Den magiska havsnäckan

En 50 minuters lång dusch, logik och grönblåa ögon

Hejsan allihopa! 

Först av allt ska jag ännu en gång be om ursäkt för det långa uppehållet av kapitel... jag mår verkligen inte bra just nu. Alltså; jag är inte sjuk eller så... men jag mår inte bra. Inombords. Så det är anledningen att jag inte har skrivit - tro det eller ej - men man blir trött utav att må dåligt. Och om man är trött orkar man inte göra någonting, inklusive att skriva. Men här är jag nu och jag är så taggad på att skriva nu när jag sitter här och låter fingrarna dansa utöver tangentbordet. Så här har ni ert kapitel och jag hoppas ni tycker om det! :D

//Kram Lunnan 

=====================================================================================Cornelia tror inte att hon har uppskattat en lång dusch så mycket - att bara stå där och låta sig omfamnas av varmt, härligt vatten som strömmar nerför hennes kropp. Badrummet har alltid varit hennes "Tanke ställe" inomhus. Där är allting tyst, isolerat och så får man känslan av att tiden har stannat och man har all tid i världen att stanna därinne. En livstid at bara tänka och fundera, och nu behövde hon verkligen tänka. Det kändes som om hon var fångad i en bok eller film, där allting börjar ta en underlig vändning. Trots det varma vattnet som oavbrutet forsade ut ur munstycket ryste hon. Färdigt duschat, hörde hon en bestämd röst i huvudet så hon nickade eftertänksamt för sig själv och vred av kranen. Precis som på befallning upphörde vattnet genast att börja rinna och vattenstrålarna drog sig tillbaka till alla de små hålen i munstycket. Undrar hur länge jag har duschat? funderade hon och svepte in sig i en mjuk, blå filt och studerade badrumsspegeln. Ett lätt lager imma låg över den skinande rena ytan, när hon var yngre hade hon alltid fascineras över hur imman uppstod men idag vet hon såklart att det är för värmen. Cornelia tog några steg framåt tills hennes ansikte var tät intill spegelytan och lät sin näsa snudda vid den. En djup, rosslande suck lämnade hennes läppar och hon tog ett steg bakåt. En del av imman hade nu försvunnit, men avtrycket från hennes nästipp fanns fortfarande kvar i mitten av den immiga ytan - det såg lite lustigt ut nu i efterhand. Precis som en del andra brukar göra efter att ha duschat lät och också sin hand stryka sig med spegelns yta för att få bort imman och se sin spegelbild. Och plötsligt, från att ha varit en otydlig gestalt igenom dimman, kunde man klart och tydligt se hennes ansikte spegla sig i spegeln reflektion. Hon möttes av ett par medium stora grönblåa ögon som stirrade tillbaka på henne, hennes ögon. Ni vet en sådan nyans som oftast brukar befinna sig till havs? Denna blågröna nyans hade hennes ögon. Cornelia har reflekterat att oftast i böcker där huvudpersonerna inte tycker om sitt utseende brukar de oftast vara nöjda med sina stora (oftast gröna) ögon. En gång då hon hade sökt på 'Ögonfärger' hade hon läst på Wikipedia att det bara är 1-2 % av jordens befolkning som har gröna ögon. Medan bruna är de klart vanligaste ögonfärgen. Personligen tycker hon att det känns som att alla hon möter har gröna ögon. Cornelia stirrade intensivt in i sina stora, svarta pupiller i väntan på att någonting skulle inträffa - som i Molly Moon då hon stirrar in i sina ögon (som också är gröna!) och sedan ser att hennes spegelbild börjar ändras och hennes utseende byts ut till en punkare. Men det fungerade inte, hur mycket och hur intensivt hon än försökte - det ända som hände var att ögonen började svida och brännas som om de stod i lågor. Det är en till sak med hennes ögon: hon får ofta höra att de är ganska sömniga och stirriga, hur pigg hon än är brukar människor få en känsla av att hennes ögon antingen är stirriga eller väldigt, väldigt sömniga som om hon inte hade fått sig en blund i natt. Men Cornelia har aldrig sett det som en dålig sak, Luna i Harry Potter beskrivs att ha stirriga, utstående ögon och en svävande, drömmande röst. Och Luna råkar faktiskt vara Cornelias favorit karaktär. När ögonlocken krampaktigt började rycka och hon nästan var övertygad av att ögonen stod i lågor slöt hon hastigt ögonen. Ännu en gång suckade hon - men mest besviken den här gången. Den här metoden har hon länge försökt sig på, utan resultat - men det där som hände Molly Moon var ju trots allt bara en bok, allting är bara ihopdiktat. Det är nog inte ens möjligt att få spegelbilden att ta form av en annan individ - eller gav Cornelia bara helt enkelt upp för lätt. Men det skulle nog få dröja ett tag innan hennes spegelbild ändrades, hon är ju trots allt bara 13 år just nu, om 20 år och hon tittar sig i spegeln efter att ha tagit en lång dusch ser hon nog betydligt annorlunda ut...

*****************************************************************************************************Hur länge hon hade stått och duschat fick hon reda på när hon blöt, omsvept i en fluffig ren handduk med håret droppandes omkring sig gick in i köket. Klockan var 5 över 4, vilket betyder att hon har duschat i 50 minuter - 10 minuter ifrån att ha duschat i en timme, fast man fick räkna bort ett par minuter eftersom hon stod och stirrade in i badrumsspegeln ett bra tag innan hon beslutade sig för att gå ut. Oftast brukar hon duscha en kvart, 20 minuter vilken inklusive att ha tagit bort allt vatten som låg på golvet i små pölar och tagit bort allt hår som samlat sig inuti duschkabinens kakelgolv. Så hon hade inte varit borta en sån lång stund som hon hade trott trots allt, men tillräckligt länge för att ha fått tänka fritt. Så det här hade hon kommit fram till;

1. Hennes mamma och pappa har rätt att bete sig konstigt, det är nog bara oro som är grunden till deras underliga beteende och uppförande - och stress. Adilyns bröllop tar kål på dem och all planering äter upp dem inifrån. 

2. Alastair...,  tja..., vad finns det att säga om honom? Antingen är han en smått förvirrad gubbe eller ser han det som en rolig grej att sprida sagor och profetior. Men hon kan i alla fall tacka honom för att hon fick halsbandet grattis. 

3. Halsbandet är förmodligen inte magiskt, men han kanske ser alla sina smycken som magiska gåvor från vattnet (?) I alla fall är halsbandet riktigt fint, tillräckligt fint att ha på Adilyns bröllop och det kommer hon absolut inte slänga som Rose på Titanic. 

Det var allt hon kom fram till, men det gnagande känslan av att någonting var fel fortsatte att ta fart inom henne, som en envis tumör som inte ville försvinna trots alla operationer, laserbehandlingar och mediciner. Tanken på att hon vid det här laget hade kunnat vara död gick inte att få in i hennes huvud, det var nästan otänkbart. Precis som när man ser på nyhetssändningar och nyhetsblad och det är en bild på en glatt leende barn som vinkar mot barnen som tydligen är död eller kidnappad - kan man inte förstå att det är det barnet som är död. Som ser så livlig ut, hur skulle hon eller han kunna vara död? Det går helt enkelt inte ihop, men allting kan inte gå ihop helt enkelt. Precis som alla tankar, funderingar och sökandet på förklarande som ständigt pågår i hennes huvud - eller så går allt ihop, det är bara vi människor som ska försöka att se allting så logiskt som möjligt att vi inte ser sanningen framför oss.