~Förbjuden Romans - 3 - Något Nytt Blir Slutet~ [HP FF - Snape]

~Kapitel 11 - Severus Perspektiv (del 4)~

_______________________________________________

Tillhörande Musik:

Linkin Park - What I've Done

_______________________________________________

Penelopes skrik väcker mig, jag sätter mig upp och inser att jag befinner mig i samma rum som min mardröm. Det oändliga rummet som nu inte är oändligt. Men det ser annorlunda ut, jag vet vart jag är denna gång. Jag är i Malfoys hus, i källaren. Jag kan hör Bellatrix galna skratt följt av Penelopes ekande skrik. Det skär i mitt hjärta, känns som om jag ska gå av på mitten.

"SLÄPP MIG- AHHH! NEJ!" skriker Penelope ut och hennes panikslagna röst kastas mellan de kala väggarna. Hon låter utmattad, som om hon vinglar på kanten till medvetslöshet.

"PENELOPE?!" ropar jag panikslaget ut i ett frenetiskt försök att lokalisera vart hon är.

"SEVERUS!" får jag till svar men jag kan inte lokalisera vart ljudet kommer från.

"Iiihihihi hii!" Bellatrix skratt hissar sig fram genom luften.

"Lilla stackars Severus. Vad ska du göra nu?" Jag kravlar mig upp från marken, stryker med mitt finger över ögonbrynet. Det färgas rött av mitt egna blod.

På ostadiga ben staplar jag fram genom rummet, mot hållet jag tror rösterna kommer från. Men det är svårt att avgöra när ljuden studsar mellan väggarna.

"Bellatrix! Jag kommer avsluta dig!" frustar jag ut. Min röst hård som is, jag känner inte igen den.

"Aahahaha, stackars, lilla, hjälplösa Severus." Penelopes skrik hörs igen men det är kvävt, som om någon håller en hand för hennes mun och i nästa sekund hörs Bellatrix igen.

"DIN LILLA! DU SKA FÅ FÖR DET DÄR!"

"LUMOS!" min stav skickar iväg ett klot av ljus genom rummet, mina ögon faller på Penelopes kropp under Bellatrix.

"DITT LILLA SMUTSBLOD!" utbrister Bellatrix samtidigt som jag ser hur Penelope kämpar för att komma loss från hennes grepp.

"AAAAAH! NEJ! SLUTA!!!" Jag känner mig förlamad när jag förstår vad Bellatrix utsätter min älskade Penelope för. Hon märker henne...

Ännu ett skrik från Penelope, det rycker mig ur min förlamning och utan en enda eftertanke riktar jag min stav mot Bellatrix som sitter lutad över Penelope, frenetiskt kämpande med att märka kvinnan i mitt liv.

"BELLATRIX!" ropar jag ursinnigt, min hand stadig med staven riktad mot hennes förvånade ansikte som nu stirrar mot mig. Hennes galna ögon.

"AVADA KEDAVRA!!!" Ett grönt sken lämnar min stav och jag tycker mig se skräck i Bellatrix ögon innan hon flyger bakåt, bort från Penelope som skakandes ligger på marken.

Jag bortser från all min smärta, den existerar inte, jag känner den inte. Den är inget mot smärtan som finns i mitt hjärta. Jag springer bort till Penelope så fort mina mörbultade ben kan bära mig. Hennes blick är tom. Kall.

"Pe-penelope..?" suckar jag fram, en tår strilar ner för min kind när jag hukar mig vid hennes sida. Hon svarar mig inte, hennes blick fäst på taket medan tårarna rinner ner för hennes kinder. Jag drar upp henne i min famn och reser mig stelt från golvet. Jag sluter mina ögon och i nästa sekund lämnar vi källaren.

Sovrummet går från suddigt till skarpt och världen slutar snurra. Jag håller Penelope hårt tryckt mot min famn. Hon har börjat skaka.

"Penelope... Vi är hemma." mumlar jag in i hennes öra. Osäker på vad jag ska säga. Jag går fram till vår säng och lägger försiktigt ner kvinnan i mitt liv ovanpå sängkläderna. Kvinnan jag svurit att beskydda som nu är skadad, sårad, traumatiserad och bruten. Hon rullar över på sidan och kurar ihop sig medan hon skakar oroväckande. En smärta ilar inom mig, starkare än något jag någonsin känt. Penelope kramar sin mage med sina blodiga armar.

"Penelope, hjärtat?" Inget svar. Min kropp värker, jag kan känna blod rinna från olika sår men inget av det spelar någon roll.

Jag sitter stilla vid hennes sida. Min hand vilar ovanpå hennes axel. Låter henne känna att hon inte är ensam. Minuterna tickar förbi, långsamt och plågsamt.

"Penelope... Jag älskar dig." mumlar jag om och om igen men inget svar. Min Penelope finns inte där. Jag stryker då och då hennes hår. Efter en timme slutar hon skaka och jag kan känna hur hennes andetag börjar lugna sig.

Det går ytterligare några minuter innan jag hör det pustande ljudet utav Penelopes sovande andetag. Hon måste vara i chock. Vem vet vad de gjorde med henne... Vad de tvingade henne att gå igenom. Tanken rusar ovälkommet genom mitt huvud och ett hav av raseri sveper in över mig. Jag reser mig hastigt från sängen och börjar vanka fram och tillbaka genom rummet. Tänker på allt det som jag borde lämnat bakom mig sekunden som Penelope blev en del utav mitt liv. Det jag valde att begrava.

Jag hör ett gnyende ljud från sängen. Jag stannar upp och ser mot Penelope. Hon har kurat ihop sig ännu mer på sängen.

"Du är så vacker..." mumlar jag och för en stund står jag där. Förundrad över skönheten som funnits i mitt liv i över två år nu. Hatet och föraktet växer sig starkare inom mig. Hur kunde jag låta något sådant här hända henne? Jag borde aldrig dragit in henne i mitt mörker...