Back to the beginning

- 3 -

Porten ut från kupolen fast mer modern och high tec

~~~

Känslan som hade virvlat upp inom mig när Vera yttrat de få orden gav en känsla jag inte ens kan beskriva. Kanske var det lycka? Eller en känslan av frihet som slog mig? Om det nu fanns någon sådan känsla.

Vera hade snabbt och tyst sagt att vi skulle mötas på mitt rum när dagens lektioner var slut. Jag hade inte kunnat läsa av någon känsla från Vera efter hon sagt att hon trodde mig. Kanske hade hon med drömmar om att få uppleva frihet? Eller så kanske hon bara ville här ifrån. Hon kanske visste om att vi var USAs slavar och bara skulle skydda dem så de kunde sitta på sina lyxiga kontor och styra.

Sista lektionen hade i alla fall blivit inställd. En av tjejerna i min grupp hade fått i sig något dåligt och spytt och försiktig som man var här blev lektionerna inställda och alla elever i gruppen skulle kollas. De vuxna var alltid oroliga för att det skulle vara något smittsamt virus och var därför väldigt noga med att ingen sjuk fick komma i kontakt med någon annan elev.

Så här gick jag nu ifrån sjukstugan. Det var ett litet hus som låg mellan flickornas och pojkarnas bostäder. Jag hade då blivit kollad så jag inte blivit smittad, vilket jag tur nog inte hade blivit. Det var inte många elever ute just nu. De flesta hade lektion eller höll till på något gemensamt ställe.

Mot mig kommer en muskulös kille gående. Han är en av de få som är ute just nu. Jag lägger ingen energi på det. Jag går på den så kallade huvudvägen som gick mellan alla byggnader så det var inte ovanligt att man stötte på någon.

Gruset från vägen knastrade under mina skor när jag gick och det nästan ekade i huvudet. Desto närmre killen kom mig desto mer kunde jag se utav honom. Han var mer muskulös än jag trodde och hade ett stort flin placerat på sina läppar. Jag rös till i hela kroppen. Flinat han hade gjorde mig nervös och just nu ville jag bara tillbaks till mitt rum och prata med Vera.

När jag kommer upp jämsides med honom ökar jag på takten i stegen för att skynda mig förbi honom. Han skrämde mig och jag ville inte vara i närheten av honom mer än nödvändigt. Precis när jag tror att jag kommit förbi honom känner jag en hand som greppar tag om min arm. Jag blir tvungen att stanna till. Killen drar mig mot sig och håller ett hårt grepp om mig. Mina ögon söker sig upp mot hans. Han flinar fortfarande och hans ögon är nästan lika mörka som natten. Ögonen lyser av något jag aldrig sett förut. Nån känsla jag aldrig upplevt. Men något säger mig att det ändå inte kan båda gott för mig.

Jag försöker förskräckt drar mig ifrån honom, men det funkar inte. Killen är både längre och långt mycket starkare än vad jag är. Skrämt kollar jag mig hastigt omkring. Det finns inte en människa i närheten. Jag kan inget göra mot killen och hans idéer.

Jag känner hur hans ena hand börjar vandra upp längs min sida. Han klämmer och känner på hela mig. Gång på gång försöker jag göra motstånd, men förgäves. Ögonen börjar tåras och paniken växer inom mig. Hans hand flyttar sig högre upp mot mitt ena bröst. När han når det skriker jag till. Jag vill inte ha hans äckliga händer på mig och jag vill absolut inte att han ska röra mig. Men precis som innan finns det ingen i närheten som kan komma till min undsättning. Han börjar klämma på mitt bröst och paniken växer om möjligen ännu mer inom mig. Jag ser inte längre nån annan utväg än min gåva. Det man absolut inte får göra och som kan straffas med döden, men så långt tänker inte min panikartade hjärna.

Jag drar loss min ena hand från hans grepp och placerar den på hans arm. Det krävs inte mycket koncentration för att få smärtan att stråla upp i hans arm. Han släpper mig med ett smärtfullt skrik. Han backar skrämt några steg och kollar på mig som om jag vore en vilde. Det är först då det slår mig vad jag verkligen har gjort.