Unexpected | f.s

T e n

Himlen klarnar sakta men säkert över mig, men precis som resten av natten är det som högst tio minusgrader. Jag lättar försiktigt på greppet runt mig själv och sträcker ut benen. Hela natten har jag legat i fosterställning precis vid stugan och försökt hålla värmen.

Hur i hela friden hamnade jag här?

Jag vänder mig om och ser att Lilly också är vaken. Hennes läppar är blåa och huden blek bortsett från den illröda näsan. Antagligen ser jag ungefär likadan ut.

Med stelfrusna ben reser jag mig vingligt upp och måste gripa tag i trappräcket för att inte falla ihop. Jag knackar och dörren öppnas genast av Shaun. Han ser medlidsamt på oss.

Jag försöker prata med honom men ur min mun kommer bara osammanhängande saker som jag knappt ens förstår själv.

"Jag sätter på en bastu åt er båda", säger Shaun. "Ni ser ju helt stelfrusna ut. "

Han ler ursäktande och pilar in i badrummet.

Jag och Lilly tar av oss våra kalla kläder och tillslut står vi där i bara trosor och t-shirts. Jag ser på väggklockan att tiden är halv fem vilket betyder att varken Cara eller Felix måste vara vakna.

Shaun kommer tillbaka till vardagsrummet och nickar mot badrummet.

Snabbt far jag och Lilly in i bastun och sjunker ner. Värmen stiger och våra stelfrusna leder mjukar upp sig.

***

"Så du sov på soffan hela natten?" säger en röst och jag vaknar. Snabbt kollar jag mig omkring. Tydligen ligger jag på soffan bredvid Lilly och kommer ihåg nattens kyla utomhus.

Efter att vi bastat somnade jag och Lilly direkt i soffan eftersom vi inte sov en blund utomhus. Klockan är nu sju vilket betyder att vi totalt har sovit i en timme på hela natten.

"Typ ja", säger jag och gäspar.

Jag har ingen ork att berätta om vår natt ute, så jag låter honom tro att jag däckade av på soffan igårkväll.

"Men vad gör hon här?" frågar Felix och petar på Lilly så att hon vaknar med ett ryck.

"Hon blev utelåst", förklarar jag.

Felix ögon blir stora.

"Så jag tog med henne in hit och vi somnade", fortsätter jag. "Vi träffade Wranberg påväg in."

Felix nickar förstående och ler lite. Jag besvarar hans leende. Plötsligt kommer Lilly in i bilden och pickar på min axel.

"Lektionen börjar om tjugofem minuter", säger hon. "Har någon av er sett mina glasögon?"

Både jag och Felix brister ut i skratt; hon har sina glasögon på sig redan. Lilly ser förbryllat på oss en lång stund innan hon för handen mot övre delen av näsan. Genast snuddar hon vid kanten på sina glasögon som suttit lite på sned ända sedan hon vaknade.

"Oj då", säger hon och rodnar. "Öh... hinner vi göra frukost?"

Frågan är naturligtvis riktad mot mig då hon föredrar att behandla samtliga killar som luft.

"Om du hittar dina glasögon först", flinar jag skämtsamt.

"De är faktiskt på!" säger Lilly nöjd och pekar på sitt ansikte.

Frukosten blir en riktig gourmetfrukost, nämligen yoghurt och gurkmacka. Flingorna skippar jag och doppar istället min gurkmacka i yoghurten och tuggar snabbt i mig det. Så fort jag ätit klart kastar jag en blick på klockan och noterar nöjt att vi har en kvart kvar tills lektionen börjar.

"Vi kan gå om tio minuter", säger jag och vänder mig mot Felix och Lilly med ett brett leende på läpparna.

"Vill ni köra Humming Challenge så länge?" undrar Felix. Jag nickar försiktigt men Lilly ser tveksam ut.

"Gör det ni", säger hon. "Jag måste ändå hämta mina skolgrejer i min stuga."

Innan jag hinner reagera är det bara Felix och jag kvar i stuga 8. Eller det tror jag iallafall, jag vet inte om Shaun och Cara har gått.

"Då kan vi två köra Humming Challenge", säger Felix och ler stort. Jag har aldrig tänkt på det förr, men hans leende är otroligt fint.

Nej nej nej nej nej. Inte sådana tankar.

"Visst, jag börjar", säger jag och går till vårt rum. Jag hämtar min mobil och hörlurar. Så fort jag tillbaka sätter jag mig på soffkanten med lurarna inpluggade i öronen och trycker på Shuffle-knappen.

Genast spelas en gammal låt upp ouch jag nynnar högt till den.

Maybe I'm just crazy
Maybe I'm a fool
Maybe I don't know how to love but
Maybe I do
Maybe you know more than me but
This much is true
This little heart and brain of mine say
We're through with you

Jag fortsätter ända tills refrängen innan Felix fattar galoppen och vinkar ivrigt framför mig. Jag pausar musiken och nickar åt honom.

"Ugly Heart!" utbrister han glatt. "Med G. R. L!"

Jag ler och nickar.

Vi kör några gånger var innan klockan blir strax över fem i halv åtta. Jag reser mig upp och går mot hallen. På kroken närmast dörren hänger min bomberjacka och precis under står mina halvslitna Converse, alltså dagens ytterkläder. Nu i efterhand önskar jag nästan att jag hade lämnat tygskorna hemma i Stockholm eftersom de kommer bli blöta.

Mycket riktigt, efter bara några steg mot lektionssalen hade snöslasket blött ner mina skor så mycket att när jag kommer fram är de helt oigenkännliga.

"Ibland är du så smart, Alyssa", flinar Felix. "Otroligt smart."

__________________

~E