Unexpected | f.s

N i n e

Alyssa's POV:

Jag stirrar som fastfrusen på skärmen och SMSet som nyss landade i min inkorg.

Han är här. Smurfen är i exakt samma stugby som mig, exakt samtidigt. På en klassresa. Även jag, som inte precis kan kalla mig själv mattegeni, kan räkna ut att det är någon i min klass. Antingen i parallellklassen eller i min klass. Jag är nästan rädd för att få veta vem det är.

(JAG)
12.09: Det måste betyda att vi går i samma klass, eller i parallellklasser med varandra. Herregud nu blev jag riktigt rädd här.

Smurfen
12.10: Samma här! Fick typ en hjärtattack. Jag menar, vad är oddsen att jag råkar SMSa någon i klassen av misstag, vars nummer jag inte ens hade inlagt förut. Dessutom är du min bästa vän just nu och det känns creepy att nån tjej i klassen är det.

(JAG)
12.10: Förstår exakt vad du menar, är nästan rädd att veta vem du egentligen är, Smurfen.

Smurfen
12.11: Och jag är rädd att du aldrig mer kommer vilja skriva med mig om du fattar vem jag är:(

(JAG)
12.12: Vrf skulle jag? Du e en fantastisk person Smurfis<3 vet att jag skrev att jag var rädd, men jag skulle ALDRIG dissa dig, även om du skulle vara en tjej vid namn Sasha La Adriado

Smurfen
12.13: Phew, ingen av oss är Sasha huh?

(JAG)
12.13: Nopeeee

Smurfen
12.14: Då spelar det ingen roll vem du är. Vem du än är kommer du alltid vara min Knutis<3 på tal om det, varför älskar du knutar?

(JAG)
12.14: För att jag

Smurfen
12.15: För att du vad?

VAD? HALLÅ?!

Lilly pickar på mig och jag är tvungen att lyssna på vad hon har att säga innan jag fortsätter skriva till Smurfen. Men den egentliga anledningen till att jag inte fortsatt skriva är att jag är rädd att han ska lista ut vem jag är om jag berättar att jag älskar att ha håret i en knut. Jag är den enda i klassen som bär knut och det är nästan att han borde veta vem jag är bara pågrund av mitt smeknamn.

"Sandra och Cara är här", väser Lilly. "Och de går INTE hit... De sätter sig vid... Felix!"

Jag vänder mig till ett bord i närheten där Cara och Sandra sätter sig. Vid bordet sitter redan Felix, som ser ytterst förbryllad ut.

Jag försöker ignorera dem och vänder mig mot mobilen igen. Snabbt knappar jag in ett SMS till honom att jag inte kan berätta och sedan reser jag mig upp från bordet. Lilly höjer ena ögonbrynet mot mig men reser sig också.

"Ska vi fortsätta åka?" undrar hon.

"Ja, varför inte?" svarar jag trots att jag redan vet varför. På förmiddagen stack Cara och Sandra iväg utan ett ord vilket kändes otroligt konstigt eftersom alla fyra har hållt ihop sedan barnsben. Nu är väl Lilly obekväm vid tanken att lämna dem istället för att 'återförenas' med dem.

"Jo alltså..." börjar hon tveksamt.

"Okej okej jag vet varför", säger jag mjukt. "Men det var de som dissade oss! Då ska det vara de som ber om ursäkt för det istället för att vi ska bönfalla dem att hänga med oss. Isådantfall vinner dem."

"Är det här ett spel, eller?" säger Lilly skämtsamt och skrattar till.

"Japp det är det", säger jag. "Så därför är det viktigt att vi sparkar pucken i korgen på rätt sätt."