Back to the beginning

- 8 -

Tack så jätte mycket till er som läser. Jag bli lika glad varje gång jag ser att någon har läst det jag skrivit. I mitt huvud är det fortfarande ofattbart att någon ens skulle vara intresserad att läsa det jag skrivit <3

kram, whateverSmile

------

Dörren for upp in till stugan och Aleah stormade glatt in. Jag satt och åt frukost som Ellie dukat fram. Hon själv hade gått iväg. Hon sa att hon hade några ärenden att utföra.

"Hej Aleah" skrattade jag åt hennes glada ansikte. Hon fnittrade bara till svar innan hon slog sig ner på stolen mitt emot mig.

"Ryan var sur över att jag stack så tidigt. Han ville att jag skulle ligga kvar i sängen istället" fnittrade hon och kollade på mig med glittrande ögon. "Fast jag var ju bara tvungen att kolla till dig" Jag kunde inget annat än att skratta roat åt henne. Hon var verkligen energisk av sig.

"Kan du inte berätta lite om hur det är att bo här? Jag är nyfiken" frågade jag förväntansfullt. Aleah lös upp utav frågan och såg att fundera på vad hon skulle säga.

"Jo, Ellie som du bor hos just nu är en av de med mest makt. Hon är mamma till Ryan och Ian. Ian var han som sköt dig. Ehm... Hon är även typ styvmamma till Cade som är ledare här. Jag själv är något allt i allo. Jag läker alla skadade med min gåva vilket de är glada över att jag kan" Hon pratade på snabbt men stannade för att fundera efter lite. "Vi har alla våra sysslor som vi gör utöver våra plikter. Alla i vårt lilla samhälle gör olika beroende på vad vi är bra på. Jag hjälper mycket till med odlingar samt då att läka andra. Sen är det många som tränar för att kunna slåss om det skulle vara nödvändigt samt några som alltid går en vaktrunda dagligen för att kolla så Republiken inte är i närheten eller letar efter oss" fortsatte hon sedan att prata på. Det fascinerade mig hur alla hjälpte till här och verkade vara vänner.

Aleah kollade nyfiket på mig och verkade välja mellan att fråga något eller inte. Så jag bestämde mig för att hjälpa henne på traven lite. "Ut med det" fnittrade jag.

Aleahs kinder färgades svagt rosa när hon blev påkommen. "Vad är din gåva?" frågade hon försiktigt. Antagligen för att få mig att inte känna mig tvingad till att säga något. Ändå blev jag helt stel i kroppen. Men om jag skulle accepteras här var jag tvungen att berätta. I alla fall för Aleah och Ellie som varit så snälla mot mig.

"Jag kan orsaka smärta på nån annan genom beröring. Det funkar i olika grader. Det kan bara vara lite smärta till så mycket att personen dör direkt" viskade jag fram och kollade oroligt på Aleah efter hennes reaktion. Hennes ansikte blev blekt och hon stirrade på mig. Sakta reste hon sig från sin stol och började gå mot dörren. Jag reste mig hastigt upp och brydde inte mig om mitt ben. Jag sprang de få stegen fram till henne och la min hand på hennes axel för att få henne att stanna.

"Rör mig inte!" skrek hon skrämt och backade några steg från mig. Hon vände sig om mot mig med rädsla i blicken. Jag kunde inte låta bli att känna ett styng av sorg i hjärtat. Jag hade skrämt iväg en av de få som hade accepterat mig här.

"Snälla Aleah låt mig förklara" bad jag henne desperat. Hon fick inte gå ut igenom dörren då skulle hon antagligen aldrig prata med mig igen. Hon kollade fortfarande skrämt på mig men stod kvar. "Du behöver inte vara rädd för mig. Jag kan kontrollera min gåva och kan stänga av den när jag vill. Jag skulle aldrig skada dig. Snälla lämna mig inte" Jag kände hur en tår rann ner för min kind. Jag tyckte om denna tjejen så mycket och hon var det närmsta en vän jag hade här.

"Lovar du att aldrig skada mig med den?" frågade hon tyst med en skakande röst.

Hastigt nickade jag för att övertyga henne. "Jag använder aldrig gåvan i mer än självförsvar". Hon verkade för tillfället övertygad eftersom hon gick förbi mig och satte sig ner på stolen igen. Det skulle nog ta ett tag att smälta det. Jag menar det är inte direkt nån vanlig gåva och den är livsfarlig.

