My Mistakes

Prolog

Mitt namn är Dawn Young, jag är 23 vintrar gammal men jag är bara 16 år.
Allt började för ungefär sju år sen då jag kärade ner mig i en kille på min skola, det jag inte visste då var att han hade en stor hemlighet som infattade blodtörst. Jag hade tagit mod till mig och frågat om han ville gå ut med mig, till min förvåning hade han svarat ja. Efter det hade vi gått på många fler dejter och till slut blivit ihop, mitt liv kändes perfekt, jag hade kompisar, hade bra betyg i skolan och en underbar pojkvän. Men allt det där skulle snart ta slut.
Kvällen då vi skulle fira vårt fyra års jubileum förändrades allt, han hade ordnat en picknick ute i skogen. Åå så romantisk tänkte jag när han hade berättat sin idé, jag kunde knappt vänta tills klockan blev halv sju den kvällen då han skulle komma och hämta mig.

Framme vid platsen där picknicken skulle vara såg det ut som i filmer, en stor filt utbredd, tända ljus, en korg med olika sorters mat och en radio som spelar någon Taylor Swift låt. Vi satte oss ner och åt, pratade och skojade, mycket bättre kunde jag nog inte haft det just då.
När vi var klara och skulle gå tillbaka till bilen hade jag ramlat och skrapat upp knät så det börja blöda. Han började bete sig konstigt och vände sig bort från mig, jag bad honom att vända sig om och se på mig, frågade vad som var fel men han varken tittade på mig eller pratade till mig.
Jag blev irriterad och fick honom tillslut att titta på mig, men när han gjorde det blev jag livrädd, hans normalt blåa ögon lyste rött och sylvassa tänder var synliga. Jag skrek och började springa bort från honom men kom inte långt för han hade tagit tag i mig och tryckt ner mig på marken. Hans blick hade en djurisk hunger och rädslan hade snabbt spridit sig i min kropp, jag försökte få bort honom men det var lönlöst, jag var fast. Han hade sänkt sitt huvud mot min nacke och innan jag visste ordet av det borrade han in sina vassa huggtänder i min hals.
Smärtan var så stor att jag inte ens kunde ha skrikit men efter ett tag så kändes det inte så hemskt längre, även fast jag kunde känna ur han sög ut mitt blod och drack det. Jag kände något slags lugn blandat med njutning och jag ville inte att han skulle sluta.
Men han hade slitit sig bort från mig, jag kunde knappt se nånting, allt var helt suddigt, troligtvis på grund av blodförlusten. En tjock salt vätska hade troppats ner i min mun och sen hade allt blivit svart.

Dagen efter hade jag vaknat upp ensam ute i skogen, jag hade känns sån stor hunger att det sved  i mage  och på nått sätt kändes världen mycket klarare. Som om jag för första gången verkligen öppnat ögonen och sett jorden med egna ögon, det var magiskt.
Men då hade minnena från kvällen kommit tillbaka och med det skräcken, jag hade skyndat mig ut ur skogen och börjad gå hem.
När jag kommit fram till staden kände jag mig så konstig, hungern var fortfarande där med det var annat också, jag kunde höra människornas puls, jag hörde hur deras hjärta slog, på vissa hade jag till och med hört deras tankar. Det var en outhärdlig upplevelse och allt jag ville var att det skulle ta slut. Då hade jag känt lukten av blod, den starka lukten hade överväldigat mig och på ren instinkt följde jag den. Jag stannade i en gränd där jag såg en man ligga mot en av väggarna och det ram blod från hans axel där det såg ut som han blivit skjuten av något.
Sakta närmade jag mig mannen, det borde jag inte gjort. Min mage skrek, mitt tandkött börja klia och mina ögon kännas konstiga. Min kropp reagerade själv och så stod jag över honom, sakta sänkte jag mitt huvud mot hans hals. Mannen måste ha samma upplevelse jag hade kvällen innan, han måste vara skräckslagen, men det hindrar mig inte. Att veta hatt han blev rädd gav mig en tillfredställande känsla och jag njöt av det. Mina tänder tog sig igenom hans hud och en otrolig smak exploderade i min mun, en blandning av sött och salt. Jag ville bara ha mer, mer och mer, jag drack varenda droppe.
Efteråt satt jag där i gränden och grät, vad hade hänt med mig, varför gjorde jag sådär?! Frågorna var många och jag kunde inte svaret på någon av dem, men hungern jag känt var iallafall borta.
Några timmar senare hade en man i trettioårs åldern kommit in i gränden och såg mig sitta där.
Han hade börjat skratta och sa jasså du är ny, jag fattade inget. Han vände sig sedan om och började gå men innan han försvann hade han sagt stumpan, du är en vampyr nu så suck it up sen gått därifrån skrattandes.
Tankarna hade börjat snurra och fler frågor dök upp men jag trodde honom ju inte. Men det borde jag ha gjort, det borde jag.
Jag visste att jag inte kunde sitta där resten av mitt liv så jag gick hem och försökte glömma det som hänt, vilket inte funkade. Jag hade blivit attackerad av min pojkvän och han hade bitit mig, och nu hade jag gjort samma sak mot en skadad man. När jag kom hem hade jag genast tagit en dusch och bytt kläder, sen gick jag för att äta middag med min familj. Min mamma,pappa, lillebror och storasyster.

