-Hjälp mig, Moe?! Jag ramlar!! Skrek jag hängandes på bergskanten.
-Varför skulle jag hjälpa dig?!?? Du är bara en sjuk, ful och prydlig liten barnunge! Hejdå Amanda, du kommer till helvetet, och jag, Himlen! Sa hon och skrattade ondskefullt. Sen stampade hon på mina händer och jag ramlade!!HJÄÄÄÄÄÄLP! Skrek jag tills alltid blev svart och jag hörde ett knäck.
-Ah! Skrek jag och reste mig snabbt upp i sängen. Phew, det var bara en dröm.
Iallafall.
Jag är så glad att det äntligen är skola! Det långa sommarlovet har varit underbart, men jag har saknat skolan väldigt mycket. Och äntligen är det dags!
-Amanda! Kom och ät din frukost! Ropade min mamma Freja.
-Jag kommer! Ropade jag tillbaka och tog på mig min skol uniform och sprang ner för trappen.
-Så, hur känns det? Att äntligen få träffa sina klasskompisar igen?
-Jättekul! Fast vissa har jag ju varit med hela sommaren. Sa jag och stoppade i mig smörgåsen.
-Och jag såg på skolans hemsida att rektorn har beslutat sig för att ändra uniformen! Är inte det super?
-Va? Allvarligt? Det kan inte vara sant..De sa att...Hann jag säga innan mamma avbröt.
-Jag skämtar, Amanda!
-Haha den var bra! Jag blev lite orolig. Sa jag och fnissade.
-Okej, ta på dig skorna nu och gå till skolan. Dina vänner väntar säkert! Hejdå älskling! Sa hon och pussade mig på pannan och föste ut mig ur huset.
Hon gav mig en juice med sugrör och jag vinkade till henne och gick.
Min mamma älskar verkligen mig.
Hon kan inte vara utan mig en dag. Fast jag skulle inte kunna leva utan henne heller.
Vi bor i Japan. Jag och mina vänner går på en svensk skola, eftersom när vi flyttade hit kunde vi inte så bra japanska. Och när vi alla ska gå ut högstadiet, då ska vi börja på en Japanskt talande skola, äntligen.
Vi hade japanska lektioner 2 gånger om dagen, ibland 3. Jag älskar det språket, det är som..Fridfullt.
Iallafall, jag borde fortsätta till skolan.
-Amanda! Vars är din mamma? Sa en tjej som heter Moe.
Jag stannade upp.
-Sluta, Moe, jag är trött på ditt beteende. Jag har alltid försökt vara snäll mot dig, men jag har bara fått tråkiga kommentarer tillbaka.
-Nämen, vilket bedårande tal det där var! Är du färdig med dina smarta logiska, TRÅKIGA ord? Sa hon och kastade med sitt gyllene blonda hår.
-Snälla låt mig vara, jag har aldrig gjort dig något. Sa jag och höll hårt om mina böcker och började gå snabbare.
-Aldrig gjort något säger du...Alla är kompis med dig, och alla älskar dig! Du tar min viktiga plats, Amanda!
-Nej, JAG är kompis med ALLA, eftersom jag älskar de som de är! Du är bara ute efter popularitet och baldrotttnings platsen! Förstår du inte? Alla är rädd för dig! De älskar dig inte. Tack, men jag måste gå, hejdå. Sa jag bestämt och gick med raska steg mot skolan.
-Hon är så himla patetisk. Hörde jag henne säga.
Jag låtsades som om jag inte hörde. Jag fällde en tår.
-Hej Amanda! Härligt med skola igen va? Sa min kompis Daniel glatt.
Jag tittade upp och torkade bort min tår lite snabbt.
-Ja! Jag är väldigt spänd! Sa jag och hörde att jag lät väldigt ledsen.
-Amanda...Jag känner på mig att något är fel..Vad har hänt? Sa han och höll om mig.
Jag brast i gråt, och det kändes underbart att äntligen få gråta mot någons axel. Jag har alltid varit ledsen inombords pågrund av Moe. Alla tror att jag är glad hela tiden, men nej. Inte när jag är ledsen.
-Det är Moe. Hon mobbar mig! Jag har försökt vara snäll men hon är bara mer elak! Sa jag och grät mer.
-Såja såja..Ingen gillar Moe, hon är elak, försök att inte ta illa upp..det är sån hon är. Gråt inte Amanda. Alla dina vänner älskar dig. Som jag. Sa han och tittade in i mina ögon. Jag log.
-Tack, Daniel, vad skulle jag vara utan dig och alla mina vänner..? Viskade jag.