Jag följde efter henne och slog mig återigen ner på stolen samtidigt som jag granskade Aleah. Hon mötte min blick och jag såg hur ett leende smög sig fram på hennes läppar. Jag kollade med en undrande blick på henne. Vad var det nu hon hade i tankarna?

"Det är ändå ganska coolt det du kan göra" fick hon fram. En rodnad spred sig på mina kinder. Jag hade aldrig fått beröm över min gåva. Alla sa alltid att den var hemsk och att det inte borde få finnas gåvor som dem. "Vi kanske borde laga något vi kan äta senare" fortsatte hon med en fundersam min. Jag nickade till svar och ett leende spred sig på hennes läppar.

Hon började genast fixa i ordning vid spisen. Stugan fylldes av en ljuvlig doft som fyllde mina näsborrar. Jag gissade på att det var soppa hon lagade.

Plötsligt slogs dörren upp. Jag hoppade av och stelnade till när jag såg att det var en man i dörröppningen. Det var inte Ellie som jag hade hoppats på. Skrämt for jag upp från stolen och började backa. Mannen stängde dörren efter sig och började gå mot mig. Jag kände igen honom till viss del. Han måste ha varit med bland dem som attackerade vakterna.

Mannen fortsatte att gå mot mig. Han räckte fram händerna mot mig. Jag kunde inte tolka vad det var han ville. "Snälla skada mig inte" fick jag skrämt fram och fortsatte att backa. Jag sträckte fram händerna i en skyddande gest framför mig. Skulle han försöka något skulle jag inte tveka att skydda mig.

Jag såg i ögonvrån hur Aleah vänt sig om och fått syn på oss. Snabbt släppte hos sleven hon höll i och började gå mot oss.

"Låt henne vara Ryan!" fick hon fram.  Antagligen visste hon vad jag skulle göra om han kom för nära. Mannen som tydligen hette Ryan stannade till vid Aleahs röst. Hette inte Aleahs pojkvän Ryan? Då kanske han inte är så farlig?

Aleah placerade sig emellan oss två. Hon höll lugnt sina händer på Ryans armar. "Hon är bara rädd, låt henne vara är du snäll" hörde jag hur Aleah näst intill viskade. Ryan verkade förstå och backade ifrån oss. Han gav mig ett beklagande leende. Jag tog mig tveksamt bort till stolen igen, men släppte aldrig Ryan med blicken.

Aleah där emot gav sin pojkvän en stor kram. Hennes ansiktsuttryck tydde på att hon var förvirrad över något.

"Vad gör du här? Jag har ju sagt till er att ni inte får komma hit än" frågade hon Ryan allvarligt.

"Jag ska iväg och har lovat att alltid säga till dig först"

Jag såg hur ett stort leende spred sig på Aleahs läppar innan hon kastade sig om halsen på Ryan och kysste honom djupt. Jag kunde inte låta bli att fake hosta lite retsamt. Aleah drog sig ifrån Ryan och man kunde se hur en rodnad steg på hennes kinder. När hon kollade på mig gav jag bara henne ett oskyldigt leende.

"Följer Ian och Cade också med?" frågade Aleah med en undrande min.

"De dumskallarna nej. De ska vara hemma. Dessutom blir vi inte borta så länge bara en halv dag eller något" Jag kunde inte låta bli att fnittra till över vad han kallat de andra två för. Både Aleah och Ryan vände sina undrande blickar mot mig och jag kunde inte annat än att rycka på axlarna och flina.

"Du verkar rätt okej ändå" fick jag fram med ett flin. Något i dessa två närvaro fick mig att känna mig mycket modigare, även om jag precis varit vettskrämd för Ryan.

Ryan höjde på ena ögonbrynet åt det jag sagt. "Bara rätt okej? Nu blir jag sårad" flinade han och jag kunde inte låta bli att skratta åt honom. Jag bestämde mig för att vara artig så jag tog mod till mig och gick fram till Aleah och Ryan. Aleah granskade mig hela tiden, orolig över att jag skulle bli rädd igen.

"Kaylee" sa jag mjukt och räckte ut min hand mot honom.

Han tog min hand och skakade den. "Ryan" Sen vände han sig mot Aleah igen och berättade att han var tvungen att gå nu. Han gav Aleah en passionerad kyss och gick mot dörren. Där stannade han och kollade på mig. "Försök hålla dig borta från dumskallarna" Han blinkade med ena ögat och flinade.