Back to the beginning

- 7 -

En känsla av värme sprider sig i kroppen och jag ryser till av välbehag. Långsamt slår jag upp mina ögon och bländas först av hur ljust det är. Men snart vänjer sig mina ögon vid allt det ljusa. Mina blick for runt i rummet jag befinner mig i och jag inser att jag inte har en aning om vart jag är. Minnena om att jag flytt kommer snabbt tillbaks och jag sätter mig upp med ett ryck. Jag har haft en varm filt runt mig som glider ner på golvet. Jag sitter på en varm pläd på golvet. Min blick for snabbt runt i rummet och fastnar på en kvinna borta vid en spis. Hon har blont, vågigt hår och ser ut att vara bland de lite äldre. Skrämt försöker jag backa så långt jag bara kan tills väggen tar emot.

Kvinnan vänder sig om och kollar... medlidsamt? På mig. "Snälla gör mig inte illa" viskar jag skrämt fram. Kvinnan heller upp något i en skål och går försiktigt mot mig. Hon hukar sig ner på knä framför mig och räcker mig skålen. Jag tvekar. Tänk om det är giftigt? Hon kanske bara vill döda mig?

"Såja, ta det lugnt. Jag vill dig inget illa. Här är lite soppa. Du måste vara utsvulten" Kvinnan låter mjuk på rösten och kollar på mig med en snäll blick. Efter lite övervägan tar jag försiktigt skålen i mina händer och börjar äta med skeden som finns där. Soppan är verkligen jätte god. Kvinnan slår sig ner framför mig på pläden jag tidigare suttit på.

"Vad heter du?" frågar hon mjukt och ler mot mig. På något vis ger denna okända kvinna ifrån sig ett väldigt lugn så man känner sig trygg.

"Kaylee" svarar jag tyst och fortsätter att äta min soppa.

"Vilket vackert namn. Jag antar att du är från kupolen? Jag heter Ellie"

Jag nickade lite frånvarande. Jag funderade på om jag skulle berätta vad som hänt eller inte. Men Ellies blick sa nästan att jag var tvungen om hon skulle kunna hjälpa mig. "Ja, men jag rymde där ifrån. Jag passade inte in där. Jag ville inte slå eller döda nån. Men vakterna kom ikapp mig. Min fångenskap hos dem varade dock inte så länge innan vildarna..." tvärt slår jag händerna för munnen. Hon kanske inte gillar att bli kallad för vilde? De har kanske något annat namn?

"Det är lugnt Kaylee, vi är vana. Fortsätt"

"Ehm... I vilket fall så anföll ni oss och dödade alla vakter. Jag försökte fly för, ehm ja, ni dödade alla andra. I stället blev jag skjuten i benet av en pil och ja nu är jag här" svamlade jag fram. Ellie nickade förstående.

"Du är trygg här för tillfället. Men jag måste varna dig att alla här inte gillar folk från kupolerna" Sa hon allvarligt till mig. Jag nickade förstående. Det var väl klart att de inte gillade oss med tanke på vad vårt mål med livet var, att försvara Republiken. Jag fortsatte att äta det lilla av min soppa som var kvar.

Efter en liten stund kunde jag höra hur det knackade på dörren. Genast stelnade jag till och gjorde mig beredd att fly ifall det var någon som ville mig illa. Ellie reste på sig och gick för att öppna dörren. In genom dörren kom en svart hårig tjej i min egna ålder. När hon såg mig sken hon upp. Genast kollade jag avvaktande på henne.

"Vad skönt att se att du mår bättre!" Utbrast hon glatt och trippade fram till mig. Hon satte sig precis framför mig och granskade mig. "Wow, du är verkligen vacker. Vad heter du?" frågade hon nyfiket. Jag kollade lite förvirrat på henne innan jag berättade mitt namn. "Jag ska bara kolla om ditt sår så det inte blivit värre" förklarade hon och tog försiktigt tag i mitt ena ben. Hon drog upp byxbenet och började linda av ett bandage jag haft där. Jag kollade bort hela tiden för att slippa se såret som tidigare sett hemskt ut.

