Jag går ut för att köpa mig en ny väska. Det är rätt så varmt ute, så jag har bara ett vitt linne, ett par svarta, något trasiga jeans och en mörkblå munkjacka på mig.
Solen skiner och det enda jag kan tänka på är min gamla barndomsvän, Lucas. Jag har alltid varit en sån person som föredrar att hänga med killar istället för tjejer. Tjejer är så komplicerade och skapar, i princip, alltid onödig drama, så är det inte med killar, inte de jag känner i alla fall.
Lucas älskade solen, bada, resandet, friheten, allt som ingår i sommarlovet. Han var den schystaste kompis man någonsin kunde hitta, helt underbar, och så jävla skön, var han. Han var härifrån nånstans, det är anledningen till varför jag stack hit, så att jag känner någon.
Jag går förbi en liten park, tio minuter ifrån mitt hotell. Jag sätter mig på en solvärmd bänk, framför mig ser jag en vacker fontän. Den ser precis ut som den fontän vi hade i vår gamla villa, på den tiden mamma levde. Den satt bredvid poolen och sprutade ut vatten. Det var alltid lika fascinerande att titta på den, jag har ingen aning om varför det var så. Självklart var den inte riktigt lika intressant att beundra, som att bada i poolen på somrarna.
Jag kommer ihåg en dag, då Lucas kom förbi. Vi var ungefär sju vårar på den tiden. Jag hade gått hem ifrån skolan, eftersom jag mådde dåligt. Under den tidperioden missade jag mycket skola, det var alltid olika ursäkter, men alltid samma källa till problemet: mammas död.
Jag måste erkänna att det känns otroligt svagt utav mig att inte kunna vara samma person längre, bara för att någon jag kände, någon jag älskade, dog. Men det var som att en del av mig försvann, med henne.
Smärtan är hemsk, vissa dagar vill jag bara lägga mig ner på spåret och vänta på att ett tåg ska köra över mig och ta mig till henne. Fast, om jag tänker efter, skulle jag antagligen inte hamna hos henne. Hon var ett sådant helgon, och jag har inte varit något annat än en plåga för mänskligheten i åratal nu. Om jag skulle dö nu, skulle jag definitivt komma till helvetet, om det är sant, att det finns.
Men för att komma tillbaka till historien: Lucas var en sån person som kunde veta vad man kände, innan man visste det själv. Det var en av hans många egenskaper. Det var som om han hade ett sjätte sinne, helt sjukt.
Han kom över till mig och bad mig att låta honom ge mig en kram. Jag, som var förvirrad och lite vilse, men gav tillslut in och lät honom göra det. När han väl kramade mig kände jag ett rus med massa olika känslor flyga genom huvudet. Det var ilska, rädsla, sorgsenhet, även avundsjuka för alla andra barn som fortfarande hade kvar båda sina föräldrar.
Jag sökte och sökte efter glada tankar, men kunde inte hitta några, de hade försvunnit. Jag började gråta och höll honom hårdare och ville inte släppa honom. Detta var precis vad jag behövde, att släppa ut allt, tårarna bara rann. Efter ett tag släppte jag taget, jag såg ut som ett litet barn. Jag skämdes, men han bara log snällt åt mig.
Han började rota i sin väska tills han hittade en mintgrön ask. Jag var nyfiken på vad som fanns i, men jag tordes inte fråga. Han gav den till mig och jag gav honom en förvirrad, men tacksam blick. I asken låg det ett vackert halsband med bokstäverna "S & L" på. Jag älskade det. Jag hoppade på honom och kramade honom så hårt att han nästan gick sönder. När jag släppte honom skrattade vi, båda och gick ut i trädgården och lekte i solen.
Jag funderar på ifall jag ska gå och hälsa på hans familj, det har ju gått flera år sen jag senast såg dem. Men så ser jag ett ansikte jag känner igen.
"Hej!" säger jag till killen jag träffade i morse.
"Hallå där," svarar han glatt.
"Vad gör du här?" frågar jag honom chockat, "jag trodde aldrig att jag skulle få se dig igen efter att du stack så där," fortsatte jag.
"Eh, sorry? Nejmen, jag var tvungen att få reda på ditt namn. Jag menar, jag vet historien, men inte namnet," skrattade han.
"Jaså, du? Visst, om du säger ditt först. Jag är inte tillåten att prata med folk jag inte kan namnet på," skämtade jag.
"Hm, det stoppade dig inte i morse. Men om du säger så. Namnet är Charlie," berättar han.
"Sofia," svarar jag, "och bara så att du vet, du kan inte min historia, så inbilla dig inget," tillägger jag kallt.
"Aj, det sved," sa han.
"Hm, sanningen svider då och då," svarade jag och skrattade lite grann åt blicken jag fick av honom.
"Så, vad är det du gör här?" frågar Charlie nyfiket.
"Det är en liten stad, finns inte så många ställen att hänga på," skämtar jag.
"Stockholmare," hör jag honom mumla. Jag flinar åt honom och fortsätter, "äh, har tänkt hälsa på en gammal vän, eller det som finns kvar av honom," berättar jag och får ett frågande ansiktsuttryck av Charlie.
"Lång historia, kanske en annan dag. Åh, just det, jag ska köpa en ny resväska. Någon butik du rekommenderar?" frågar jag honom och byter samtalsämne.
"Visst, det finns riktigt bra till vänster där borta, bakom hörnet," säger han och pekar på ett hörn med ett par affärer.
"Let's go," säger jag och tar tag i hans arm och börjar trava mot riktningen han pekade åt.
Efter några halvtimmar har jag äntligen hittat en väska och gjort den till min favorit, den är rätt lik den gamla, men har ett rutigt mönster och fler fickor.
Jag tackar Charlie och ber om ursäkt för mitt beteende och faktumet att han var tvungen att följa med och se mig shoppa. Ingen vacker syn. Han skrattar och säger att det inte finns något att be om ursäkt för, att synen var rätt så intressant, speciellt när jag sprang in i den där hyllan med necessärer och nästan svimmade.
Vi går till en liten restaurang och äter lunch, sen bestämmer jag mig för att besöka Lucas. Jag går fram till det vita huset som hans familj tydligen ska bo i. Jag hittade informationen på Google, så jag är inte hundra procent säker på ifall det är sant, men det är värt att chansa.
Jag ringer på dörrklockan och efter en minut öppnas dörren. "Hallå?" frågar damen som står i dörröppningen.
"Marianne? Det är jag, Sofia. Lucas kompis," förklarade jag. Hon tittade lite sorgset på mig, men lyste genast upp när hon kom på vem jag var.
"Sofia? Åh, lilla vän, det var längesen. Hur har du haft det? Allt bra?" frågar hon osäkert.
"Jag antar det. Bor Lucas kvar här?" frågar jag och hoppas på att hon ska säga ja.
"Eh, nej. Han har faktiskt inte varit hemma på ett tag nu," säger hon och hennes ögon speglas som sjöar som står stilla, "han flyttade upp till Stockholm igen, han ville träffa dig igen bland annat, han trodde att något var fel. Men jag antar att eftersom du står här, så har du inte sett honom."
Jag säger "hej då" till Marianne och ber henne att hälsa resten av deras enorma familj, sedan tänker jag på att gå tillbaka till hotellet.
Just när jag står vid grinden till det vita, gamla, men vackra huset, hör jag ett åskknall och några sekunder senare känner jag hur ett skyfall utav regn börjar att täcka mig. Jag tittar ner på min dyblöta munkjacka och suckar. "Till hotellet, antar jag," tänker jag för mig själv.
