~Förbjuden Romans - 2 - Ett Slut, En Början~[HP FF - Snape]

~Kapitel 45~

Veckorna passerar, Coraline och Joshua får hem sina kläder, jag beställer min klänning från en skräddare i Hogsmeade och den anländer två dagar innan balen. Jag har hållit det hemligt för alla att jag ska gå, orolig över att Coraline ska vilja fixa mitt hår, smink och välja min klänning. Hysterin över balen verkar ha stigit alla flickor på skolan åt huvudet och det har varit det enda man talat om den senaste tiden. Killarna verkar mest försöka glömma alltihop och talat om Quidditch och släppt ut en och annan suck när deras baldejt har velat prata om balen.

Alla saker jag behöver till balen ligger just nu gömda i botten utav min garderob, förutom klänningen som hänger i en klädpåse på en gömd krok längst bak. Joshuas kostym har även den anlänt. Den har starka linjer och jag måste säga att den passar honom väldigt bra. Kvällen innan balen spenderar Coraline och jag med att prova olika frisyrer som hon kanske kan ha. Efter några stycken har hon bestämt sig, hon hänger upp sin klänning på garderoben så att den får luftas över natten och sedan kryper vi båda till sängs. Morgondagen springer snabbt förbi och efter middagen beger vi oss all upp till våra sovsalar där tjejerna nu nervöst sminkar sig och fixar sina frisyrer. Spänningen ligger tjock i luften och nästan som ett surr finns i luften.

Coraline snurrar ett varv framför helkroppsspegeln i vår sovsal, iklädd sin ljuvliga blå klänning.

"Vad tycker du Pene?" frågar hon och jag ser upp från min bok. Jag synar henne uppifrån och ner. Hennes honungsblonda hår ramar in hennes vackra lite runda ansikte med stora lockar. Klänningen är ljuvlig och jag kan inget annat än att le mot min bästa vän. Klänningen hon bär är ljusblå och kompletterar hennes hud perfekt, den har detaljer utav silverpärlor och en stor blomma gjord utav sidentyg i samma nyans som klänningen, även den dekorerad med silverpärlor och kristaller.

"Gumman, du ser underbar ut. Joshua kommer tappa hakan när han ser dig!" säger jag och går fram till henne.

"Tror du verkligen det?" frågar hon lite blygt men väldigt hoppfullt, jag nickar och kramar om henne försiktigt för att inte skrynkla klänningen.

"Är du säker på att du klarar dig själv, ska du verkligen inte följa med oss ner? Du kan låna en klänning utav mig om du vill?" Jag ser uppskattande på Coraline men skakar på mitt huvud.

"Nej, det känns inte rätt just nu. Plus, jag trivs bra här med min bok. Det vet du gumman. Gå nu ner till Joshua, han väntar på dig i allrummet." säger jag och vi kramas en gång till innan hon tar sin väska.

"Vi ses sen Pene!" säger hon,

"Det gör vi Cora." svarar jag och sedan har hon lämnat sovsalen. Jag suckar och sätter mig på sängkanten, mina tankar snurrar. Vågar jag verkligen gå ner, vågar jag det? Jag har ju spenderat mycket pengar på den där nedrans klänningen och det kommer med all säkerhet att bli ett minne för livet, men... Jag vet inte om jag vågar och det känns fel utan Severus... Jag suckar och förblir sittandes på sängkanten med min blick fäst på garderoben framför mig ett tag.

Jag reser mig från sängen efter tio minuter med skakande huvud och går ner i allrummet, det ligger alldeles öde. Jag vandrar tillbaka till min sovsal, säker på att jag är ensam i elevhemmet. Jag plockar fram påsen med min klänning och lägger den över sängen innan jag vandrar bort till Coralines spegel med trollstaven i min hand. Jag drar ett djupt andetag och föreställer mig sminket i mitt huvud sedan för jag stavens topp över mitt ansikte och efter ett par sekunder öppnar jag mina ögon. Flickan i spegeln stirrar tillbaka på mig, hennes ögon vackert inringade med silver och svart, hennes hy felfri och hennes läppar täckta av ett mjukt lager glans med undertoner av rosa. Är detta jag? Kan jag se ut så här? Tänker jag och lutar mig närmre spegeln.

Jag drar ett djupt andetag och föreställer mig mitt hår, ser vart varje hårstrå ska befinna sig innan jag drar med staven i en cirkulär rörelse över det. Jag ser hur frisyren långsamt tar form, hur små glittrande pärlor utav silver flätas in och hur det lägger sig vackert i en lång lock gjord utav flera lockar ner för min rygg och avslutas med ett knäppe utav vita och silvriga pärlor baktill som håller fast min bångstyriga långa lugg. Jag stirrar på mig själv, oförmögen att känna igen flickan som stirrar tillbaka på mig genom spegeln.

Men efter ett par sekunder vänder jag mig om och stirrar på klädpåsen som vilar över sängen. Med långsamma steg går jag fram och öppnar påsen. Inuti ligger en vackert handsydd klänning utav silvrigt siden med vackra pärlade detaljer utav pärlor i vitt, silver och guld. Jag trär på mig klänningen och ser på mig själv i spegeln, jag kan se vacker ut ifall jag anstränger mig. Jag känner mig som en av de där prinsessorna i sagoberättelserna från mugglarvärlden. Som, vad heter hon nu, Askungen. Jag tar fram kartongen som innehåller mina nya skor. Deras höga klackar, hela skon, silverfärgad. Den är vackert detaljrik med blommigt och abstrakt mönster. Jag sätter i fötterna och reser mig upp, genast 11 centimeter längre.

Jag går fram till spegeln och snurrar ett varv, för första gången känner jag mig vacker och ett leende smeker mina ansiktsdrag. Severus... Jag önskar att du kunde se mig nu. En riktig kvinna, ingen liten flicka med luvtröja och slitna jeans med tillhörande slitna sneakers... Jag skulle göra vad som helst för att få ha dig här hos mig nu. Med en suck ser jag in i spegeln, nervositet flaxar i min mage och jag känner mig lite yr. Osäker på om jag vågar gå in i Stora Salen börjar jag vandra från min sovsal ner mot balen.