Det är försent | o.e

Nummer tre

Oscars perspektiv

Jag kände hur jag gick in i något och jag tittade upp från mobilen. Där stod Juni. Hon tittade ner på sin fot, jag hade gått in i henne bakifrån och slagit i hennes fot.

"Förlåt, det var inte meningen", sa jag och hon vände sig om. Hon blev förvånad när hon såg mig och jag drog handen genom håret.

"Åh, det är okej Oscar", log hon, jag visste inte hur jag skulle agera. Hon stod nästan vid sitt skåp som var på samma plan som matsalen. Jag skulle ta mig till lunchen där det antagligen skulle bjudas på något äckligt som vanligt. Alla andra gymnasium tycktes ha matkort eller liknande medan vi hade en matsal med äcklig mat.

"Ja...", suckade jag för att bryta muren av tystnad. Hon skrattade till lite stelt. Jag hatade att det var så stelt mellan oss, förut pratade vi on allt mellan himmel och jord. Det såg ut som att Juni ville ha något sagt men jag visste inte riktigt vad det var. Jag var nästan säker på att hon ville säga någonting till mig.

"Jag-", började hon innan hon tittade ner. "Jag har tänkt en del på vad du sa", sa hon sedan och jag nickade lite. Var det positivt eller negativt?

"Du sa att du behövde mig och om sanningen ska fram så tror jag nog att jag behöver dig med. Jag vill ge det, dig, en chans. Vänskapligt", förklarade Juni. Mitt hjärta brast lite när ordet vänskapligt kom in i bilden men jag instämde i idéen och frågade om hon skulle med och äta lunch. Det var trots allt förståeligt att hon bara ville försöka sig på vänskapligt och vi kunde ju ha riktigt kul som vänner. Jag fick väl vara glad över att jag över huvud taget kunde umgås med Juni, det var bättre än att vi bara ignorerade varandra i flera månader.

Juni lämnade sina saker i sitt skåp och låste det innan hon fortsatte bort med mig till matsalen. Vi tog en bricka och ställde oss i kön. Jag ställde min tallrik på brickan och ställde ner brickan, det gick till lite som på Ikea och på vissa fik. Det var lax med potatis, egentligen älskade jag det men det var med god sås till och hemma. Inte skolans mat, potatisen var bara äcklig och torr. Laxen var omringad av en äcklig sås som inte alls föll mig i smaken men trots det tog jag ändå lite mat. När jag kom till salladen tog jag mer än vanligt bara för att väga upp att jag hade tagit väldigt lite av resten av maten.

Juni gick framför mig och satte sig vid ett runt bord som hade plats för ungefär sex personer. Jag satte mig mittemot henne och började äta av min mat. Junis kompisar Ellen och Nicky frågade om de kunde sitta vid oss och Juni välkomnade dem. Jag nickade åt dem och fortsatte äta min mat. Juni började genast diskutera någonting om franskläraren tillsammans med Ellen och Nicky. Själv satt jag tyst, jag läste nämligen tyska.

"Så, hur är det mellan er två?" undrade Ellen och jag tittade upp mot Ellen. Efter det mötte jag Junis blick och hon log lite.

"Det är bra, vi är vänner", sa jag och tittade ner i min mat. Jag petade i maten och tänkte på att allt var bra, men inte perfekt. Jag ville verkligen få kalla Juni min och kunna kyssa henne när jag ville. Fan för allting som hade hänt.

Jag reste mig upp och gick och slängde resten av maten. Att sitta kvar där var bara plågande, visst var det bra att Juni ville ha tillbaka mig som vän men det plågade mig mer än jag trodde. Jag älskade henne för mycket och på så kallat fel sätt. Varför var kärlek så komplicerat?

Jag satte i hörlurarna och gick ut från skolan. När jag satt i hörlurarna satte jag på What do you mean av Justin. Jag kände igen mig i låten och suckade. För ett år sedan var allting perfekt. Jag saknade den tiden. Älskade älskade Juni, varför kunde du bara inte bli min igen? Varför blev det såhär? Med en suck gick jag bara runt vid skolans område, en liten promenad bort, kanske femhundra meter. Jag satte mig på en bänk och lutade mig fram. Mina underarmar vilade mot mina lår och mina händer var ihopflätade.

Jag visste inte vad jag kände, eller vad jag borde ha känt. Mina känslor var ihoptrasslade men jag kände framförallt att jag var kaos, att jag borde ha stannat kvar vid lunchen. Att vara vän med Juni var bättre än ingenting men jag sumpar alla chanser jag får. Jag orkade ingenting, jag hade ingen motivation till skolan även fast det bara var mindre än en månad kvar till studenten. Att jobba med bandet lockade tyvärr inte heller. Varför hade jag ingen motivation till något?

Jag var nitton år och hade åstadkommit mer i livet än vad vissa någonsin skulle göra. Varför var jag ändå så ledsen? Jag hade allt, förutom Juni. Det enda dåliga i mitt liv var att Juni inte var min och jag hade inte kommit över henne. Det hade gått flera månader sedan vi gjorde slut men jag var fortfarande så jävla kär i henne. Men hon kände inte likadant för mig och det sög. Fan vad det sög.

Jag gick tillbaka till skolan och gick till mitt skåp. När jag insåg att jag nästan var sen skyndade jag mig lite och tog snabbt ut min fysikbok. Jag hatade fysik, jag fattade bokstavligt talat ingenting. Men bara jag klarade mig ut med godkänt i alla ämnen så var mina föräldrar och Artist House Stockholm nöjda.

Hela lektionen satt jag ofokuserad och tänkte på annat. Eller på Juni rättare sagt. På något sätt ska jag ställa allt till rätta. Det ska bli bra, oavsett om vi slutar upp som endast vänner eller ett par. Allt måste bli bra, jag orkar inte utan henne.