Unexpected | f.s

F i v e

Felix POV:

"Vi anländer till destinationen om en halvtimme", säger chauffören i en mikrofon.

Alla suckar lättat. Efter fyra och en halv långa timmar känns det skönt att komma fram. Jag kastar en blick på mobilen och ser att klockan är halv ett ungefär.

Hela resan har jag SMS:at med kompisar och lyssnat på musik. Dessutom har jag sneglat på min rumskamrat som hamnade bredvid mig. Hon heter Alyssa och döljer inte precis hur mycket hon hatar mig. Men jag förstår varför, för mina kompisar brukar hacka och håna henne och hennes tre bästisar. Själv har jag också tvingats att vara elak mot henne, men det är bara pågrund av De coola. Jag vill inte vara elak mot henne, för hon verkar rätt så cool. Hon är schysst mot de flesta och ställer upp för sina vänner. Inte för att jag är dömer efter utseenden men jag inte säga något dumt om DET. Hon är vacker utan att ens anstränga sig och det har varit ett mysterium för mig hur hon lyckas med det.

Men som sagt, De coola har fått henne att avsky mig. Och jag har hjälpt dem, varit taskig med mening precis som en kaxig Bad boy.

Egentligen är jag en bra kille, jag är egentligen inte som de i klassen vill och tror att jag ska vara. I skolan är jag inte mig själv. De enda jag är mig själv med är de andra bandmedlemmarna i vårt band The Fooo Conspiracy, och jag VAR mig själv med min flickvän. Men hon är numera mitt ex.

Eftersom jag ska vara rumskamrat med Alyssa bestämmer jag mig för att sluta fred med henne så att hatet mot mig inte förstör bådas semester.

"Vem skriver du med?" frågar jag då hon oupphörligt knappar på sin mobil med världens största leende.

Leendet slocknar och hon vänder sig mot mig. Alyssas smaragdgröna ögon blixtrar av ilska.

"Med min pojkvän", fräser hon och återvänder med blicken ner i mobilen.

Det sticker lite i magen. Jag trodde den tjejen hatade alla killar, men det är väl bara mig det är om antar jag.

"Vad heter han då?" frågar jag i ett försök att verka trevlig.

Alyssa kniper ihop läpparna.

"Det har du inte med att göra", säger hon sammanbitet.

"Förlåt för att jag frågade då!" säger jag och håller oskyldigt upp mina händer.

Jag kanske har haft fel om henne. Hon har ju verkat genomsnäll med sina vänner men när jag är ensam med henne är hon värsta kaxmörten.

"Säg inte att du försöker få mig att gilla dig nu, Felix", suckar hon efter en stund. "Du har alltid varit kaxig som fan men nu helt plötsligt ska du låtsas vara snäll? Jag förstår mig inte på dig."

Om du bara visste att jag inte låtsas! Vill jag skrika åt Alyssa, men sen ändrar jag mig och väljer istället att skälla ut henne.

"Du är också ett mysterium", fräser jag. "Du har alltid varit så snäll mot allt och alla. Sen när jag kommer och frågar dig en fråga fräser du kaxigt åt mig."

"Men lägg av!" nästan skriker Alyssa argt. "Kan du bara hålla käft för en gångs skull?!"

"Alyssa, vem är du egentligen?" frågar jag så lugnt som möjligt.

"Det kan du ta och skita i", säger hon bara och vänder sig mot sin mobil igen.

Den här gången låter jag henne göra det.

____________________________

Jo men ibland så behövs lite utfyllnadskapitel😊
~E