~Förbjuden Romans - 3 - Något Nytt Blir Slutet~ [HP FF - Snape]

~Kapitel 37~

Min kropp är tung. Så tung. Mina ögonlock känns som sten. Jag måste verkligen tvinga upp dem och blinkar ett par gånger så att rummet hamnar i fokus. Jag känner mig annorlunda. Både mentalt och fysiskt.

"Hur länge har jag..."

"Penelope," jag sätter mig raskt upp och möts av den blå kvinnan. Hon vandrar mot mig, hennes fötter ett par centimeter ovanför golvet.

"Penelope, du vet inte hur länge jag väntat på dig..." säger kvinnan och hon omvandlas från blått ljus till en mänsklig skepnad och till slut står hon framför mig med sina bara fötter på golvet utav marmor, Rowena Ravenclaw.

Jag reser mig upp och min blick möter hennes. Hon räcker mig sin hand,

"Kom," jag tar den och vi vandrar genom rummet, "jag har så mycket att berätta för dig. Jag skulle vilja stanna här och berätta allt för dig. Men," hon ser på mig, "vi har bara en begränsad mängd tid..." Vi har stannat vid en vägg. Jag följer hennes blick och möts utav ett ofantligt stort släktträd. Det är tunt vid toppen men breder ut sig mer och mer tills det närmar sig slutet då fler och fler grenar har slutat växa. Jag gissar att de blodslinjerna har slutat föras framåt på något sätt.

Det som fångar min blick är den nedersta grenen i mitten utav trädet. Ett porträtt utav min mor med hennes namn och ett nummer finns och efter henne finns jag. Mitt porträtt, mitt namn och ett nummer. Nummer fjorton. Jag minns att Dumbledore sa något om att han gissar på att jag är nummer tretton. Jag lägger märke till att ett stort mellanrum finns mellan mig och min mamma. Jag sätter handen där det en gång funnits början till ett porträtt. Men, bara ett nummer. Nummer tretton.

"Vem, vem är det?" frågar jag Rowena och ser med tårfyllda ögon på henne. Hon lägger sin hand på min axel. Det känns som om rummet blivit mindre och luften tunnare.

"Det är din tvilling..." Mina ögon blir enorma,

"Min tvilling..? Men, jag har ingen tvilling." Jag stirrar stint på den tomma platsen där början till ett porträtt fanns.

"Sant, men du hade. Hon föddes bara några få minuter före dig men hon överlevde inte. Hon var vid liv ett fåtal sekunder och porträttet han bara fylla i hennes nummer och början till ett porträtt innan hon dog i din fars armar." Jag sjunker ner på knä med min hand fortfarande på platsen där min tvilling syster skulle funnits. Hur mycket mer ska jag förlora i mitt liv...En tvilling, ett barn, mamma, pappa, vänner... Hur mycket mer ska jag orka bära. Det känns som jag begravs levande.

"Det finns så mycket som jag inte vet om mig själv, om mitt liv. Men detta. Det förklarar varför mina föräldrar alltid var så glada och så ledsna under mina födelsedagar. Varför de var så försiktiga och beskyddande, lät mina intressen, mina drömmar och mina önskningar gå först. De förlorade en halva men fick behålla den andra. Det är därför de alltid behandlat mig som, som om de inte ville tänka tanken att någonsin förlora mig. Ändå så var det jag som förlorade dem..." Jag kan känna hur mina stämband vibrerar svagare och svagare, att jag måste pressa fram orden. Rowena lägger sin hand på mitt huvud.

"Penelope, du kommer få tid till att sörja men just nu är inte den tiden. Kom."

Min blick fäst på min hand, men jag vill inte fortsätta... Jag vill inte mer, jag orkar inte mer.

"Jag vill inte." mumlas ut mellan mina läppar och tårarna strilar. Rowena sjunker ned på huk bredvid mig, hennes fingrar om min haka för att binda min blick i hennes.

"Du har inget val Penelope. Sorg är något vi alla måste gå genom. Det är en korridor som leder till nästa rum. Du har inget val." Jag rycker loss min haka ur hennes grepp,

"Det är inte rättvist..."

"Livet är aldrig rättvist." påpekar Rowena, "du om någon borde vara medveten om det."

Jag reser mig tungt upp och följer efter Rowena med en sista blick mot släktträdet. Jag måste tvinga min kropp att lyda, tvinga mig själv att fortsätta. Men innerst inne vet jag att Rowena har rätt, jag har inget val. Jag kan inte ge upp och låta allt gå till spillo när jag kommit så här långt. Rowena öppnar en dörr och det som finns bakom kan jag bara beskriva som ren magi, rent under och det mest fantastiska mina ögon skådat. Böcker, hundratusentals böcker. Rad efter rad efter rad. Så mycket kunskap.

"Allt detta, är ditt." säger Rowena och ler mot mig medan hon gestikulerar med sin smala hand mot utrymmet.

"Jag förstår inte... Hur ska jag kunna bearbeta allt detta? Läsa alla dessa böcker och förmedla kunskapen..? Hur?" Jag står bara frusen på plats, överväldigad över det jag ser.

"Öppna dörren vi just kom in genom..." Jag vänder mig om och tar tag om handtagen. Ovetande om vad som kommer möta mig denna gång. Jag öppnar dörrarna och ett vitt sken strömmar genom min kropp. Jag måste använda rå styrka för att förbli stående.

När ljuset försvinner så står jag mitt i en äng. Jag kan höra fåglarna, känna brisen genom mitt hår och se hur gräset svajar under dess smekning. Rowena finns bakom mig.

"Alla dessa böcker har blivit distribuerade över hela världen, bland alla människor i behov utav kunskap. Många utav dem har hamnat i ditt egna bibliotek i ditt lilla hus på Meadow Lane... Kunskap är inte för en person att hålla-"

"Den är för alla att avnjuta." avslutar jag hennes mening med. Hon nickar och med en sista blick på ängen som jag nu kan se inte tar slut utan fortsätter så långt mitt öga kan se återvänder vi in genom dörrarna.

"Vad händer nu?" frågar jag Rowena och ser mig omkring i biblioteket som nu är alldeles tomt. Förutom en enda bok som svävar i mitten utav rummet och har ett lila sken omkring sig.

Rowena ler mot mig,

"Du reser hem..." Rowena förvandlas till en kvinnlig skepnad utav blått ljus ännu en gång. Boken svävar mot oss och jag greppar den när jag kan nå den. Den väger tungt, dess lila läder strävt mot mina händers hud. Jag ser upp på Rowena, det som var Rowena men nu är ett blått sken i en kvinnlig skepnad ännu en gång.

"Minns, vad som än händer kommer du alltid att vara en äkta och värdig Ravenclaw. För alltid. Du har alltid en familj, men det du hade,finns inte längre." Den kvinnliga skepnaden sätter sina händer på sidan utav mitt huvud, samma sekund som de nuddar mig sprids ett vitt sken, min hjärna snurrar av information och jag förflyttas genom rum och tid ännu en gång...