Den magiska havsnäckan

Köksklockans läte

Och med ens vaknade hon upp, kallsvettig och darrandes. Hjärtat vibrerade i brötset på henne, det kändes som om den vibrerade så häftigt att man kunde se hjärtats konturer mot bröstkorgen. När hon låg där, badandes i sitt eget svett och försökte lugna ner sig med meningen; "Det var bara en dröm." Insåg hon hur kall hon var. Det kändes som någon släppt ner henne i en hemsk isvak, men det var inte bara det hon insåg - det andra var att det inte var natt - den ljusgröna klockan som satt upphängt på väggen mittemot sängen visade att klockan var kvart över 3 på eftermiddagen. En sån där overklig känsla som när man somnat mitt på dagen och sedan vaknar upp, ovetandes om vad som har hänt under den tiden man sovit. Cornelia gjorde en grimas och började långsamt resa sig upp ur sin säng, det ända hon ville göra just nu var att ta en lång, varm dusch och låta de varma, sköna vattenstrålarna skölja över henne och ta med sig kylan som satt i hennes darrande kropp. 

                                                                                                      ***

Hennes kläder satt obehagligt fast klistrade mot hennes kropp och så fort hon tog ett steg igenom korridoren rörde de sig mot hennes kropp. Hon kunde inte låta bli att andas ut när hennes föräldrar inte sågs till, de kanske hade gått ut eller något liknande... nu när vädret hade lättat och låtit solen träda fram genom molnen. Men när hon granskade marken utanför fönstret kunde hon klart och tydligt tyda att det regnat under den tiden hon sovit. I sitt stilla sinne undrade hon hur hennes föräldrar skulle reagerat om de sett henne nu, skulle hennes mamma glömt att hålla masken och kommit framrusade och omfamnat henne utav hennes modersinstinkt - eller skulle de enkelt ha frågat vad som har hänt... eller skulle de kanske ignorera henne? Förslag nummer 2 trodde hon mest på, hennes mamma skulle säkert ha långsamt stannat upp, vänd hennes blick mot Cornelia och frågat; Vad har du gjort där borta? Men nu var de inte hemma som tur var, så hon behövde inte fundera något mer på saken. Det ända ljudet som hördes i det tomma huset var köksklockan som med jämna mellanslag slog med sina visare som skapade det eviga ljudet "Tick, tack, tick, tack". I vissa stunder gör det eviga ljudet en så irriterad att man har lust att slänga klockan i golvet, men i de allra flesta stunder är man så van vid ljudet att man inte lägger märket till det. Och oftast är huset dessutom fullt av ljud att man ändå inte kan höra klockan slå, bara på natten - men då är det oftast huset som låter.

 ---------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------Cornelia har alltid gillat deras badrum, speciellt den större på nedervåningen. Väggarna var täckta med vitt kakel och golvet var täckt med en mjuk blå badrums matta som fick fötterna att lämna avtryck efter en och ljustet av lamporna som hängde i taket skapade ett mjukt gult ljus därinne. En sak som Cornelia tyckte speciellt mycket om var den stora, gröna krukväxten som stod placerad i ett av hörnen till vänster av toan, fast hon visste inte vad den hette - men den liknande en liten palm. I ett ljusbrunt litet träskåp låg det prydligt vikta handdukar i färgerna lila, blå, vita och beiga. Alltid samma färger, och handdukarna som hängde på ännu en prydlig rad krokar var likaså samma färger. Cornelia föredrog de blåa, vita eller beiga. Lila har aldrig varit hennes färg, trots att hon älskar lila. På platsen där det tidigare hade stått ett vitt skinande badkar med guldknoppar stod det nu en dusch med glasdörrar omkring sig. Trots alla hennes protester om att byta bort hennes älskade badkar hade det en morgon då hon steg in i badrummen för att ta sitt morgon bad hade platsen där badkaret stått varit tomt.