If you only knew || o.m

２

Tisdag.

Jag promenerar längs den tomma asfalterade gatan. Egentligen är det inte så konstigt att folk håller sig inne en dag som denna. Vinden viner och låter de få löv som fallit från träden dansa runt, medan träden långsamt vajar fram och tillbaka.
Jag själv är påväg till musikskolan där jag tydligen ska börja ta piano lektioner. Inte för att jag själv vill det särskilt mycket, utan för att mina föräldrar tyckte att jag skulle testa något "nytt", som de uttryckte det. Fast så långt ifrån nytt tycker jag inte att det är. Jag dansar ju och är med i ett band, så någon koppling till musik har jag ju. Men att ge det ett försök skadar väl inte även om jag känner att det är lite bortslösad tid att börja ta piano lektioner just nu. Dansen skulle jag betydligt hellre lägg min tid på, eller vara i studion med de andra killarna. Vi jobbar nämligen just nu med ett nytt album och det är mycket som ska spelas in och sitta perfekt.

Jag når den relativt stora tegelbyggnaden och promenerar den sista biten fram till den stora porten. Med viss kraft drar jag upp den och går in. Det första jag möts av är en trappa.
"Första våningen, första dörren till vänster." kommer jag ihåg att det stod på pappret jag fick om informationen om min kurs.
Med snabba steg är jag uppe för trappan där jag sedan svänger jag in till vänster. Jag har nu kommit in i en korridor, likt en helt vanlig skolkorridor med fönster på ena sidan och klassrumsdörrar på den andra. Jag fortsätter fram till en bänk där en tjej sitter med hörlurar. Hon stampar försiktigt takten med foten och nynnar tyst någon melodi jag aldrig hört.
"Hej.", säger jag försiktigt medan jag slår mig ner bredvid henne.
Ingen reaktion, hon verkar inte ens lägga märke till mig.
"Hej.", upprepar jag. Denna gång rycker hon till och tar av sig sina stora hörlurar, liknande Urbanears från huvudet.
"Vad vill du?" frågar hon lite små irriterat och jag rycker lätt på axlarna.
"Inget speciellt, ville väl bara säga hej."
"Jaha.", återigen placerar hon sina starkt lysande orangea hörlurar över öronen samtidigt som hon flyttar en bit ifrån mig där vi sitter på bänken.
Jaha.. Lite små nervöst börjar jag stampa med foten medan jag låter blicken svepa över den tomma korridoren. Vad är det här för ställe egentligen?
Jag vrider lite på huvudet och ser på henne, hennes mörkblonda hår hänger ner i små lockar längs ryggen på henne. Hon ser ner på sina händer där hon pillar lite smått på ena nageln. Hon lyfter efter någon stund blicken och ser på mig. Hennes ögon möter mina och jag hinner registrera att hennes ögon är en blandning mellan gröna och bruna. Snabbt sänker hon blicken och en rodnad tar plats över hennes kinder och hon flyttar sig återigen lite längre bort ifrån mig där vi sitter på bänken. Undrar om hon vet vem jag är? Kanske jag någon av bandets låtar spelats i hennes hörlurar någon gång för länge sedan? Kanske gillar hon inte The Fooo Conspiracy? Vad vet jag?
Jag hinner inte reflektera så mycket mer innan dörren till höger om oss flyger upp och en man i kanske 40-års åldern sticker ut huvudet. Han ler glatt mot oss och skjuter upp glasögonen som glidit ner en bit på nästippen. Tjejen bredvid mig tar nu av dig hörlurarna.
"Har du med dig en vän idag Livia?" säger mannen och ler vänligt mot oss båda. Tjejen skakar på huvudet och säger "Nej, jag vet inte ens vem han är." Hon reser sig fort från bänken och går fram till mannen som nickar och vinkar lite smått mot mig innan han följer efter tjejen, som tydligen heter Livia in i rummet. Jag blir ensam kvar.

Det dröjer säkert tio minuter innan dörren till vänster öppnas och en kvinna sticker ut huvudet. Hon har brunt hår som når henne till axlarna.
"Hej jag är Therese! Och du måste vara Oscar?" säger hon glatt.
"Oscar?" säger jag tveksamt innan jag inser att det är mig hon menar och inte Oscar som i Oscar Enestad. I de flesta sammanhang kallas jag ju oftast för Ogge eller Olly. Möjligtvis OG, men det händer allt mer sällan då jag valt att byta namn.
"Ja, Oscar Molander. Fast det kanske inte är du?" fortsätter kvinnan med ett vänligt leende.
"Jo det är jag. Förlåt."
Hon nickar bara och gör en gest för att visa att jag kan kliva på.

Strax sitter jag framför ett piano.
"Kan du spela piano?" frågar hon och låter ytterst vänligt på rösten.
"Äh, inte direkt. Dans är min grej.", svarar jag och hon nickar intresserat.
"Jaha dans. Sjunger du också?"
Jag nickar och inser att hon inte verkar har någon som helst aning om att jag är med i ett av Sveriges största pojkband, vilket på något sätt ändå känns lite skönt.
"Vad kul Oscar. Då har du garanterat den musikaliska ådran." , ett litet skratt lämnar hennes läppar innan hon tar fram en bok.
"Då kör vi. Nu ska du lär dig spela piano!"

|| Skrev lite till en kväll som denna. Det är ju ändå höstlov 🍂🍃🍁

Vad gör ni en kväll som denna?