~Förbjuden Romans - 3 - Något Nytt Blir Slutet~ [HP FF - Snape]

~Kapitel 4~

Min blick möter Severus och långsamt går det upp för mig vad som händer. Severus sjunker ner på ett knä framför mig och öppnar en liten svart ask. Mitt hjärta slår volter, min mage är full utav pixignomer och hela jag skakar. Tårar av glädje strilar ner för mina kinder och jag ler så brett att det känns som om mina kinder ska spricka.

Severus ser upp på mig, Severus...

"Penelope, du är min duva. Jag älskade dig igår, jag älskar dig idag, jag kommer älska dig imorgon och för all framtid. Med dig i mitt liv kan inget vara mörkt, du har skänkt mig ljus. Det skulle göra mig till den lyckligaste mannen ifall du, mitt hjärta, vill bli min för evigt. Penelope, vill du bli min hustru?" Severus öppnar locket på asken och en vackert smidd silverring med en enorm röd rubin inuti stirrar upp på mig.

Det känns som om jag ska kollapsa utav glädje, jag kan knappt andas men jag lyckas få fram ett ord,

"Ja..." Mina tårar rinner och jag kan höra folket bakom mig jublar ut hurra rop, klappar händerna och busvisslar. Severus trär ringen på mitt finger och reser sig sedan. Jag slänger mig i hans famn med våta kinder och skakande ben.

"Jag älskar dig Severus, så otroligt mycket." viskar jag i hans öra,

"Men, du får nog hålla i mig för jag kan knappt stå," fnittrar jag sedan fram och jag känner hur Severus skrockar glatt medan hans armar omfamnar mig lite hårdare.

När jag vänder mig om står det Grattis Penelope & Severus! ovanför min familj och mina vänner som nu rusar mot oss för att gratulera oss. Jag kramar alla utom de tre personerna jag inte känner. De står fortfarande kvar i bortre delen utav trädgården. Severus går fram till dem efter att alla mina vänner och släktingar gratulerat oss. Jag kan se honom skaka hand med de två männen och kvinnan som ger honom ett varmt leende. Vem sjutton är det där? Tänker jag och ett sting utav svartsjuka hugger mig men jag släpper det genast, min tilltro till Severus är så stark att jag inte har något att oroa mig för.

Två timmar passerar och efter lite firande åker alla hem, inklusive Joshua och Coraline. Men Coraline vägrade ge sig av fören jag lovat henne runt femtio gånger att hon ska få vara min första brudtärna. Jag börjar att plocka undan alla glas, fat och bringare från bordet efter att alla åkt. Mörkret ligger tätt omkring huset och Severus kommer fram till mig.

Han går med raska steg, rak rygg och ett stramt ansiktsuttryck rakt fram till mig där jag står vid diskhon och sköljer allt med ljummet vatten för att senare diska det. Jag släpper tallriken jag håller i och torkar händerna på den rutiga kökshandduken som hänger på en liten krok mellan två skåpsluckor.

"Severus?" frågar jag med mjuk röst och ser upp på min fästman. Han tar mina fuktiga händer i sina svala och ser med mörka ögon på mig.

Jag kramar hans tummar i min händer för att visa mitt stöd,

"Jag vill att du träffar några personer." säger Severus efter ett tag och släpper ut ett djupt andetag. Jag nickar enkelt mot honom och borstar av min klänning lite trots att den är alldeles ren. Jag fäster sedan min hand i Severus krokade arm, vi går tillsammans in i det dunkla vardagsrummet där de två männen och kvinnan från förut väntar.

Severus leder mig fram till en utav männen, han är runt 35, kanske 40 år, hans huvud är glansigt och hårlöst. Hans ansikte pryds utav ett silvergrått välskött kort skägg och hans vänstra ansikte har ett långt rött ärr som ser ut att ha införskaffats med mycket smärta.

"Penelope, detta är Marcus Flint. Vi har känt varandra sedan barnsben." säger Severus och ler lite försiktigt ner mot mig. Hans ögon är mörka och hans röst tonlös.