Back to the beginning

- 4 -

Bilden är på halsbandet de har på sig fast stenen är lite större.

kram, whateverSmile

Kapitel 4

Vera slösar ingen tid utan kastar sig mot nästa lås och börja bränna upp det. Det andra låset är dock tjockare så det tar längre tid.

Larmet ekar i våra huvuden och snart börjar det komma vakter springandes. Skräckslaget kollar jag på dem när de börjar rikta vapen mot oss. Jag ställer mig framför Vera och drar upp min pistol. Jag riktar både pistol och min ena hand mot dem i hopp om att de ska tro att jag har nån gåva som kan skada dem på avstånd. I själva verket är det tvärt om. Jag kan bara skada nån i närstrid.

Jag hör hur det fräter bakom mig när Vera bränner och jag hoppas för allt i världen att hon snart är klar. Samlingsplatsen som är framför porten tillsammans med flaggstången börjar fyllas på med elever. Utan att jag har märkt det har Jason pressat sig längst fram. För nån sekund tar jag blicken ifrån vakterna och möter Jasons blick. Hans blick utstrålar inget annat än oro och sorg. Han önskar att jag inte gjorde det här. Kanske var det faktiskt dumt av mig att tro att vi kan komma ut här ifrån, men nu finns det inget att göra åt det. Jag måste fortsätta.

Jag hör ett klick bakom mig och förstår att låset är av. Jag kan dock inte hjälpa Vera att öppna den för då skulle vakterna som hittills hållit sig på avstånd attackera, men just nu är de för rädda för min hand. Jag hör hur Vera drar och stönar till bakom mig utav att porten är så tung. Tillslut hör jag hur hon viskar att den är öppen. Med ett ryck vrider jag på huvudet och får en chock utav det jag ser. Min hans och pistol flyttar jag inte på för att kunna försvara mig.

Utanför porten är allt vitt. Det är inte sol, det är inte blomstrande ängar utan bara vitt. Vitt och kallt. Hela landskapet är täckt av snö och jag fattar absolut ingenting. Det är inte möjligt. Hur kan det komma så mycket snö på bara några timmar. Men jag hinner inte fundera på det just nu utan tar mig snabbt samman.

"Spring" Väser jag fram mellan ihop bitna käkar. Jag gör precis det jag säger och börjar springa. När jag kommit några meter kastar jag en blick bakåt och ser hur Vera står kvar och stirrar på landskapet vi ska ut i. "Vera spring!" skriker jag av rädsla. Vi kommer dö annars. Hon verkar äntligen inse vad jag skriker och börjar springa.

PANG

Ljudet ekar i mina öron och jag tror inte det jag ser framför mig. Vera spärrar upp ögonen och faller till marken. Hennes ögon söker efter mig. Hon försöker desperat kasta eld runt om sig vilket gör att vakterna inte kan komma fram till henne... än. "Spring!" hon skriker mot mig och jag försöker ta in det hon skriker. Hennes röst är tjock och börjar tystas ut. Hennes ögon är fulla av smärta. Jag ser hur hennes ögon blir tommare och tommare. Smärtan försvinner. Hennes rörelse blir lugnare och hennes eld minskar. Hon dör. Jag blickar upp och ser återigen Jason. Hans ögon ser chockade ut men de ändras snabbt till besvikna när han ser att jag kollar på honom. Mitt hjärta krossas i tusen bitar. Jag tar mig fort samman och vänder mig om. Jag börjar springa så fort mina ben håller. Jag måste här ifrån annars kommer jag möta samma slut som Vera. Stackars, söta Vera. Skärp dig Kaylee, du får sörja henne senare när du är i säkerhet.

Jag kommer och tänka på halsbandet som dunsar hårt mot min bröstkorg. Jag sliter av mig det utan att stanna och kastar det helvetiska smycket bakom mig. Jag tänker aldrig mer vara övervakad av någon. Jag tänker finna mig ett eget liv full av frihet. Jag tänker göra vad jag vill och bli vad jag vill. Ingen ska få stoppa mig.

Jag försöker ta mig genom den djupa snön så fort det går. Det är mycket kallare än jag trodde att det skulle vara. Jag har aldrig tidigare känt på snö. Det snöade nämligen inte inne i kupolen utan vi kunde bara se hur det snöade utanför. Men jag förstår verkligen inte hur det kunde vara sol och grönskande ängar för en dag sen och säkert meter hög snö nu. I vilket fall finns det inget att göra än att ta sig igenom det. Jag måste i säkerhet och det är snabbt. Sen kan jag försöka klura ut alla livets mysterier.

