Back to the beginning

- 5 -

Ungefär sådana stugor vildarna lever i :)

Tack jätte mycket till er som fortsatt läsa de senaste kapitlerna och inte slutat efter första :) Berätta gärna vad ni tycker om berättelsen hittills i kommentarerna. 

kram, whateverSmile

Kapitel 5

Återstående av dagen går hyfsat snabbt. Jag sitter där bakom tältet och bara tänker på allt mellan himmel och jord. Jag skulle snart dö och det visste jag. Under hela dagen sen de satt upp tälten har jag känt mig iakttagen. Men när jag kollar mig runt omkring ser jag ingen annan än vakterna. Så jag antar att det bara är de som håller ett extra öga på mig. Dessutom ligger vargarna de tog sig hit med och sover gott lite längre bort. De borde åtminstone märka om några andra var i närheten.

När natten kommer är jag genom frusen. Jag har börjat hosta och näsan rinner samtidigt som ögonen svider. Jag gnider mina hopbundna händer så gott det går mot olika kroppsdelar i hopp om att kunna hålla värmen. Det funkar knappt.

Vakterna flyttar in i sina tält och vargarna sover redan sedan länge. Snart är det helt tyst och det är bara jag som är vaken. Återigen kryper känslan av att vara iakttagen på mig. Jag kollar mig runt omkring men allt är mörkt. Solen har gått ner och elden har nästan slocknat.

Jag lägger mig ner på marken och försöker göra det bekvämt för mig. Hade jag kunnat så hade jag använt min väska jag tog med mig som kudde, men givetvis var de tvungna att ta den. Så nu låg jag här och kunde absolut inte somna. Rädslan av att dö fanns där hela tiden.

Jag låg och lyssnade på alla ljud runt omkring mig. Vinden som fläktade lite, den lilla eld som fortfarande sprakade. Någon av vakternas snarkande och hur någon rörde sig inne i tälten. Plötsligt hörde jag ett knakande som inte funnits tidigare. Det var det typ av knakande ljud som uppkom när man gick i snön. Genast reste jag på mig. Kanske var det någon av vakterna som glömt något framme eller som inte kunde sova?

Jag kikade fram bakom tältet precis så jag kunde se vem det var. Personen eller rättare sagt personerna jag såg fick mig att chockat dra efter andan och lägga handen för munnen för att dölja ett skrik. Personerna går in i tälten och skrik börja höras. Skräckslaget stirrar jag på de människor som rotar runt bland våra saker och tar det dem vill. Vargarna börjar gny och jag ser hur några leder bort dem. Det slår mig att det är vildar som anfaller oss. De finns verkligen på riktigt!

Plågade och skräckslagna skrik fyller natten. Då ser jag min chans. Kanske kan jag komma undan vildarna och fly. Jag trycker mig närmre tältet samtidigt som jag kollar fram, försöker se vart alla vildar befinner sig. När de ända jag ser har ryggen till mig tar jag ett djupt andetag innan jag gör mig beredd att springa igenom den djupa snön.

Jag börjar springa genom snön. Hela tiden ser jag i ögonvrån hur vildarna dödar vakt efter vakt. Vissa dödas inne i tältet medan vissa släpas ut innan de dödas.

Det är inte lätt att springa genom snön. Gång på gång ramlar jag. Samtidigt som jag skakar ännu mer än tidigare försöker jag varje gång ta mig upp på benen igen. Med ihop bundna händer är inte det direkt det lättaste.

Jag är livrädd att någon av vildarna ska få syn på mig och döda mig. Jag vill bara komma i säkerhet så jag kan fundera ut vad jag ska göra här näst.

När jag än en gång har ramlat men lyckats ta mig upp på benen igen, hinner jag inte många steg innan jag känner något borra sig igenom mitt ben. Med ett skrik faller jag ner i snön igen. Det smärtar något enormt från benet och först vågar jag inte kolla vad som hänt mig. Tillslut tar jag mod och kollar ner. I mitt smalben sitter en pil inborrad. Jag försöker ta mig upp på fötter igen trots pilen i mitt ben, men det går inte. Det gör för ont.