Husets hemlighet

Kapitel 4

Jag trädde på den andra nyckeln på halsbandet och gick in i köket. Min mage kurrade så att hela huset skallrade, eller det var i alla fall vad det kändes som. I kylen fanns lite av gårdagens mat som jag värmde i mikron. Egentligen trodde jag inte att jag skulle äta den men nu var det som det var. Jag satte mig vid bordet och kollade runt i köket, skåpluckorna var målade i en ljusgul färg. De var ganska fula. Till höger om bänkarna längs väggen fanns en öppning in till vardagsrummet. Det fanns en köksö mitt i köket också. Just nu var den överfull av prydnader i alla dess slag. Det fanns ingen vägg mellan matsalen och köket så satt man vid bordet såg man rätt in i köket, inte så trevligt när man hade middagsbjudning tyckte Marita. Det var antagligen därför de skulle smälla upp en vägg där, ännu ett av Marita och Jonas alla projekt.
Klockan tickade sakta på väggen, den var snart halv fem. Inget mer utforskande idag antog jag.

Ytterdörren slogs upp.
-Hej Towa-Li! Vi är hemma!
Mm, jag hör det, tänkte jag.
-Nämen, sitter du med den där mobilen igen nu? Sa Jonas när har kom in i matsalen kånkandes på kassar från färgaffärer.
-Mm, svarade jag ointresserat.
Han ställde upp kassarna på bordet och började packa ur. Marita kom också in med ännu fler kassar med spackel, tapeter och rollers. De är ju helt galna, tänkte jag.
-Hej Towa-Li! Vi köpte en tapet till dig, hoppas du gillar den! Sa hon och drog upp en ljusrosa tapet med lila, snirkliga blommor.
-Mm, den var, eh, jättefin, sa jag så  glatt jag kunde. Egentligen hatade jag den men det kunde jag ju inte säga för då skulle de bli skitsura.
-Vad bra!
Marita ställde upp påsarna och Jonas fortsatte att packa ur.
När allt var urpackat sa Jonas bestämt:
-Nä, nu får du faktiskt lägga ner den där mobilen och göra någonting vettigt!
-Men det finns ju inget att göra i det här j*vla kråkslottet! Fräste jag, sprang ut och smällde igen ytterdörren. De kom inte efter mig, tur.

Allt var tyst sånär som på trädens vajande i vinden. Från verandan och ytterdörrarna såg man grusgången ner mot vägen och rosenbuskarna som kantade den. Jag gick ner för trappan och runt huset. På baksidan fanns en till veranda med murket trä. Trädgården var alldeles vildvuxen. En gång i tiden hade den nog varit blomstrande och vacker, med fina damer omkringgåendes i långa sammetsklänningar. Den stora eken som man såg från sovrumsfönstret var verkligen stor! Och ett perfekt klätterträd, tänkte jag och började klättra. Efter ungefär tjugo minuter var jag högst uppe. Utsikten var helt otrolig! Man såg ända bort till den lilla byn ungefär fem kilometer bort. Husen runt omkring oss var röda och vita men inte alls lika stort som vårt. Gymnasiet som jag skulle gå i låg i utkanten av byn. Eftersom jag verkligen inte ville åka i med Jonas i hans snobbiga bil antog jag att jag skulle bli tvungen att cykla eller gå... Men det var trots allt tre månader tills att skolan började. Nu var det sommarlov och det var meningen att man skulle hänga vid stranden och bada och sola, aldrig, tänkte jag. Sjön låg någon kilometer ifrån byn med en liten sandstrand och en brygga. Man kanske skulle bygga en trädkoja här uppe. Det måste väl finnas några brädor här någonstans, tänkte jag och började klättra ner. Jag hann inte längre än ner till marken förrän Marita öppnade verandadörren och ropade:
-Det är mat Towa-Li, ska du ha någon får du komma in nu! Sa hon irriterat.
-Mm, jag kommer.
Brädorna fick jag ta sen.