Back to the beginning

- 15 -

7 september, år 2020

Jag bestämde mig redan igår för att jag var tvungen att dokumentera allt jag var med om. Dock visste jag inte hur jag skulle börja alls, för det här är väl inget intressant jag kommer skriva om? Vad kommer någon om några år tycka om den här texten? Den kanske är något man bara kastar i brasan då för att få värme?

Idag har vi i alla fall varit här i två hela månader. Från början var det inte så farligt. Vädret var fint och temperaturen mild. Inget vi inte hade väntat oss. Men det börjar nu gå mot kallare tider, kallare än vad vi hade trott från början. Vi pälsar på oss dagligen med extra mycket kläder för att inte få några köldskador. Hade jag fått bestämma hade jag redan åkt hem. Jag vill inte vara kvar här utan vill vara tillbaka i trygga Grönland med min fina Katla. Underbara, vackra Katla, med det vilda håret som lockar sig över hennes axlar. Hennes underbara skratt och glittrande ögon. Jag saknar henne något förskräckligt.

I alla fall så är värdetransporten inställd så vi får varken mat, kläder eller material på vad som kan komma att bli veckor. Vi har redan nu börjat spara allt vi har. Eftersom värdetransporten är inställd så kan jag inte heller skicka några brev till Katla och berätta att jag lever och må bra. Vi får nämligen inte använda oss av någon utav den teknik vi har för att vi ska hålla vår position hemligstämplad, det tär på mig.

Men jag förstår dem också, det måste jag medge. Det är oroligt ute i världen och hade jag inte vetat bättre hade jag trott på ett tredje världskrig fast utifrån andra faktorer. Det sägs att USA har något stort i kikaren, men även Ryssland verkar finnas med på ett hett hörn. Jag är i alla fall glad över att vår information finns säkert bevarad här med oss och kanske dör den även med oss? Vi får hoppas det, man kan aldrig veta vad forskningen kan komma fram till och oftast är det positivt men det finns även de som vill vända det hela till något otroligt dåligt.

Klockan är mycket och Dr Link sover redan tungt i sin bädd. Han brukar behöver gå på toa vid ungefär samma tidpunkt varje natt och det börjar närma sig nu. Han får inte se att jag sitter och antecknar något på vårt dyrbara papper. Då kommer han bara slänga det i elden och säga att vår hemlighet aldrig få komma ut.

Jag flämtade till högt när jag läste. Nyfikenheten spred sig som eld inuti mig. Jag ville veta vem den här personen var. Och var befann dem sig? Kanske var det just i det här grottsystemet eller har boken kommit hit senare? Det var så mycket frågor som snurrade i mitt huvud att jag inte visste vad jag skulle tro. Vad var det för hemlighet som personen hoppades på att få ta med sig i graven? De första sidorna var spännande och jag hade insett att detta var mer som nån dagbok. Kanske för att hålla tankarna i styr?

Jag bestämde mig för att fortsätta läsa. Nästa kapitel, eller dag kanske skulle säga mer om vem den här personen var?

12 september, år 2020

Jag har inte fått vara ostörd i en enda minut de senaste dagarna. Inte en enda minut att sitta på ett avlägset ställe och samla tankarna. Vi har nämligen fått order om att fortsätta på vår forskning även om det tar emot. Jag tror de flesta av oss är ganska överens om att vi borde skrota den. Att en sådan forskning skulle kunna göra väldigt stor förödelse för hela världen. Men det kvittar vad vi vill eller tycker, det är ledningen som bestämmer och trotsar man dem, ja gud vet vad som händer. Man har ju bara hört historier om det.

I vilket fall var vi ute på en expedition för någon dag sen. Vi ville passa på att ha klart en del utav jobbet innan det blev för kallt ute och dagarna hade kortas ner allt för mycket. Först var det alldeles underbart att komma ut i den skinande solen efter att ha varit inne i de mörka rummen hela tiden med endast några lågenergi lampor som ljus. Det var inget fel på det viset med våra baracker, men de tillföll inte mycket ljus eller värme för den delen.

I alla fall så var lyckan inte långvarig. Solen gick snart i moln och ersattes med en kall vind. Jag tackade gud i den stund för att ha tagit på mig extra mycket kläder trots att solen varit framme. Vi gick en bra bit och visst såg vi både kala träd som tappat sina löv och stickiga buskar som gjorde allt för att överleva. Men annars fanns det inget utav intresse. Ledningen hade sagt att de hade fått information från hemligstämplat håll att det skulle finnas någon grotta här i närheten. I flera timmar hade vi varit ute och gått och inte sett en skymt utav nån grotta. Tillslut hade det börjat blåsa ännu mera och vi tog skydd bakom några klippblock. Det var då vi lyckades få syn på en platta i marken med en sorts krok uppåt. Egentligen var det väl inte vi som lyckats hitta den utan Dr Link som snubblat på den, han var inte alltid den mest smidigaste personen. Snabbt hade vi fått upp plattan och bestämde oss med hjälp av några rep vi hade att hissa ner oss en och en.

Det visade sig att hålet var djupt och jag var glad att jag hade en ficklampa med mig annars hade jag nog blivit mörkrädd. I alla fall varade inte lyckan över ficklampan länge för så fort jag hade fast mark under fötterna blev mina armar bakåt bända och ihop bundna med rep. Framför mig stod människor, precis lika verkliga som jag. De hade lite äldre kläder på sig men var fortfarande varmt klädda. Både barn, kvinnor och män fanns där i blandade åldrar. Det som förvånade mig mest var väl att de hade samma typ av vapen som vi själva har i stort sätt, pistoler.

Jag hade snabbt blivit i väg puttad genom ett stort system av tunnlar och hade tillslut hamnat i ett rum. Med mig befann sig två stycken robusta män med varsin pistol samt en kort, nätt kvinna med knivskarpa ögon. De hade snabbt börjat fråga ut mig om vilka vi var på ren, flytande engelska. Vi förklarade snabbt att vi inte ville dem något illa utan var bara utskickade på uppdrag för att hitta en grotta eller liknande. Männen och kvinnan hade snabbt vänt sig om och börjat viska. Efter ett bra tag utav diskussion började de berätta för mig att jag kunde absolut inte berätta vart grottan fanns eller att det fanns människor här. De ville vara helt osynliga ifrån det övriga samhället. Jag hade nickat förstående och efter många om och men hade vi kommit överens om en deal. De skulle få vara delaktiga i all vårt material och vår forsknings framgång...

Om det här var bra eller ej vet jag inte.

Jag slutade snabbt att läsa trots att spänningen var på topp. Jag lyssnade noga och kunde höra steg komma hitåt.

"Kaylee?" det var en kvinnlig, ljus röst som ropade mitt namn. Snabbt kopplade jag ihop att det var Aleah. Jag reste mig snabbt upp ur mitt hörn och puttade in boken i hyllan igen så den inte skulle synas. Det verkade som om jag fick fortsätta läsa någon annan dag.

"Jag är här!" ropade jag till svar och tog mig ut från hyllorna. Aleah stod i kanten utav biblioteket och sökte med blicken efter mig. När hon väl fick syn på mig sken hon upp.

"Du har varit här länge, jag blev orolig för dig" pratade hon på när jag gick henne till mötes.

"Så länge?" frågade jag henne förvånat. Inte kunde jag väl varit borta så länge? Det kändes mycket kortare än så. Hon nickade glatt till svar och började dra mig mot en utav tunnlarna. Verkar som mitt läsande får fortsätta nån annan dag.