Back to the beginning

- 12 -

De här tunnlarna fascinerade mig så otroligt mycket. Något som gjorde mig glad var att det fanns skyltar överallt som visade vägen till vart man än skulle. För så fort man kom till ett nytt rum fanns det två till tre tunnlar som ledde åt olika håll. Vissa ledde bara till ett ända rum medan vissa fortsatte runt i olika rum. Det var som en ända stor labyrint. Hur lyckades de ens hitta det här från början?!

Vi hade gått igenom några rum som bland annat ett stort träningsrum med all möjlig utrustning, även ett rum med olika sorters dricka hade vi gått förbi. När vi var på väg mot ett håll där det fanns en skylt som det stod vapenförråd på tvärvägrade Cade direkt. Han började övertala Ellie om att det var lite väl vågat, att dem fortfarande inte kunde lita helt på mig att jag skulle få se deras vapenförråd. Ellie hade efter många om och men gått med på det och vi hade tagit vägen igenom ett litet bibliotek istället. Det hade inte gjort mig så mycket för jag hade kollat storögt på alla böcker vi hade omgetts av. Jag gissade på att detta skulle vara ett ställe jag skulle hamna mycket på så fort jag hade den lilla minsta tid över, för något sa mig att jag skulle bli väldigt upptagen och absolut inte släppas ur sikte på ett bra tag.

Vi hade i alla fall gått runt en del och för det mesta hade det varit för att visa mig olika rum. Ett av de mer mystiska rummen var ett utav labben där de försökte komma fram till ny teknik de kunde använda sig av för att skydda sig. Jag misstänkte mer att de även skulle användas mot republiken. I början blev jag lite skeptisk. Borde jag verkligen vara med dem här som antagligen vill störta republiken i framtiden medan jag själv har gjort allt för att accepteras av dem? Och för att skydda dem. Efter de tankarna hade slagit mig blev jag istället arg på mig själv. Jag borde inte ens tänka så. Republiken hade utnyttjat oss och det var inte på något vis rätt. Visst utnyttjade vildarna mig nu med men det var för att jag skulle kunna accepteras sen och visa att jag tillförde något här så de inte bestämde sig för att göra sig av med mig.

Nu stod vi i ett stort rum med några bokhyllor. Det fanns två bord utplacerade mitt i rummen. Längs med väggarna fanns det även små bord utställda med några invecklade datorer på. Jag gissade att det var sådana datorer som våra lärare och rektorer hade använt inne i kupolen. Vi själva hade mer fått använda lättare datorer, antagligen för att inte lära oss att hacka saker och få upp intresset för det. För vem vet vilken information vi hade kunnat snubbla över då.

"Här ska du tillbringa mycket tid den kommande tiden Kaylee" Ellie hade stannat upp och kollade glatt på mig. Jag nickade sakta i väntan på att hon skulle fortsätta. "Vi tänkte att du måste även bli informerad om hur det faktiskt ser ut på utsidan på riktigt och inte bara republikens skit snack. Så du ska undervisas. Du ger oss information och du får information. Både om hur det ser ut nu, hur det var och vad målen för olika delar av världen är, till exempel republikens mål. Låter det bra?" Ellie kollade förväntansfullt på mig. Jag själv var överväldigad, jag skulle få lära mig om saker jag aldrig skulle fått lära mig inne i kupolen! Glatt nickade jag till svar medan Cade bara fnös bakom mig.

"Hon har ju inte direkt något val" fnös han. Jag gjorde allt för att inte börja säga något tillbaks. Jag hade förändrats sedan jag kom hit, även om jag inte hade varit här så länge. Från början hade jag varit försiktig och rädd för det mesta, men ju mer jag var här desto mer lärde jag mig att stå upp för mig själv. Att jag var en person och de kan inte göra hur de vill med mig. Jag har börjat säga emot vilket förvånar mig och jag drar mig verkligen inte längre från att göra det. Nu måste jag istället kontrollera mig från att inte säga något dumt. Att kunna försvara sig är inte bara något man kan göra fysiskt utan man kan få andra ur koncentration med ord. Bara man når fram till dem.

"Det låter super bra Ellie. Jag ser fram emot att lära mig om allt här ute. Och dessutom hjälpa er. Jag tänker inte behandlas som någon slav för republiken längre, jag är mig själv" sa jag bestämt och rätade på mig. Ellie såg nöjd ut över mitt svar. Men en fråga gnagde inom mig. Vem skulle lära mig allt?

