälla. Dem var som en andra familj för mig. Men något väldigt tragiskt hände strax efter att vi slutat trean. Emblas pappa var på jobbresa, men nånting gick snett och planet kraschade. Bara nån månad efter det fick dom reda på att Emblas lillasyster Lilja hade cancer. Det gick ett år och vi gick ut fyran. Och längre än så överlevde inte lilla Lilja. Embla och hennes mamma levde med en stor sorg över sig. Men i slutet av sommaren blev Emblas mamma påkörd och hamnade på sjukhus. Och tyvärr så gick det inte att rädda henne, och hon dog.
Embla låg i sin säng och bara grät och grät i flera dagar. Men hon visste ju att hon inte kunde bo helt själv, så tillslut började hon packa sina grejer och göra sig redo för att flytta.

Samtidigt som det här hände, hände det mig nåt mycket märkligt, och lite sorgligt också för den delen.
Varje sommarlov, typ näst sista veckan innan skolan börjar, så brukade jag och pappa åka med pappas båt ut på havet. Och det gjorde vi såklart då också. Vi hade med oss matsäck för flera dagar, och allt annat man kunde behöva. Vi reste i flera dagar, innan vi stannade på en liten ö ute i havet. På ön fanns det några små hus och en affär, så vi stannade där och köpte lite mer mat, eftersom den vi hade med oss var nästan slut. Mannen som jobbade i affären sa att vi borde stanna på ön i några dagar, för att det snart skulle komma en fruktansvärd storm. Men pappa, som inte var rädd för nånting, struntade i vad han sa och vi åkte vidare. Men bara dagen efter det, så kom det mycket riktigt en stor storm mot oss. Pappa satte på motorn och vi kröp ner under däck. Stormen svingade båten fram och tillbaka på dom väldiga vågorna i flera timmar. Plötsligt hörde pappa nåt ljud från motorn, och tog sig dumt nog upp på däck igen. Jag kikade upp, men jag hann bara se en gigantisk våg som spolade över båten, och sen var pappa borta. Jag kände mig plötsligt helt svag och övergiven, och kände hur tårarna var påväg. Men plötsligt såg jag ett stark ljussken lysa upp himlen, och det gav mig en konstig känsla i hela kroppen. Båten slutade guppa omkring. Det var som om allt oväder bara stannade upp mitt i allt. Jag kände mig lugn på nåt sätt. Allt var plötsligt bra. Det hördes ett högt 'pang' från motorn, och det kom en massa rök. Motorn var helt och hållet sönder. Jag satt på den drivande båten i timmar, kanske flera dagar. Som tur var så fanns det lite mat nere under däck. Tillslut somnade jag, och när jag vaknade igen måste båten ha flutit upp på land, för jag befann mig iallafall uppe på land. Det var en helt öde strand vid vattnet, och in mot land fanns inget. Om det var en ö måste det ha varit en väldigt stor ö, för jag såg inte vatten nånstans åt andra hållet. Men efter att jag vaknade på den ön är det som en stor lucka i mitt minne. Jag minns ingenting. Men på nåt sätt måste jag ha tagit mig hem, för det första jag kommer ihåg efter det är att jag var hemma i mitt rum. Jag minns att jag var ensam i mitt rum jättelänge, utan att någon kom. En natt när jag låg och sov, hände nåt märkligt. Jag drömde en dröm, men inte vilken dröm som helst, utan en väldigt märklig dröm. Jag befann mig i en övergiven gammal stad, byggnaderna hade rasat ihop lite halvt, och alla träd och växter var helt ruttna. Jag stod ett tag och bara tittade mig skrajt omkring. Efter ett tag såg jag en mörkt gestalt svänga runt ett hörn och komma mot mig. Jag blev ännu räddare än vad jag var förut. Jag försökte skrika, men istället började jag skaka. Gestalten kom allt närmare mig, men när den var precis framför mig stannade den. Den tittade upp på mig. Det var ingen läskig mördare som jag trott, det var pappa.
"Pappa?" Sa jag frågande.
"Ja" Sa han tyst.
"Vart är vi?" Frågade jag.
"I din dröm" Svarade pappa.
"Va? Hurdå?" Sa jag lite förvirrat.
"När jag försvann, så kom jag till mardrömmarnas land. Och nu har jag tagit kontakt med dig genom din dröm" Sa han. Jag nickade.
"Jag har nåt viktigt att säga" Sa han efter en liten stund. Jag gav honom en blick som betydde att han skulle berätta.
"Jag ska föra dig till en säker plats, där du ska bo tills det är dags" Sa han.
"Dags för vad?" Frågade jag.
"Dags för att klara av ditt uppdrag" Sa han.
"Uppdrag?" Sa jag frågande.
"Ja" Sa han bara.
"Men..." Började jag.
"Det här kommer bli din sista dag i människornas värld" Sa han. "Sen kommer jag föra dig till där du ska bo tills det är dags" Sa han.
"Varför kan jag inte bo här?" Frågade jag en aning argt.
