~Förbjuden Romans - 2 - Ett Slut, En Början~[HP FF - Snape]

~Kapitel 50~

____________________________________________________

När du läser detta: (*Spela låten nu*)

Spela då denna låt: Me Singing - "Stay" by Rihanna - Christina Grimmie Cover

____________________________________________________

Sarah Everstone tar plats på scen med en lånad akustisk gitarr. Hon sitter på en pall och salen faller in i tystnad när McGordan stiger upp på scenen bredvid henne.

"Så här går det till, de tävlande kommer att göra sina grejer och ni röstar genom att applådera, men röstningen sker efter att alla tävlande har gjort sin grej så innan dess ber vi er att varar tysta för att skapa... Spänning... Sarah, varsågod." säger han, sedan kliver McGordan ner från scenen.

Jag ser hur Sarah Everstone sträcker på sina långa men lite tjocka fingrar och börjar sedan spela. Hon spelar riktigt bra faktisk, mycket bättre än jag trodde men inte i klass med bandet hon gör covern på. Publiken förblir tyst även om det syns att visa vill klappa sina händer. Efter ungefär tre minuter slutar gitarren avge ljud och Sarah Everstone niger för publiken som förblir tyst. Hennes fluffiga klänning prasslar ljudligt när hon tar sig ner för de fyra trappstegen till golvet, McGordan tar plats på scenen.

"Bra jobbat Sarah, nu är det dags för Eric! Varsågoda Eric!"

"Lycka till Eric." säger jag innan han lämnar min sida och går upp på scenen, han ler mot mig och jag nickar mot honom.

"En galleon på att Eric vinner alltihop..." viskar någon bakom mig,

"Pff, taget." svarar någon annan. Kom igen Eric, du vinner detta. Jag har inte en chans så du måste vinna. Tänker jag och när rummet fallit ner i en total tystnad slår Eric sina trumpinnar mot varandra tre gånger innan han bryter ut i ett imponerande trumspel. Nu hörs några busvisslingar från tjejer som inte kan hålla sig men McGordan tystar dem snabbt.

Eric spelar i nästan fem minuter innan han håller upp trumpinnarna och sedan reser sig från trumsetet. Han bugar och tar sig ner från scenen. Åh nej, nu är det jag, jag kommer se ut som en idiot, detta kommer aldrig att gå. Jag kommer skämma ut mig totalt nu... Usch, jag vill bara bort härifrån nu. Denna låten var ju egentligen till dig Sev, jag skulle spela den för dig någon gång, om jag lyckades arbeta upp modet. McGordan tar plats på scenen igen.

"Tack så mycket Eric. Nu är det dags för det stora mysteriet, Penelope! Välkommen upp på scen!" Jag ser mig omkring och får uppmuntrande leenden från Joshua, Coraline, Eric, McGordan och några andra.

Jag drar ett djupt andetag och går upp på scenen. Pianot har flyttats till mitten utav scenen. Jag sätter mig ner vid det, det är alldeles blankt och vitt med detaljer i guld. Ett sådant piano jag alltid drömt om att få spela på. Jag drar ett djupt andetag, McGordan kommer fram till mig.

"Penelope, är det en lugn låt eller?" viskar han i mitt öra, jag nickar.

"Okej, vänta med att spela tills jag säger varsågod. Och du, det kommer gå jätte bra. Jag tror inte din bästa vän skulle nominerat dig om hon inte trott på dig." McGordan ger mig ett välmenande leende och jag nickar. Det känns lite bättre men samtidigt så mycket värre, vad är det McGordan har hittat på nu... Tänker jag medan min mage kniper ihop sig av nervositet. Han lämnar scenen och går fram till professor Dumbledore och efter ett fåtal sekunder blir det svart i hela rummet. Inget ljus finns. Bara stjärnor på himlavalvet lyser högt ovanför våra huvud.

Efter ytterligare några sekunder skiner ett vitt ljus ner rakt ovanför mig. Jag badar i ljus, min silvriga balklänning glittrar magnifikt och mitt hår ser ut att nästan brinna i röda och lila flammor med silvriga små kristaller som blänker där de är invävda. Jag ser med endast min blick mot publiken, men jag kan inte se dem. Det är som om det bara är jag och pianot. Ensamma. Tack gode gud... Okej Penelope, det är bara du och ett piano, precis som hemma. Du klarar detta. Sätt bara fingrarna mot tangenterna och låt din röst sväva, precis som hemma.

Mina fingrar landar på tangenterna, känner det svala elfenbenet mot mina fingertoppar. Jag känner igen den känslan och slappnar av. Mina axlar slappnar av och min mage lugnar ner sig. Jag låter mitt huvud fyllas av noter, ord, toner och Severus. Efter ett tag börjar jag spela mjukt.Jag tar ett djupt andetag och börjar sjunga texten jag spenderat flera timmar på att skapa under de senaste fyra veckorna när saknaden av Severus tagit över. (*Spela låten nu*)

"All along it was a fever, A cold sweat hot-headed believer, I threw my hands in the air, said, "Show me something," He said, "If you dare, come a little closer." Round and around and around and around we go, Oh now, tell me now, tell me now, tell me now you know. Not really sure how to feel about it. Something in the way you move, Makes me feel like I can't live without you. It takes me all the way. I want you to stay, It's not much of a life you're living, It's not just something you take-it's given, Round and around and around and around we go, Oh now, tell me now, tell me now, tell me now you know. Not really sure how to feel about it. Something in the way you move, Makes me feel like I can't live without you. It takes me all the way. I want you to stay. Ooh, ooh, ooh, the reason I hold on

Ooh, ooh, ooh, 'cause I need this hole gone, Funny you're the broken one but I'm the only one who needed saving, 'Cause when you never see the light it's hard to know which one of us is caving. Not really sure how to feel about it. Something in the way you move, Makes me feel like I can't live without you. It takes me all the way. I want you to stay, stay. I want you to stay, huhuu-uuu-uu-uu-uu-uuu." Mina fingrar rör sig försiktigt över tangenterna tills sången är avslutat.

Jag andas ut och stirrar ner på tangenterna. Salen är alldeles tyst. Ljuset tänds. Alla eleverna stirrar på mig, jag ser på professorerna och de stirrar också på mig. Jag sitter handfallen vid pianot, vad gör jag nu? Jag har totalt skämt ut mig själv... Någon börjar applådera, jag ser på eleverna men det är inte någon elev. Det är Dumbledore som applåderar, de andra professorerna följer i hans steg, McGonagall har tårar i sina ögon och inom ett par sekunder applåderar alla i salen. McGordan kommer springandes upp på scenen.

"Jag tror, att vi har en vinnare. Men, för sakens skull så ska vi rösta." salen faller i tystnad.

"Applådera så mycket ni tycker att personen är värd. Den med mest applåder vinner... Sarah!" Salen applåderar lite grann,

"Eric!" Salen bryter ut i applåder och busvisslingar.

"Grattis Eric," mumlar jag mot honom där han står nere vid publiken. Men han skakar på sitt huvud och ler mot mig,

"Penelope!" salen bryter ut i vilda applåder, busvisslingar och skrikande. Det är nästan ett bedövande ljud.

"Vi har en vinnare! Penelope Lovegood!" utbrister McGordon.

Jag tar emot priset på femton galleoner och sluter upp med mina vänner, alldeles yr efter vad som just hänt. Men jag hinner inte återhämta mig från chocken över att just ha sjungit och spelat piano inför halva skolan innan Coraline drar mig i armen och viskar i mitt öra...