"Förlåt om jag är lite framfusig. Jag är bara så glad över att någon som jag har kommit hit" mumlade hon medan hon skötte om mitt sår där pilen tidigare suttit. Förvirrat kollade jag på henne där hon satt. Det tog inte lång tid innan det gick upp för mig.

"Du har med en gåva! Du är från kupolen?" frågade jag förvånat. Hon nickade och jag kunde se hur ett leende smög sig på hennes läppar. "Du rymde?" frågade jag tyst, nästan blygt. Jag hörde bara hur hon hummade. När jag var klar med mitt ben släppte hon det och mötte i stället min blick.

"Det var det bästa jag hade gjort. Jag har aldrig varit så lycklig som jag är nu" Hennes ögon tindrade och vem som helst kunde se att det hon sa var sant. "Jag lyckades gömma mig i en last som kom en gång i månaden och när vi var mitt ute i ingenstans hoppade jag av. Det var ren tur att Ryan hittade mig när han var ute och gick sin vaktrunda" De hade för länge sen slutat med att lasten skulle komma en gång i månaden utan nu kom den istället en gång i halvåret. Aleahs ögon granskade mig nyfiket. Jag själv kollade mer förvirrat på henne. Vem var Ryan? Aleah måste ha sett min förvirrad min och förstått vad det var jag inte förstod. "Ryan är min pojkvän" skrattade hon försiktigt. Plötsligt blev hon allvarlig. "Rymde nån mer än du?"

Jag stelnade till av frågan. Det var nån mer än jag och hon dog. Sorgen över min döda vän vällde åter igen upp inom mig och jag var tvungen att kolla undan. Jag klarade inte av att möta Aleahs forskande blick. "Hon dog. Min bästa vän dog när vi flydde och det sista jag såg efter att hon dött var min pojkväns besvikna blick" stammade jag fram. Jag kände hur ögonen fylldes av tårar. Ett par armar omslöt mig och jag förstod att det var Aleah som kramade mig.

"Det blir lättare att hantera, jag lovar" viskade hon fram. Jag kunde inget annat än att nicka. "Du är trygg här, det ska jag se till" Jag rös av hennes ord. Denna främmande tjej brydde sig redan så mycket om mig.

Hon drog sig ifrån mig och reste sig upp. "Det är sent på kvällen, du har sovit ett bra tag. Men du behöver fortfarande vila ut redigt. Jag kommer hit imorgon igen" log hon mjukt. Hon sa hejdå till Ellie också innan hon försvann ut ur stugan. Ellie satt borta vid ett bord och drack något ur en kopp. Hon log mjukt mot mig när hon såg att jag kollade på henne.

Försiktigt reste jag mig upp för att inte lägga nån extra tyngd på mitt skadade ben. Det kändes redan mycket bättre men man kunde aldrig vara nog försiktig. Jag gick sakta bort till den andra stolen som stod vid bordet.

"Hur mår du?" frågade Ellie mjukt.

"Mycket bättre. Tack för att ni hjälpt mig" log jag försiktigt.

"Aleah gillar verkligen dig. Jag tror att ni kommer att bli bra vänner" Ellie lät glad på rösten. Jag nickade fundersamt. Kanske skulle vi bli det? Aleah brydde sig ju redan mycket om mig och hon var en härlig tjej. "Men jag håller med Aleah. Du bör gå och lägga dig. Du kan ta soffan istället för pläden" fortsatte Ellie mjukt men ändå bestämt. Jag nickade bara till svar. Jag hade blivit lite trött. Det var mycket att ta in och när man sörjde och kände sig krossad tog det mycket på krafterna. Så jag skulle mer än gärna välkomna sömnen.