"Dom letar efter dig, men du måste klara dig tills det är dags" Sa han allvarligt.
"Dags för vad?" Frågade jag.
"Det kommer du att få veta när du behöver veta det, men nu hinner jag inte säga mer" Sa pappa. Pappa och staden började långsamt tona bort. Jag höll på att vakna.
"Kommer jag nånsin se dig igen?" Frågade jag pappa.
"Kanske" Sa han, och mer hörde jag inte innan jag vaknade.

Jag öppnade ögonen och möttes av ett starkt ljus som kittlade mig i ansiktet. Jag sträckte lite på mig, och sen tassade jag upp och tog på mig ett par jeans och en T-shirt. Jag gick fram till ytterdörren och tog på mig mina slitna gympaskor, och sen gick jag ut genom dörren. Trapphuset var helt tomt, och när jag kom ut genom porten började jag i snabb takt gå mot Emblas hus. Embla bodde bara två kvarter från mig, och det tog inte lång tid att ta sig dit. Det var ovanligt tyst i staden, allt prat och skrik och skratt var borta, och det hördes inget bilbuller nånstans.
Jag visste ju egentligen inte vilken dag det var, så det måste ju vara vardag, tänkte jag. Alla är säkert i skolan och på jobbet. Men det var ovanligt tyst även för att var mitt på en vardag. Tillslut kom jag fram till Emblas hus. Men jag såg direkt att nåt var fel. På den lilla tomten satt det en skyllt där det stod 'lägenhet till salu, våning 3'. Det var den våning Embla bodde på. Jag slog snabbt in koden och rusade upp för trapporna. När jag kom upp stod det mycket riktigt 'till salu' på Emblas dörr. Jag störtade fram till dörren och bankade på den. Ingen öppnade. Jag knackade igen, men inget hände nu heller. Jag skulle precis vända mig om och gå, när jag kom på idén att känna på dörren. Det var öppet. Jag öppnade försiktigt dörren och kikade in. Det var mörkt i hallen. Jag ropade försiktigt in i lägenheten.
"Embla?"
"Embla?"
"Lilja?"
"Hallå?"
"Embla? Är du där?" Jag fick inget svar. Jag höll på att stänga dörren, men så hörde jag ett ljud inifrån lägenheten. Jag tittade mig snabbt omkring, innan jag försiktigt tassade in i lägenheten. Jag tittade i köket och vardagsrummet, men där var det ingen. Sen gick jag till Emblas rum. Dörren var stängd, och jag hörde ett svagt ljud där inifrån. Jag stod där en liten stund, innan jag bestämde mig för att öppna dörren. Jag gläntade försiktigt på dörren, och ljudet slutade. Jag gick in i rummet, och där stod hon. Embla tittade förvirrat på mig. Sen sprang hon fram och kramade mig hårt. Jag kramade tillbaka. Vi stod där länge utan att säga nåt.
"Var har du varit?" Frågade Embla tillslut.
"Ja, jag vet inte riktigt" Svarade jag. Embla gick tillbaka till det hon höll på med.
"Jag måste packa" Sa hon sedan. Jag tittade frågande på henne
"Varför då?" Frågade jag. Hon mumlade nånting ohörbart om att flytta.
"Var är dina föräldrar?" Frågade jag.
"Ehm, jag berättar sen" Sa Embla snabbt.
"Vi har inte tid att vänta" Sa jag. Nu var det Emblas tur att titta konstigt på mig.
"Varför då?" Sa hon.
"För att jag ska resa bort" Sa jag. Direkt efter att ha sagt det tyckte jag det lät konstigt.
"Var då?" Frågade Embla.
"Det är en lång historia" Sa jag.
"Berätta" Sa Embla. "Snälla berätta"
Jag berättade hela historien, från båtresan tills att jag vaknade efter drömmen. Jag avslutade med att det var min sista dag, och sedan skulle pappa föra mig till en säker plats.
Embla stod länge stilla och tittade på mig. Sedan brast hon i gråt.
"Ta med mig! Snälla ta med mig!" Bölade hon. "Jag vill inte till barnhemmet! Ta med mig!" Jag kramade henne igen. Länge.
"Barnhem?" Sa jag tillslut. Embla var tyst.
"Ja, barnhem!" Nästan skrek hon. "För alla bara dog på samma gång och lämnade mig kvar!" Hon var arg. Och ledsen. När jag tittade noga såg hon också väldigt trött ut. Vi satte oss på hennes säng. Allt var tyst, utom Emblas svaga snyftningar.
"Vi åker ikväll" Sa jag tillslut. Embla tittade upp på mig, och kramade mig hårt. Sedan tog vi varandra i hand och gick hem till mig.
När vi stod framför min ytterdörr kändes nånting konstigt. Jag vet inte vad, men det kändes i luften att något snart skulle hända. Jag satte försiktigt handen på handtaget och sa till Embla:
"Du måste hålla i min hand vad som än händer"
Sedan öppnade jag dörren. Ett starkt ljus bländade mig, och sedan drogs både jag och Embla in i ett helt gigantiskt kolsvart mörker.