Jonathan är påväg hem från skolan. Han är trött för han och några andra hade fått kvarsittning han bara hade tittat på. Alltså en vanlig dag.
Jonathan (även kallad Jonte) går en genväg genom skogen. Plötsligt ser han något som han aldrig kommer glömma! En livs levande björn kommer fram till honom och, ja det finns nog inte så mycket mer att göra.
Förutom att spela död förstås. Det har Jonathan lärt sig av sin farbror. Han är en högt uppsatt militär som är borta ofta, och när han väl är hemma så tränar han och berättar om sina äventyr.
Björnen öppnade sitt stora gap och skulle precis bita honom och...
"- Vet du nåt bra blåbärsställe?"
"- Va!?" utbrast Jonathan.
"- Vadå? Är blåbär typ ute, som kidsen säger?" sa björnen som om det skulle vara helt normalt.
"- D-d-du p-pratar!"
"- Japp! Jag är inte stum faktiskt."
"- Men varför?"
"- Har du något emot min mjuka och charmiga röst?"
"- Nej, jag menar; björnar brukar inte prata." Jonathan började bli lite bekvämare nu.
"- Det har jag faktiskt inte tänkt på.."
De var tysta i några sekunder och bara studerade varandra.
"- En fråga bara.." sa björnen.
"- Bara fråga på."
"- Finns det fler av din art?"
"- Ja, över 7 miljarder!"
"- Är det typ mer än tio?"
"- Ja!"
"- Då kan jag tyvärr inte uppskatta hur mycket."
"- Jag tror det här är början på en perfekt vänskap!"
"- Nu måste jag tyvärr hem." sa Jonathan.
"- Har du ett hem?"
"- Ja, det ligger ganska nära här. Har du ett hem?"
"- Skojar du? Hela skogen är mitt hem! Det kan inte bli bättre!"
Jonathan såg på björnen att den försökte se glad ut men egentligen var den ledsen.
"- Du kan följa med mig hem om du vill." sa Jonathan.
"- Menar du det?" Björnen blev helt tårögd. "Jag har aldrig träffat någon snällare! Eller ja, jag har aldrig träffat någon förut."
"- Kom så går vi"
