Unexpected | f.s

S i x

Alyssa's POV:

När vi äntligen får kliva av ser jag till att resa mig snabbt och kommer ut nästan först av alla. Jag ställer mig så långt bort från Felix som möjligt med armarna i kors.

Jag får genast sällskap av Sandra, Cara och Lilly. De ser förundrat på mitt ilskna ansikte.

"Jag är så ledsen att vi inte kunde sitta tillsammans", säger Sandra med ledsen röst. "Jag hoppas att du förstår, för Shaun och Peete vägrade att byta platser!"

Jag nickar. Det var tydligen Shaun och Peete hon skällt på när jag kom in i bussen.

"Nej mig går det ingen nöd på", säger jag. "Men det var dock inte kul att sitta bredvid Felix."

"Fick du sitta bredvid din rumskamrat?" säger Lilly förebrående. "Stackars dig Ali!"

"Vad sa han?" frågar Sandra oroligt.

"Vi pratade en gång", säger jag, "eller grälade kanske är ett bättre ordval. Han låtsades vara trevlig och jag blev skitsur."

"För att han var snäll?" säger Cara undrandes.

"Ja, men han har ju varit sjukt kaxig enda sedan sexan och nu helt plötsligt beter han sig som om vi varit vänner hela livet", säger jag och försöker få henne att förstå. "Jag vet inte vart jag har honom, liksom. När han ändrar attityd hela tiden kan jag inte läsa av hans personlighet. Dessutom var det jättejobbigt att bara vänta och vänta på att han skulle explodera och plötsligt bli som vanligt igen. I min ilska kallade jag Smurfen jag SMS:ar med pojkvän så att han skulle förstå: 'gör du något dumt ger Smurfen dig stryk'. Han står säkert med sina dumma kompisar och garvar åt mig just nu."

Alla fyra kollar upp samtidigt mot Felix. Han står med hörlurarna i öronen och kollar ut mot skidbacken. Det är först när jag ser att han kollar på omgivningen som jag gör det själv.

Det är otroligt vackert. Bussen står parkerad på en snöslaskig parkering där ganska många andra bilar står. Bergen står som i en halvcirkel runt området men det är endast en av dem som är använd för skidbackar. Jag ser människor som åker slalom nerför dem och ett par knappliftar samt två fyrstolsliftar.

Många stugor står utplacerade en bit från berget, men nära en grön eller blå backe ner till liftarna finns fler. De står i en U-formation och i mitten står två lite större byggnader.

"Ska vi gå ända dit?" klagar en tjej och pekar på U-formationen.

"Ja, men väskorna får åka taxi eftersom bussen är för klumpig för att klara terrängen till våra stugor", förklarar Wranberg och får en vass blick av chauffören som tydligen inte gillar när någon förolämpar hans buss. "Så ni kan, som ni ungdomar skulle sagt, dissa era väskor och följa efter mig. Typ liksom."

Jag suckar men ler lite. Wranberg är så himla löjlig när han försöker prata som en tonåring. Jag menar, varför försöker han ens?
Några andra flinar också men de flesta ser generade ut och ser sig omkring så att ingen annan familj eller besökare går och skrattar åt oss.

Vi börjar gå och några hundra meter senare är vi nästan framme vid stugorna. Vid det här laget är jag kall och huttrar i min lilla jacka och svarta beanie. Snön knastrar under våra fötter och jag är glad att någon klok människa skottat nyligen så att vi slipper gå i de decimeter höga snödrivorna som samlats på sidorna.

Väl framme stället sig alla i en halvcirkel runt Wranberg.

"Nu ska ni få era rumsnycklar", förklarar han. "Och en fin måndag som denna får ni gärna ge er ut i backen så fort som möjlig men glöm inte att äta lunch! Det finns en hamburgerrestaurang där borta, mitt i backen, och ett mysigt café högst upp på toppen som serverar utsökt varm choklad med muffins. Eftersom klockan är ett är möjligheten att ha en lektion med er borta, och det är ju ett undantag eftersom det är första dagen här. Men glöm inte att vara vid stugrestaurangen halv sex."

