Back to the beginning

- 10 -

"Kaylee, kom igen!" Aleah satt i soffan på andra sidan rummet och surade på mig. Jag hade total vägrat att gå ut efter förra incidenten. Jag hade använt min gåva för att skrämmas, det var emot mina åsikter. Som tur var så var det fortfarande bara Ellie och Aleah som visste om vad min gåva var egentligen. De andra bara misstänkte saker och det får jag skylla mig själv för. Nu har de ännu mera att hata mig för. Visst att de har accepterat Aleah, hon är en fantastisk person och som ett plus i kanten har hon en gåva som är användbar i många lägen. Jag och andra sidan kommer nog för alltid bli hatad här. Jag är inte till nån nytta.

Aleah har tjatat på mig nu i ett antal timmar på att vi borde gå ut istället för att sitta och "ruttna", hennes ord, här inne. Ellie hade knappt visat sig dessa två dagarna. Kanske hade jag även fått henne att hata mig nu. Det hade inte förvånat mig. Ian är ju trots allt hennes son.

"Så du ska bara sitta här inne resten av ditt liv?" fnös Aleah bortifrån soffan. Jag kollade upp från min te kopp jag hade i händerna och mötte hennes blick lite snabbt. Hon var sur, det syntes på långa vägar.

"Nej så klart jag inte ska" ärligt talat hade jag faktiskt inte ens kommit fram till en lösning på hur jag skulle göra än. Jag kunde tydligen inte stanna här. Jag var hatad här och skulle ständigt få vara på min vakt. Det bästa vore att ge sig av så fort snön försvann, om den någonsin gjorde det. "Bara tills jag vet vart jag ska"

Mina ord fick Aleah att förvånat dra efter andan. Hon trodde tydligen att jag skulle stanna här. Hon reste sig upp från soffan och såg ut att fundera över hur hon skulle göra.

"Du ska ingenstans!" fräste hon till svar. När jag återigen mötte hennes blick såg jag hur hennes ögon hade tårat sig. Jag fick genast skuldkänslor. Jag var den ända här som var som hon och nu skulle jag lämna henne. Kunde jag verkligen göra så? Men om jag stannade, skulle jag klara av att leva med alla blickar?

"Kan vi inte i alla fall träna? Bara fysiskt, det behöver inte ha med våra gåvor att göra alls? Jag vill ha en träningskompis och träna på viset vi gjorde i kupolerna" Aleah lät verkligen nedstämd och jag kunde inte säga emot henne när hon såg så ledsen ut. Jag bet ihop och nickade istället. Aleah sken upp. Jag gick fram till ett bord där jag hade lagt alla kläder jag fått låna. Istället för att gå ut i de säckiga mjukisbyxorna jag använt de senaste två dagarna så drog jag på mig ett par träningstajts som även skulle tåla kylan till viss del. Jag behöll min svarta t-shirt på mig och drog även på mig jackan och kängorna jag hade haft sist vi varit ute.

Aleah verkade vara nöjd med kläderna hon hade på sig, vilket var ett par lite tajtare byxor och ett linne. Hon var ändå smart nog att dra på sig en jacka ovanpå.

Hon gick snabbt mot dörren och jag följde motvilligt efter. Eftersom Ellies stuga låg centralt tog det inte många minuter att gå till stället de brukade träna på. Det var en stor öppen yta. Snön var nertrampad så det var som att gå på vanlig mark. Det var även några andra som höll på att träna med svärd en bit bort.

Jag var vaksam på allt i min omgivning och slappnade definitivt inte av. Aleah tyckte vi skulle köra lite närstrid då det var längesen hon hade tränat på detta viset. Jag nickade bara som svar. Vi ställde oss snabbt i position och Aleah blev genast koncentrerad. Hon granskade mig noga och försökte vänta ut mig. Hon ville att jag skulle göra det första slaget. Men jag hade lärt mig ett och annat.