"Vem ska undervisa mig?" frågade jag försiktigt. Jag ville inte vara för frågvis. Ett leende spred sig på Ellies läppar. Jag hoppades på att det skulle vara Aleah. Vi skulle haft så kul ihop.

"Cade"

"Va?!" både jag och Cade brast ut i ett förvånat och chockat ja samtidigt. Jag måste ha hört fel? Inte skulle jag väl tillbringa så mycket tid med Cade? Personen som inte ens ville ha mig här?! Hon måste skämta med oss?

"Vad pratar du om mamma? Aldrig att jag undervisar det där!" Cade lät vansinnig och jag kände hur jag kröp ihop. Det där. Jag är inte ens en levande människa för honom och absolut inte en jämlike.

"Cade, skärp dig! Du ska undervisa henne. Det är ditt jobb att ta hand om henne som hennes och våran ledare. Börja bete dig som det" Ellie lät måttligt irriterad på Cade vilket fick mig att krypa ihop mer. Jag ville inte komma emellan en mor och hennes son, eller ja låtsas son i det här fallet.

"Mamma, du kan inte bestämma så här bara. Hon är inte en utav oss och jag har mycket viktigare saker att göra än att lära henne om en värld hon inte ens borde funnits i!" väste han argt. Jag kände hur tårarna steg i ögonen och jag försökte frenetiskt blinka bort dem. Det han sa smärtade inom mig. Hade jag och min sort inte levt hade vi kanske inte haft dessa problem i världen idag?

"Cade!" Nu var även Ellie riktigt arg. Hon tyckte tydligen inte man skulle säga sådana saker högt.

"Mamma, du vet mycket väl att hon bara en genetisk mutant. Hon är ingen riktig människa! Forskarna har bara manipulerat en massa gener och så lyckades hon skapas efter många år från en stackars människa som var tvungen att ge bort sitt muterade barn!" Jag hade aldrig hört någon vara så arg förr som Cade var. Tydligen hade bägaren nåt sin kant och den höll nu på att rinna över. Han tålde inte ens mig. Jag var inget för han. Jag var en mutant. Något som bara borde kastas bort.

"Cade! Så här beter sig inte en ledare. Hon är lika mycket människa som du och jag! Tänk på Aleah hon har med en gåva" Deras arga röster kröp under skinnet på mig och fick mig att rysa. Jag la armarna runt mig själv för att känna någon uns av trygghet. Med ens hade mitt nya jag försvunnit och mitt gamla, rädda jag var tillbaks.

"Aleah, är mer lik oss. Hon har en gåva som kan rädda oss och den gör henne inte farlig! Kan du bara tänka dig vad hon har för gåva! Hon kanske kan förgöra oss alla!" jag började förstå att Cade var mer rädd över sin familj och by än vad han var för framtiden. Han ville inte att jag skulle skada nån han älskar. Men om han bara visste vad jag hade för gåva. Han skulle kasta ut mig direkt. Eller nej det skulle han inte. Det skulle vara för riskabelt. Han skulle skjuta mig och sedan bränna upp mig för att få alla bevis utav min existens att försvinna.

"Cade... Snälla hon är som oss. Hon har ett lika stort hjärta som Aleah. Hon har bara en gåva som kanske en dag kommer rädda oss. Kan du inte se det positivt istället för så negativt?" Ellies arga röst hade nu gått över till att vara sorgsen. Hon ville bara att hennes son skulle förstå. Cade flyttade sin blick från Ellie till mig. Jag kände hur han nästan sköt blixtrar genom ögonen och hela han var fylld av hat.

"Vi börjar efter lunch se till att vara här då så min tid inte går till spillo" hans röst var kall och efter han sagt det vände han på klacken och lämnade mig ensam med Ellie. Jag kände hur tårarna var nära. Jag betydde inget, jag var bara en plåga.

Ellie verkade se hur hårt det hade tagit på mig för snart låg hennes armar runt mig i en moderlig och trygg kram. Jag lät tårarna komma och snyftade lågt.

"Kära barn, ta inte åt dig av det han säger. Han har bara lite svårt att släppa in nya" mumlade hon mot mitt hår samtidigt som hon strök mig över ryggen. "Du är värd precis lika mycket som oss andra och du kan inte ändra på dig själv. Var stolt över dig istället" Hennes ord var mjuka och varma och jag kunde riktigt känna hur hon verkligen menade väl.