Några timmar efter gick jag ut ur huset med en ryggsäck och ångrade mig för det jag gjort, sorgen var så stor att jag önska att jag kunnat stänga av mina känslor. Och det var precis det som hände. Alla känslor bara försvann och hungern från förut kom tillbaka, men nu var jag inte rädd, jag välkomnade den och längtade efter den underbara smaken av blod i min mun.

Två veckor senare var jag lite av en kändis. Fast ingen visste att det var jag, de trodde att det var något sorts djur som dödat alla mänskors.
En kväll när jag lurat med mig en kille in i en sidogata för att, ja ni vet.
Så kom en gammal dam och hindrade mig, hon hade sagt att vi behövde prata och sen skickat iväg min middag vilket inte gjorde mig på så bra humör. Men det hade hon inte brytt sig om utan när han gått så presenterade hon sig för mig "mitt namn är Enya och jag skulle uppskatta om du vill följa med mig" hade hon sagt. Utan att vänta på mitt svar började hon att gå, först hade jag inte tänkt  följa efter men det var något med henne som gjorde mig nyfiken.
Hon hade tagit med mig till ett hus, berättade att hon bodde där och att hon var en av de äldsta vampyrerna som var i livet. Jag hade bara blivit mer nyfiken på vad hon skulle vilja mig. Hon sa att jag skapa stora problem eftersom jag lämna efter mig så många döda kroppar och att jag behövde träning. Jag Skulle få bo hos henne och hon skulle bli min personliga vägledare.
Från början hade jag avskytt idéen och sagt nej men efter lite övertalning gick jag med på det. Och så var min träning igång.
Jag fick lära mig massor av saker.
Det som jag redan visste var att vampyrer kan vara i solen, se sig själva i speglar, äta vanlig mat men behöver blod för att överleva och sånt.
Hon förklara att många av oss har olika krafter, vissa kan styra något av elementen, byta form till olika djur eller människor och att alla vampyrer kan använda en slags hypnos för att få människor att göra det vi vill. Jag lärde mig allt det där och mycket mer, hon hade också lärt mig hur jag "slår på" mina känslor igen. Efter en hel del av övertalning förstås.
Enya hade en dag frågat hur det gick till, hur jag hade blivit omvandlad och jag hade förklarat allt som hänt. Hon sa att hon visste vem pojken jag talat om var och att han faktiskt bodde i närheten. Den kvällen hade jag försvunnit ut för att få hämden jag så länge längtat efter, min ex pojkvän hade förvandlat mig och sen lämnat mig utan att förklara eller säga något. Jag hade letat efter honom enda sen den dagen jag packat min ryggsäck och åkt hemifrån.
Dagen därpå hade någon hittat honom död i sin lägenhet och vi kan säga att Enya inte var så glad, hon fattade direkt att det hade varit jag men hon hade inte berättat det för någon.

Ett år efter Enya tagit mig som sin lärling var jag fullärd, hon sa att jag lärt mig ovanligt fort och att jag nu var redo att möta världen på egenhand. Som en avskeds present hade jag fått tre djur som skulle hålla mig sällskap, så mycket för på egenhand eller hur.
En svart katt med ögon som lyser i olika färger beroende på vilken nyans hon vill att de ska ha, två tvilling korpar som kan flyga snabbare än någon annan fågel och om de vill kan de smälta ihop och bli en enda stor, skräckinjagande bevingad varelse. Alltså magiska djur och jag fick döpa dem helt själv. Kattens namn blev Stella, korparnas namn blev Volant och Egressi. Ovanliga namn till ovanliga djur, jag tyckte att det passa. Från den stunden jag fick dem så älska jag dem. De gick/flög alltid fritt men om jag någonsin ropade på dem så var de där inom bara någon minut.

Ännu ett år senare hade jag flyttat till England och där var jag ledare för en stor klan.
Visst, jag hade lärt mig kontroll men jag hade fortfarande stor blodtörst och jag lät inte någon som stod i min väg överleva. Jag blev snabbt känd bland vampyrerna som Dawn of the doom.
De lärde sig att frukta mig och visste att bara idioter satte sig upp mot mig, många ville ha mitt beskydd och min klan växte snabbt och blev snart den största i hela England. Vissa hade utmanat mig, de ville ha min plats som ledare men det slutade aldrig bra för dem. Deras döda kroppar drogs bort och brändes. Det var oftast vampyrer som tänkte att en unge som jag inte kunde vara så stark vars kroppar brändes.
Jag var nöjd med hur saker och ting var. Och så fortsatte allt under tre år, de sista året blev jag inte utmanad en enda gång, mitt rykte hade spridits och nu vågade ingen ge sig på mig.
Men något hände och jag var tvungen att ge mig av, jag berätta inte för någon varför eller vart, jag bara stack.
Ändrade tillbaka mitt utseende till originalet och flyttade (Precis när jag lärt mig hur man byter form hade jag gjort det. Ändrat mitt ansikte, hårfärg, längd och ögonfärg).

Jag är en helt ny person nu. En person som tyngs av alla de misstag hon gjort och ångrar sig. Det har gått två år nu och mitt liv har inte direkt varit enkelt.
Han som tog min plats hos vampyrerna i England och många andra vet att jag fortfarande finns, och de ser mig som ett hot. De vill få mig ur vägen, döda mig.
Men jag har lyckats gömma mig och nu går jag i skolan igen, har bra betyg och ett så normalt liv som möjligt. Min innersta önskan är att det är så det ska fortsätta, men jag vet att man inte alltid kan få som man vill.