Jag ryckte till precis så det såg ut som om jag skulle attackera men drog mig tillbaks i samma sekund. Detta fick Aleah att reagera precis så som jag hoppats. Hon hade varit så koncentrerad på att slå tillbaks när jag gjort första draget att hennes näve kom flygande mot mig mage. Smidigt flyttade jag mig åt sidan. Aleah hade sån kraft i sin framfart att hon snubblade omkull och landade i snön. Förvånat kollade hon upp på mig.

"Regel nummer 1, var aldrig för koncentrerad på det du ska utföra utan räkna även med överraskningar" sa jag allvarligt och räckte henne min hand för att hjälpa henne upp på fötter igen. Hon nickade koncentrerat till det jag sa och vi ställde oss återigen i position.

I ögonvrån såg jag hur folk börjat samlas runt oss. Jag kunde bland annat se Ellie, Ian och Cade. Ellie hade ett stort leende på läpparna och jag kunde inte förstå varför. Varför var hon så glad?

Denna lilla distraktion fick mig att tappa koncentrationen direkt. Jag kände ett slag komma farande mot min axel. Aleah hade sett sin chans och direkt rubbat mig. Jag tappade balansen för några sekunder och snubblade bakåt. Jag mötte Aleahs blick och såg att hon hade ett stolt flin på läpparna. Ett svagt skratt for ur mig. Aleah lät sig inte vänta på att jag skulle återhämta mig utan kom snart farande med en knyten näve igen. Jag såg att hon siktade in sig på magen på mig. Smidigt vek jag undan igen när hon kom farande. Jag visste att hon skulle vara försiktigare denna gången och inte ge sig så lätt. Så snabbt sträckte jag ut foten och sparkade smidigt undan hennes ena fot. Med en duns ramlade hon över mitt ben ner på snön igen.

"Överraskningar Aleah" flinade jag där jag satt på huk bredvid henne med ena benet utsträckt bakom henne.

"Du har mycket att lära mig Kaylee" fnös hon och vi hjälpte varann upp.

I ögonvrån såg jag hur Ian stirrade ursinnigt på oss. Ellie log fortfarande stort och Cade kollade helt nollställt på oss. Jag kunde inte avläsa vad han tyckte eller tänkte. Jag såg även Ryan komma gående bakom dem. Han stannade till vid Ellie och Cade och såg minst lika glad ut som Ellie. Jag undrar varför de såg så glada ut, vi tränade ju bara?

Aleah fick syn på att Ryan kommit fram till de andra. Hon gav i från sig ett flickigt tjut och sprang sedan mot sin pojkvän. Ryan fångade lätt henne i sin famn och gav henne en passionerad kyss.

Jag gick sakta bort dit, rädd över hur Cade och Ian skulle reagera i min närhet. Ian reagerade precis som jag egentligen borde förväntat mig. Hans ögon mörknade och hans ansikte blev stelt. Jag höll händerna löst bredvid mig beredd på att försvara mig. Ian såg tydligt min ändring i kroppshållningen och backade motvilligt ett steg. Cade kollade fortfarande på mig med samma nollställda blick.

Ryan gav mig glatt en kram så fort han släppt Aleah. Förvånat besvarade jag kramen. Det är inte ofta folk blir intima med mig på grund av min gåva. I stort sätt är det bara Aleah och Jason som vågat vara nära mig.

"Vad duktig du är Kaylee. Inte visste vi att du var en sån talang på stridskonst" utbrast Ellie glatt. Generat kollar jag ner i marken och tackar. Att ta emot komplimanger är inte direkt min starka sida. Jag vet aldrig hur jag ska reagera. Men mista mig inte, visst är det trevligt att få komplimanger men det är bara ens respons på det som är det jobbiga och den svåra delen.

"Jag tror det är dags för mig att gå hem till Ellies stuga nu" sa jag tvekande. Aleah bara nickade som svar och Ellie har ett hemlighetsfullt flin på läpparna. Det fick mig lugnt sagt förvirrad och nyfiken. Vad hade hon nu i åtanke?