Känd eller Kär

IX

Jag står ute på trottoaren redan tio minuter innan Samuel sa att han skulle hämta mig. Kryckorna står lutade mot väggen bakom mig. Det är inte alls bra väder idag. Regnet öser ner och vinden blåser som om en jätte andades ut över staden. Jag trycker mig mot väggen under det lilla taket vid öppningen till trapphuset för att skydda mig så gott jag kan. Man ser ju på nyheterna och i tidningen hur mycket varmare och bättre det är några mil söder ut i Los Angeles. Bara det är ett själ till att lämna den här staden.

Apropå tidningen så gav gårdagens restaurangbesök en hyfsad stor rubrik. Inte lika stor som den för en vecka sedan men fortfarande tillräckligt för att folk borde se den som i ögon fallande. Bilder på mig och Sam tog upp halva utrymmet, som var ungefär en sida, och resten var text då journalisten berättade att jag hette Celine och fortsatte ställa frågor som "Vem är hon?" och "Varför är hon med Samuel efter det som händer för en vecka sedan?". På sätt och vis var det roande att se på när fullvuxna människor inte fattade ett skit. Missförstå mig inte, jag försöker inte vara elak, men det är ganska kul när deras hjärnor kan jämföras med en flock yrande hönor.

Mobilen i min ficka surrar plötsligt till. Jag pustar lättat ut. Samuel borde vara på ingång. Men när jag tar upp telefonen är det inte Sam som står vid sändaren. Det står Dolt Nummer. Jag rynkar förvirrat på ögonbrynen. Jag öppnar meddelandet och läser det.

Det verkar som att du inte förstår vad jag menade förra gången med "håll dig borta, han är min". Jag hotade dig och ändå gör du något så dumt som att gå på en restaurang med honom? Helt otroligt. Vad krävs för att jag ska få dig att förstå ditt dumhuvud? Våga göra det igen och du kan säga hejdå till alla dina nära och kära.
/T

Det känns som om någon har lagt is i min mage. Jag huttrar redan på grund av den kyliga luften som försöker ta sig in men nu blir jag dubbelt så kall då kylan tar sig inifrån och ut också. Alla tankar på brevet hade jag lagt undan men nu kom dem tillbaka i en enda stor tsunamivåg. Min blick var fortfarande klistrad vid mobilens skärm. Klistrad till orden som vars avsändare var anonym. "T". Vem fan var det?

Jag skriver kvickt in orden: "Vem är du?" i rutan men när jag trycker på skicka så hände ingenting. Såklart. Inställningen dolt nummer finns av ett skäl. Personen man kontaktar ska inte kunna ringa eller sms:a tillbaka.

"Helvete", mumlar jag under andan. Personen vet inte bara vart jag bor utan också mitt mobilnummer. Jag börjar omedvetet söka efter någon som skulle kunna vara T som kanske står nära mig. Jag ser dock inte en enda person som ser ut att vara ett svartsjukt fan. Dessutom vet jag inte vad jag letar efter. En tjej eller kille? Lång eller kort? Jag har absolut inte en endaste aning.

Jag blir förvånad när mobilen surrar igen i min hand. Jag ser redan på skärmen vad det står.

Du kommer aldrig att hitta mig.

Det måste betyda att personen, eller ska jag säga "hen", är nära mig. Förmodligen så iakttar hen mig just nu. Jag ryser. Inte på grund av kylan eller den bitande vinden utan för att jag är rädd. På riktigt. Jag tror aldrig att jag har känt mig så naken och exponerad förut. Att någon kan se mig, men att jag kan inte se dem gör mig väldigt illa till mods. Oron gnager inom mig som om det vore hunger och min blick stannar inte länge förrän jag flyttar den till något helt annat ställe.

"Skärp dig Celine", säger jag i ett larvigt försök att lugna mig själv. "Nu är du bara fånig." Det kan ju också vara så att hen bara psykar mig. Egentligen inbillar jag mig kanske bara att just nu tittar T på mig. Hen kanske vet att jag har läst meddelandena och är smart nog att kunna lura mig.

Jag blir tvungen att lägga ner mitt ryckiga beteende då Sams bil stannar framför mig. Han lutar sig över sätet och lyckas smidigt öppna dörren.