Under the stars ~ o.e

"Jag är helt enkelt inte en party person."

Jag försökte desperat ta mig igenom havet av dansande, svettiga kroppar. Jag fick näst intill en panikattack när en riktigt svettig kille stötte till mig. Snabbt tog jag mig ur den svettiga klungan och kunde äntligen andas ordentligt, ja, så ordentligt som jag kunde med lukten av alkohol svidande i näsan. Musiken dånade ur högtalarna på hög volym och jag hade svårt att ens höra mina egna tankar. En våg av klaustrofobi överväldigade mig och jag insåg att jag var tvungen att ta mig ur huset. Fast det var lättare sagt än gjort då jag hade svårt att bara ta mig runt i rummet. Min bröstkorg höjdes och sänktes i snabb takt som jag nästan hyperventilerade och jag kunde knappt stå rakt längre. Är det bara jag eller är det alldeles för varmt här inne, tänkte jag. Svarta punkter började dyka upp framför ögonen, mina ben gav vika och jag kunde känna mig själv falla till marken. Smällen jag förberedde mig för kom aldrig istället kände jag hur någons armar tog sig om min midja och lyfte upp mig. Jag var medveten hela tiden som personen bar mig genom huset och snart kunde jag känna hur den kalla höstluften slog emot mig. En lycklig suck lämnade mina läppar när jag äntligen kunde andas igen. Personen satte mig ner på trappan och slog sig ner bredvid mig, fortfarande med en arm runt min midja som stöd.

"Är du okej?" Frågade personen. Jag kunde höra att det var en kille. Skakningen jag gjorde med mitt huvud hjälpte inte yrseln och illamåendet jag hade. "Sätt ditt huvud mellan knäna." Rådde han mig och jag gjorde snabbt som han sa. Jag började andas djupt; in genom näsan, ut genom munnen. Killen gned min rygg lugnande samtidigt som jag gjorde detta. Jag suckade lättat när illamåendet sakta började blekna bort.

"Hur mycket har du druckit?" Frågade han och tvingade fram ett litet skratt för att lätta stämningen. Jag gillade hans skratt, det var gulligt.

"Ingenting." lyckades jag få fram. Jag tycker verkligen inte om alkohol. "Jag är helt enkelt inte en party person." Gled ur min mun eftersom jag kände behovet av att förklara mig för honom. Varför? Jag har ingen aning.

"Jag kan se det." En rysning gick igenom mig när han saktade ner sina handrörelser på min rygg. "Fryser du?" Frågade han och hans hand stannade helt. Jag nickade

"Ja, men jag vill hellre stanna här ute än gå in igen." Han tog bort handen från min rygg och började ta av sig jackan. Det var då jag lyfte mitt huvud från mina knän och såg på honom för första gången denna natt. Jag drunknade omedelbart i det blå ögon som stirrar tillbaka på mig. Killen hade stannat mitt i rörelsen och blickade nu tillbaka in i mina ögon. Efter ett par sekunder blinkade han och tog av sig jackan helt.

"Öh, här." Han satte jackan på mina axlar, men jag tog bort den igen.

"Nej, då kommer du frysa." Jag gav honom den igen men han tog inte emot den.

"Jag bryr mig inte. Jag är en gentleman och en gentleman inte låta en kvinna frysa." Han la den över mina axlar igen och den här gången lät jag den stanna där.

"Tack." Sa jag och log mot marken.

"Inga problem." Jag kunde känna hans ögon på mig medan jag höll min blick mot marken. "Säg mig, om du inte är en party personen varför är du här?" Frågade han nyfiket.

"Min vän drog hit mig. När hon såg sin pojkvän övergav hon mig helt och är nog någonstans på dansgolvet nu, stupfull." Jag log svagt i ett försök att faktiskt vara glad för hennes skull. Det var dock ganska svårt. Hennes pojkvän förtjänar inte henne; han är alkoholist och han är inblandad i narkotikahandel. Åh, och han har nästan fått Amy (min vän) att börja med.

"Ah, det är en klassiker. Jag är bara här eftersom min vän ville att jag skulle vara hans Wingman. Jag övergav honom nästan omedelbart eftersom han bara gör bort sig själv." Vi skrattade åt det.