-Kom, alla väntar på skolgården. Sa han och lade sin arm runt min axel och gick med mig till skolan.
På skolan.
-Hej Amanda! Ropade Frida min bästis. Vad har hänt?
-Hon har bara varit lite ledsen..Sa Daniel och kramade om mig.
-Va? Amanda? Hon är aldrig ledsen! Sa hon förvånat.
-Det är inte sant..Jag har varit ledsen i flera år inombords, men jag vill inte dra till mig för mycket uppmärksamhet..Berättade jag medans vi gick till våra skåp.
-Uppmärksamhet? Amanda, vi är dina bästisar, du kan berätta allt för oss! Sa Frida och la sin hand i min.
-Tack..Sa jag och öppnade mitt skåp. Jag tog av mig mina sneakers, och tog på mig mina skor från skåpet som alla måste ha. Sen låste jag skåpet och gick till affären bredvid skolan och köpte frukost och lunch.
45 minuter senare.
RING RING
-Kom, Lektionen har börjat! Sa Frida och sprang upp för den långa trappen.
Jag var inte på humör för att springa så jag gick istället.
-Godmorgon, Elever! Idag ska vi jobba och läsa om legender och förbannelser över skolor. Alla är ju inte sanna såklart. Men om ni känner att det blir obehagligt kan ni ta fram era läsböcker och läsa tyst. Sa våran lärare Zuki.
Jag älskar att läsa, men jag gillar verkligen inte läskiga historier om skolor. När vi gick i 7an (förra året) så stod det i tidningen varje dag, om mord på en skola i Matsuyama. Det är rakt över havet. Vi bor i Hiroshima. Iallafall, så var det en flicka som hade dött av att någon "råkat" putta ner henne för trappen. Men nu sägs det att hon hemsöker den skolan för att få hämnd. Förra året dödade hon 17 stycken. Ingen vågar sig dit längre. Men hon kan göra illa de ändå. Bara de går i Klass 3. För hon kan inte skada de utanför hennes gamla klass. Fast ingen vet ju om det är ren otur eller om det är sant..
-Amanda? Mår du bra? Frågade Zuki.
-Öh, va, eh? Sa jag och tittade upp.
-Mår du bra? Frågade hon igen.
-Jag tror det, hurså?
-Du ser lite blek ut. Sa hon och gick fram och kände på min panna. Du är inte varm iallafall.
Hon log och gick fram till sin plats igen.
-Elever, öppna era böcker och försök leta historier/legender, och skriv upp vilken ni skriver om på tavlan.
-Hai. Sa alla samtidigt.
Jag tog upp min bok och hittade berättelsen jag nyss berättade om.
"ERIKO NAIKA
Naika Eriko, flickan som dog år 2013 på Takunan Junior High School i Matsuyama, sägs hemsöka hennes skola. Det är för att flera mord, självmord och olyckor har hänt på skolan. Men ingen vet vad som egentligen händer. Varje år, så dör tiotal med elever och lärare på Takunan Jnr HS. Det är förbannelsen. Det är många som har sagt att de sett Eriko-chan's spöke på skolan."
Jag ryste till. Jag hatar läskiga berättelser. Men dessa kan ju omöjligt vara sanna.
-Uh, varför läser du om Eriko Naika, Amanda? Sa Daniel och tittade på min bok.
-Jag vet inte, jag hittade den bara..Sa jag och gick fram till tavlan och skrev upp vad jag skulle skriva om.
-Hallå, jag skulle ju välja den! Sa en tjej som heter Klara. Jag vände mig om och tittade på henne.
-Visst! Sa jag och suddade bort det jag skrivit.
-Öh, asså..Du får ju ta den, det är helt okej..Sa hon och tittade ner på marken.
Jag fnissade till och gav henne pennan.
-Här, skriv du! Jag gillade ändå inte den så mycket.
-Tack, Amanda! Sa hon och skrev på tavlan.
Jag suckade och gick och satte mig.
-Amanda, har det hänt något? Sa Zuki och hukade sig bredvid mig. Du ser ledsen ut, och du verkar inte lika glad som vanligt.
-Det är inget..Kan jag bara få..jobba japanskan istället, jag gillar inte sådana berättelser. Sa jag och snörvlade.
Hon tittade underligt på mig.
-Men självklart Amanda. Jag ska inte tvinga dig att läsa läskiga berättelser. Vänta, jag ska bara hämta ett häfte åt dig..Sa hon och gick till sitt skrivbord och grävde fram ett häfte.
-Här har du! Sa hon och la häftet på min bänk.
-Tack, Zuki. Sa jag och började genast läsa.
