Idag

Jag trodde aldrig att något som det här skulle hända mig, att någon bara skulle bestämma sig att skjuta ihjäl hundratals oskyldiga, bara för att liksom. Men vem tror egentligen det? Man tänker ungefär att ''Sådana saker händer bara på film'', eller ''Det kan ju inte hända här''. När det då händer, så blir man lite tagen sådär. Nu har det dock sjunkit in, det händer, här och nu, jag är med i det.

Runt omkring mig är det kaos, vart jag än går, det finns alltid någon med panik. Jag borde inte vara förvånad, hade jag varit dem så hade nog jag också haft panik... Men så är inte fallet, jag är lite speciell, lite annorlunda. För mig så är inte det här en så stor grej, att jag hittills faktiskt har sett så många människor bara ligga där, helt döda. Det är helt sjukt egentligen, men det känns inte som det.

Jag går just nu genom en korridor på tredje våningen, det är en av de många korridorerna jag har tagit mig igenom sedan det började för ungefär en halvtimme sedan. Jag kollar in i varje rum, ser om det finns någon jag kan prata med, eller kanske bara letar efter något att göra. Just nu är jag inte riktigt säker på vad jag gör. Alla andra springer, antingen så springer de hit och dit i panik, eller så springer de mot dörrarna, poängen är att de springer. Jag förstår faktiskt inte varför, om personen med vapnet ville skjuta dem så hade väl det redan hänt, eller?

Jag når slutet av den här korridoren, bara en enda dörr kvar. Sal nummer 382. Det är faktiskt klassrummet jag hade min första lektion i. Dörren är en aning sliten, det är i och för sig hela skolan, men ändå. När jag kommer in i rummet så kollar jag omkring mig och tar ett djupt andetag. Det är längesen jag hade lektion här inne nu, väldigt längesen. Jag tänker tillbaka till den där första lektionen, matte var det.

''Vi börjar med närvaron, ni får visa tydligt vart ni är så att jag ser er. Det är enklare att komma ihåg då'' sa lärarinnan och log vänligt mot oss. Hon började säga namnen, ett efter ett.. Hon sa mitt också, och jag svarade med samma trötta röst som alla andra.

Det tog inte lång tid att gå igenom namnlistan.

''Då kan ni öppna böckerna och leta tag på kapitel ett, det borde inte vara så svårt.''

Alla gjorde som hon sa, och första kapitlet var algebra. Några suckar hördes men hon fortsatte prata ändå, även om ingen gillar algebra så måste det ju göras liksom.

''Jag tänkte gå igenom grunderna för att friska upp era minnen lite och sedan får ni fortsätta jobba själva. Ni slipper läxan den här veckan.''

Att minnet av lektionen faktiskt är så starkt förvånar mig, det var så längesen. Jag tar ett nytt djupt andetag och går in några steg i rummet. Då märker jag att de har flyttat på hyllan, den brukade alltid stå på andra sidan rummet förut, men nu är den flyttad.

Det finns ett fönster också, färgen där är, precis som dörren och tapeterna, sliten. Allt här är slitet och förstört, även borden, stolarna och väggarna är helt nerkluddade.

När jag fram till fönstret och kollar ut så ser jag människor i massor, elever, lärare, brandmän, poliser, föräldrar.. Massor. Att så många människor var där ute trodde jag inte, allting måste ha gått väldigt fort om så många tog sig ut. Nu undrar de nog var jag är, eller åtminstone mina föräldrar, de måste vara oroliga. Jag är inte förvånad, hade jag varit dem så hade nog jag också varit orolig. Det är tur att jag inte är dem ändå, jag oroar mig för mycket som det är annars.

Äntligen ser en av poliserna mig i fönstret, eller jag tror i alla fall det, han verkar säga något på sin radio. De tänker nog komma in och leta reda på mig, jag undrar hur lång tid det tar.

Det spelar ingen roll antar jag, de dyker väl upp någon gång.

Jag bestämmer mig för att skriva något på tavlan medan jag väntar. Det ligger en penna på bordet längst fram som jag tar upp. Den visar sig vara röd, min favoritfärg. Varför det är min favoritfärg har jag aldrig förstått, jag är ganska säker på att det inte har med något speciellt att göra, men jag vill ändå veta. Varför tycker man att en färg är fin? Det finns nog inte många som faktiskt kan svara på den frågan. Det finns nog inte många som bryr sig heller.

Jag tar av korken på pennan och tänker lite, vad skriver man egentligen i den här situationen?

När jag inte kommer på något så slutar det med att jag skriver en ekvation som jag sedan löser, jag hade ju ändå algebra första gången jag var här.

Nu hörs det fotsteg i korridoren, äntligen. Poliserna öppnar dörren försiktigt och drar fram sina tjänstevapen och riktar dem mot mig. Sedan kliver de in i rummet, en efter en med sina vapen riktade mot mig. Jag har aldrig tänkt på det förut, men just i den här stunden så ser det bara väldigt roligt ut, jag vill nästan skratta.

Tror de verkligen att det där hjälper?

''Lägg ner vapnet på golvet!'' skriker en av dem åt mig.

Jag tar sakta men säkert av mig bandet som hänger runt min hals och håller ut vapnet i luften med en hand. Av någon konstig anledning så får jag en känsla av lättnad när jag gör det, som om allt som har krävts för att jag ska må bättre är att göra just det här. Det är en konstig känsla.

''På golvet!'' skriker samma person igen.

När han säger det så spelas dagens händelser upp i mitt huvud och jag känner att jag sakta men säkert mår bättre och bättre. Det är jättekonstigt egentligen, liksom, jag har mer än ett vapen riktat mot mig just precis nu, men jag känner mig ändå så lugn. Jag hade aldrig trott att det kunde kännas såhär lättsamt, aldrig. Men just nu så känns allting så lätt och så enkelt, det går inte att beskriva. Jag är just nu helt stilla, polisen skriker åt mig en gång till att jag ska släppa vapnet, men det gör jag inte. Liksom, varför skulle jag? Inom loppet av 2 sekunder så har jag vänt på det och tryckt upp det i munnen på mig själv.

Ansiktsuttrycken på poliserna ändras plötsligt, jag förstår inte varför. Innan såg de arga ut, riktigt förbannade, men nu ändras det. Vill de verkligen att jag ska leva? Efter allt jag gjort? Hah, det spelar ändå ingen roll längre..

En av dem sänker nu sitt vapen försiktigt och lägger det på marken, men när han sedan lyfter sina händer och försöker röra sig emot mig så bara flinar jag åt dem och sedan pressar jag ner avtryckaren.