Han pekar på en av de lite större byggnaderna i mitten av U-formationen och jag förstår att den andra byggnaden måste vara vår lektions-lokal.

Wranberg delar ut nycklarna till stugorna och jag blir ansvarig för stuga 8. Nyckeln är en klassisk variant och nyckelringen är en liten leende snögubbe med siffran åtta på magen. Gulligt.

Plötsligt kommer tre taxis och lastar av väskorna och jag tar tag i min gråa resväska med ett rött bälte runt. Resväskan är lite sliten eftersom jag fått ärva den av mormor. Mormor åkte runt i världen när hon var yngre och deltog i projekt, men hon fick sluta för tio år sedan pågrund av en ryggskada. Efter det fick femåriga jag ta resväskan.

Jag tar tag i handtaget och rullar den över marken påväg mot stuga 8, en mörkbrun trä stuga. När jag kommer fram fipplar jag upp nyckeln ur fickan och låser upp.

Det är verkligen fint där inne. Golvet är blankpolerat stengolv i olika storlekar och former. Väggarna är vita. Åt vänster är ett mysigt litet kök med ett rektangulärt bord till. Runt bordet står fyra stolar med fluffiga sittdynor till. Åt höger finns ett litet vardagsrum med en soffa och en fåtölj vinklade mot en platt-TV. Ett soffbord är också inklämt. Bakom soffan reser sig en trappa upp mot ett loft. Bakom TVn är ett rum till, antagligen toaletten.

Istället för att gå upp på loftet kollar jag in köket. Där finns en dörr med texten: SOVRUM.

Jag skyndar mig in dit och ser två enkelsängar, två garderober och två nattduksbord. Jag placerar resväskan vid fotänden på en ena sängen och lämnar rummet för att kika in på loftet.

Där finns en soffa, ett soffbord och en halvöppen dörr som jag kikar in i. Där står Cara, Felix och Shaun och pratar.

"Men det finns ju bara ett sovrum!" klagar Felix och nickar mot sängarna som står utplacerade under två snedtak i rummet. "Hur hade Wranberg tänkt att fyra personer skulle få plats i ett sovrum med två sängar? Jag menar, ska inte han föreställa en mattelärare?"

Cara fnissar.

Jag sticker in huvudet.

"Felix", säger jag. "Jag har hittat ett sovrum som inte har snedtak."

Han lyser upp och hans grönblåa ögon glittrar.

"Och du har paxat det antar jag?" frågar han ivrigt.

Jag nickar och Felix tjuter av glädje. Han springer nerför trappan.

"Bye bitches!" skriker han efter sig och jag kan inte låta bli att skratta och flina åt Shaun och Caras sura miner.

Jag vinkar åt dem och går nerför trappan igen. Då inser jag att Felix visat en annan sida IGEN. Denna gång lite busigt barnslig. Vem är han egentligen? När jag tänkt den tanken kommer jag ihåg att jag är sur på Felix.

Jag går in på vårt sovrum. Felix står och rotar bland sina kläder och tar fram sina pjäxor och tjocka skidstrumpor.

"Ska du ut i skidbacken?" frågar jag.

"Ska inte du?" svarar han.

"Jo, men jag tänkte väl andas tre sekunder innan jag kastar mig ut", säger jag och börjar packa upp min resväska och lägger in de vikta kläderna i min garderob. Jag är så snabb att jag hinner klart innan Felix är ombytt till sin skidutrustning.

Han stirrar misstänksamt på mig.

"Du ska väl inte ha den där knuten på dig i skidbacken?" frågar Felix.

"Varför bryr du dig ens?" svarar jag.

"Varför brydde du dig om att jag ska ut i skidbacken?" kontrar han och ser nöjd ut med sig själv, som om han totaldissat mig.

Jag ignorerar Felix och låter honom lämna rummet innan jag byter om.

_______________________

TAGGA HANDBOLLSTRÄNING NU💓💓💓
~E