Murderer without knife *Slow updates*

0.1

Jag tittade ut över natten. Stjärnor prydde himlen som glitter där jag satt på berget. Mina ögon fokuserade på den stjärna som lyste klarast. Jag ville upp dit. Någon dag.

 Det var inte det att jag inte gillade att vara här, på jorden. Jag hade mina vänner, de var min familj nu. Nu när den första förändrades. Det var inte det. Det var det att jag ville bort. Jag ville till en ny plats. Jag orkade inte stanna kvar på samma längre. För jag var inte en sådan person. En person som inte gillar förändring. Jag vill ha förändring. Och just nu ville jag bort.

"Minna? Lyssnar du ens?" sa Reagan högt i mitt öra så att jag hoppade till. Jag vände huvudet till Reagans ansikte. Hon skrattade och tittade framåt igen. 

"Vad?" sa jag irriterat. Hon vände huvudet igen och tittade mig i ögonen. Jag såg gnistan i hennes ögon. 

"Jag sa: undra vad det blir för lunch idag" skrattade hon och jag frustade till lite. Reagan är alltid hungrig, oavsett vilken tid på dygnet det är. Vi gick igenom skolans korridor. Elever passerade och gav mig konstiga blickar. Jag tittade bort så fort någon kollade på mig. Det har gått 1 år sedan olyckan. Varför släppte de inte den?

Vi klev in i klassrummet och jag kände blickarna på mig vilket fick håret att resa sig på armarna och mina kinder hettades upp. Jag gick längst bak i klassrummet och satte mig ner. Jag plockade fram mina böcker under tystnad medan Reagan fortsatte att pladdra på om hennes synpunkter om en kille hon träffat. Jag tog min penna och började rita i min bok medan jag väntade på att läraren skulle komma in i klassrummet. 

Efter 5 minuter kom läraren in i klassrummet och startade lektionen. Jag lyssnade inte utan fortsatte att titta ner i mitt block. 

"Minna, vad är svaret på nummer 3?" jag tittade upp så fort jag hörde mitt namn. Hela klassen tittade på mig. Jag såg att de flesta höll sig för skratt medan jag satt och stirrade på de som ett fån. 

"Erm... jag vet inte" sa jag och kände mina kinder blossa upp. Några i klassen började skratta och jag tittade ner i blocket igen. 

"Lyssna då" sa läraren och fortsatte lektionen. 

Klockan ringde och lektionen var slut. Jag plockade snabbt ihop mina saker för att skynda mig ut ur klassrummet. Jag gick snabbt till skåpet för att undvika att behöva prata med någon. Egentligen brydde jag mig inte om vad som hänt på lektionen, jag ville bara inte ha mer uppmärksamhet dragen till mig. 

Jag slängde in mina böcker i skåpet och tog min väska. Jag låste skåpet och försökte så snabbt som möjligt att ta mig ur den stora folkmassan som samlats framför skåpen. Jag kände någon ta tag i min hand och dra mig ur folkhopen. Jag snubblade lite på mina egna fötter och när jag stod stadigt igen tittade jag bak på människorna. De stod och skrattade åt något. Jag tittade fram och mötte Daniels ögon.

"Tack" sa jag och hans blåa ögon lystes upp. De skar sig från hans svarta hår och bleka ansikte. Han hade alltid varit min vän. Alltid stått bredvid min sida. Men just nu ville jag inte ha någon bredvid mig.

"Ingen orsak" sa han och hans blodröda läppar bildade ett leende. Jag log svagt mot honom och strök undan håret lite. 

"Vi ses väl imorgon då" sa jag och tog snabbt ett steg åt sidan för att visa att jag behövde gå. Men han tog tag i min handled och drog upp den. De små vita ärren visades och jag drog genast tillbaka min arm. Jag höll den hårt mot kroppen som om jag skadat mig. 

"Kom ihåg att jag finns här. Och jag vill inte lämna dig ensam, så jag följer dig hem" viskade han i mitt öra. Han hade fått reda på det där med ärren för någon månad sedan. Han hade flippat ur men ändå inte lämnat mig. Och det tänkte han tydligen inte göra nu heller.