Onda Andar

Kapitel 10

Såg precis att jag hade glömt kapitel 7 men jaja, hoppas det inte gör något. Nu börjar vi!
-------------------------------------------
Jag kutade in på mitt rum.
Vart ska jag gömma mig? Jag tittade mig snabbt omkring.
Hörde snabba steg ute i hallen.
Tänk fort nu, Oliva.
Graderoben!

Det var mörkt, men ljuset från fönstret lös in genom en glipa mellan de två garderobsdörrarna. Stegen stannade utanför mitt rum.
- kom fram lilla flicka, sa kvinnan. Jag ska inte göra dig illa. Eller? Sen skrattade hon.
Hon snurrade runt ett varv i rummet.
Jag tittade henne genom den smala glipan.
Hon stannade framför sängen.
Kanske trodde hon att jag var där? Yes!
Hon böjde sig ner och skulle titta. Men plöstligt mötte min blick hennes.
Kvinnan log det där obehagliga leendet.
Shit, jag är upptäckt!!
- ja det är du, sa Kvinnan. Trodde du att jag inte såg dig?
Kan hon läsa man tankar eller något?
Hon vände sig om. Tittade mig i ögonen, samtidigt som hon tog några steg. Tills hon stog framför garderoben.
Hon sträckte ut armen för att öppna dörren.
Jag skrek.
- Olivia vad är det?
Jag kände igen rösten.
Öppnade försiktigt ögonen.
-Mamma?
- Ja, vad är det? Sa mamma. Du skrek, och vad gör du i garderoben?
- ehmm... Sa jag och tittade mig omkring. Vad gör ni hemma nu? Klockan tre på natten? Sa jag istället.
- 3 på natten? Den är 3 ja, på DAGEN! Sa mamma och skrattade.
- va?
- ja, kom ut därifrån nu! Vi ska äta lunch.
Mamma gick.
Hur kunde den plöstligt bli tre på dagen? Var allt bara en dröm?
Satte jag mig här i sömnen? Fast vänta.... rummet på våning 0!

- mamma, pappa jag kommer snart, sa jag och gick ut till trappuppgången.
Jag tryckte på knappen så att hissdörren öppnade sig.
Jag gick in.
Men de knapparna som fanns var:
7
6
5
4
3
2
1 ( entré )
Larmknapp & dörröppnare.
Men ingen våning 0, inte ens fråd eller källare...
Jag gick ut ur hissen och in i lägenheten.
Det luktade hamburgare
Uppe i köket stog mamma och pappa och lagade mat.
- vart är Lukas? Frågade jag oroligt.
- han sover, sa mamma och log.
Lukas är min 3 åriga lillebror. Jag älskar honom. Han är den snällaste lillebrorsan man kan ha.
Jag gick till hans rum som låg brevid toan.
Väggarna i hans rum var ljusblåa och golvet var fullt med lego, dinosaurier, bilar med mera. Och ja, där i hans lilla säng låg han. Med sin röda snuttefilt och blåa napp.
Det bruna håret var rufsigt.
Jag satte mig i hans säng.
Han tittade nyvaket på mig.
- hej, sa jag och log.
- häj, svarade han trött.
Jag kramade honom.
- läsa bok, sa han.
- den om bilarna? Frågade jag.
Han nickade.
Jag hämtade boken.
" flygande bilar och utomjordingar " har nog läst den hundra gånger. Han tröttnar aldrig! Han kröp upp i mitt knä och jag började läsa. Han tittade med stora ögon på bilderna. Men plötsligt tittade han upp, pekade mot dörren och sa:
- vem är det?