Jag sätter mig på den mjuka, snövita hotellsängen. Runt omkring mig står fyra svart-vita zebramönstrade ridåer och glor. Ljuset utifrån lyser in mot det lilla, tragiska skrivbordet som står precis framför fönstret. Jag tittar ut och finner en regnbåge som visar sina vackra färger stolt över himlen.
Jag funderar på vad jag ska göra härnäst, var jag ska bo. Inte kan jag stanna på detta deprimerande hotell med en argsint personal. Plötsligt hör jag ett knack på dörren. Det är min gamle, gode vän, Charlie. Notera sarkasmen.
"Tjo," säger han med ett brett leende när han ser mitt uttråkade ansiktsuttryck.
"Charlie?" frågar jag, "Vad får dig att gå hela femton meter från ditt rum hit? Är du sjuk eller något?" undrar jag skämtsamt.
"Nah, jag ville faktiskt bara se dig," sa han och försöker dölja rodnaden som nu är spridd över hela ansiktet.
"Jag är imponerad," medger jag och flinar.
"Men, om du har tänkt att shoppa igen, så går jag. Seriöst," erkänner han. Jag himlar med ögonen och fortsätter, "Erkänn, du kommer aldrig att släppa det där."
"Hah, nej! Självklart inte," skrockar han, och jag ger honom en fundersam blick.
"Okej...Dude," säger jag och tar ner min jacka från klädhängaren.
"Vad gör du?" frågar han medan jag sätter på mig den. "Vadårå?" frågar jag förvirrat, "Vi kan väl inte sitta här och tråka hela dan, eller? I så fall får du faktiskt sitta här själv, för jag sticker."
"Det var inte riktigt det jag menade," säger han och börjar fnissa, "Du har jackan utochinvänd."
Självklart, tänker jag för mig själv. Jag ler genant åt honom och tar av mig jackan för att justera den. Sen hämtar jag en mindre väska, på skrivbordet mittemot sängen, där jag lägger nycklar, mobil och lite stålar, ifall. Sen skyndar jag mig ut och stänger rumsdörren med Charlie bakom mig.
"Så, vad har du tänkt dig? Och bara så att du vet- detta är ingen dejt," intalar jag honom.
"Tanken slog mig inte ens. Och först, ska du och jag åka lite tåg," berättar han. Tåg? Really?
"Har du glömt att jag bodde i Stockholm? Där är tåg, i princip, det enda man kan åka, om man självklart inte har en egen bil, då," staterar jag och ger honom en frågande blick.
"Bra, då är du van," säger han och börjar gå. Jag, som fortfarande inte förstår, följer bara efter honom.
Vi tar tåget till Nässjö, där vi bara går av för att fortsätta till den större staden, som jag faktiskt har hört talats om, Jönköping. Vi sätter oss ner på två platser bredvid varandra, men båda är rätt trötta, så inte ett ord kommer från våra munnar. Efter 20 minuter hör jag rösten i högtalaren säga: "Nästa station, Tenhult. Tenhult." Det är inte förrän en kvart senare som vi kan gå av på stationen i Jönköping, eller Juneporten som den tydligen kallas.
"Och nu, då?" frågar jag den långa lurken framför mig.
"Kaffe?" föreslår han som om han läste mina tankar. "Kaffe," svarar jag medan jag tänker på doften av karamelliserad iskaffe med kolasås. Underbart.
Vi går till Espresso House som ligger på stationen, så det är inte en speciellt lång gång. Men den räcker för att jag ska vilja stanna vid en flod och dränka Charlie's ansikte några gånger, men som tur är, för honom, finns det ingen flod på stationen. Han pratar konstant, det finns ingen i världen som pratar så mycket som honom. Det går allvarligt talat inte att få tyst på honom. Jag skulle kunna trilla ner i en brunn, och han skulle bara fortsätta prata. Hur som helst, medan vi sitter på caféet pratar vi om hur vi inte ska gå in i några butiker, speciellt inte de som har kläder. Vi bestämmer oss för att titta på den stilla Vättern, som är en väldigt stor sjö - för att existera i Sverige. Solen skiner på oss och det är knappt några moln som syns till på himlen.
"Så, vad är din story?" frågar Charlie helt plötsligt. Jag blir tagen rätt mållös där jag sitter, men sen bestämmer jag mig för att jag inte kan dölja allt.
"Sophia, 17 år, från Stockholm, död mamma, alkoholist till pappa, inga syskon, bara försvunna eller döda vänner. En riktig jävla sunshine," tänker jag, men jag säger det inte. Istället bara ler jag falskt.
"Växte upp i Stockholm, behöver jag säga mer?"
"En aning. Vad är din favoritfärg? Favoritmat?" frågar han nyfiket. "Kom igen, vi är väl kompisar? Du kan lita på mig."
"Jag har hört det så många gånger förut, men aldrig har de menat det, 'du kan lita på mig'. Vad får dig att tro att jag ska lita på dig när jag inte kunde lita på de andra?" säger jag kallt.
Han skickar en blick som skriker medlidande. Vad jag hatar när folk tycker synd om mig.
"Grön och svart. Hatar allt som är rosa, lila eller rött. Ett år levde vi på pizza, pappa brukade hitta på massvis utav olika toppingar att ha på, det var helt underbart. Han gjorde det mest för att pigga upp mig, efter att... Det var bara väldigt gott, och jag skulle kunna göra det resten av mitt liv," svarade jag för att trotsa mina tillitsfobier.
"Din tur," fortsatte jag och höjde på ena ögonbrynet.
"Blått och svart. Det är färgerna på våra fotbollskläder hemma i Nässjö. Lame, jag vet, men jag tycker att de är fina, och jag älskar fotboll mer än livet," medger han stolt. Jag bara flinar åt honom. "Och potatisgratäng är det godaste som finns."
Klockan slår två, och vi funderar på vart vi ska äta lunch. Det blir den lugna och romantiska restaurangen, McDonalds.