Det är jobbigare än man kan tro att ta sig igenom djupt snö i förd endast idrottsskor. Dessutom är det svinkallt och det tar inte lång tid innan mina läppar är blå och hela jag skakar av köld. Vart jag än kollar ser jag bara mer och mer snö. Lite var och här finns det några få träd och jag kan ana någon sorts klippa eller berg borta i horisonten. Jag har ingen aning om vart jag ska ta vägen eller vart jag ska söka skydd. Men jag fortsätter min väg mot friheten. Jag tänker inte sluta när jag kommit så här långt.

Det hade redan blivit ljust ute vilket var till min nackdel då jag syntes tydligare. Men har jag tur så har de inte börjat leta efter mig förrän nu när solen har stigit upp och då borde jag har ett tillräckligt stort försprång för att hitta något ställe där jag kan ta skydd. Vart nu det kan vara. Kanske var något av träden tillräckligt stora för att jag skulle kunna gömma mig där bakom? Eller kanske något av träden fortfarande hade blad eller barr så jag kunde gömma mig i trädkronan? Kanske är det inte så lång väg till klipporna eller berget i horisonten och där måste det ju finnas nån grotta?

Jag känner redan hur orken i mig börja ta slut och tankarna kommer i kapp. Genast faller de tillbaks på Vera. Söta, underbara Vera som hade så mycket framför sig i livet, eller ja som Republikens slav. I vilket fall borde hon inte fått dö, hon borde ha klarat sig. Vem vet vad hon hade för drömmar som hon ville uppfylla men aldrig fick chansen till nu. Tankarna for vidare till Jason. Det hugger till i hjärtat på mig. Jag vet att vi aldrig skulle kunna vara tillsammans hela livet och leva lyckliga i alla våra dar som i sagorna, men han var mitt livs första kärlek. Att han inte trodde på mig krossar mig inifrån. Och att se hans besvikelse gjorde det ännu värre.

Långt bakom mig kunde jag höra skall. Jag frös till mitt i steget och var nära på att tappa balansen i den djupa snön. Jag kände igen skallen och det var inte från några snälla, mysiga hundar inte. Jag fasade över att det var de dresserade vargarna de hade inlåsta i kupolen. Starka och snabba vargar som kunde fara snabbt som blixten över snön samtidigt som de drog en släde bakom sig.

Skallen kommer närmre. Då och då utbyts vissa skall till ylanden. Ljudet utav vargarna blir högre och högre. Jag visste att de kom närmre och närmre i snabb fart. Inom bara några minuter skulle de vara intill mig och mitt liv skulle vara över. Jag såg mig skrämt runt omkring efter ett ställe där jag kunde gömma mig, men det fanns inte ett ställe på nära håll. Närmsta träd låg flera hundra meter bort.

Jag började inse att jag inte skulle komma undan. Antingen skulle ge upp direkt och dö eller skulle jag slåss och sedan dö. För alla vet ju hur dålig jag är på att slåss. Kanske hade jag en liten chans en kort stund med min gåva, men bara om de kom inom räckhåll.

Sekunderna går och skallen kommer närmre. När jag kastar en blick bakåt ser jag dem komma farande mot mig i hastig fart. Vakterna som är med har vapen på sig och jag ser ingen utväg än att kasta mitt egna vapen framför mig. De kommer annars bara skjuta mig direkt och då har jag verkligen inte någon chans.

Jag stod bara där och skakade av både köld och rädsla samtidigt som jag såg de komma närmre hela tiden. De hade två slädar. När de var tillräckligt nära hoppade alla vakter av och omringande mig. De var noga med att hålla sig på avstånd. Jag såg hur en av vakterna plockade fram ett rep.

"Sträck fram händerna" ropade han strängt mot mig. Jag svalde av rädsla och gjorde som han sa. Han kastade repen om mina händer i ett lasso och drog åt. De hade fått reda på min gåva av de ansvariga för kupolen. Jag hade inte en chans. Så fort mina händer var i hop bundna kom de andra vakterna närmre och tog tag om mina armar. Under tiden de hade kommit fram med sina vargar mot mig hade det börjat snöa. Jag granskade vakterna som inte sa ett ord till mig. De kollade runt omkring sig och diskuterade tyst med varandra.

"Det kommer bara börja snöa mera, vi slår läger för inatt!" utbrast den vakten som antagligen var ledare. Snabbt började alla sätta upp tälten. Någon försökte tända en brasa med de veden de haft med sig.

En robust vakt kom fram till mig. Han tog tag om repet runt mina händer och släpade mig till det bortersta tältet. Bakom det tältet hade de satt upp en pinne i marken. Han band repet som ledde till mina händer där i. Jag skulle få sova ute i natt. Fast och andra sidan så var mitt öde ändå snart kommet.

"Lycka till att överleva natten, snorunge" hånade vakten mig innan han vände sig om och gick sin väg.