Murderer without knife *Slow updates*

0.2

Det regnade ute. Små regndroppar trillade ner från himlen och la sig som pölar på marken som vi sedan stampade i så att det skvätte åt sidorna. Mina tankar flög iväg medan vi gick igenom regnet. Personer sprang förbi för att fly från regnet, bilar rullade förbi och skvätte upp vatten på trottoaren. Mina skor blev blöta så fort jag stampade i vattenpölen framför mig. Men mina tankar var någon annanstans.

"Vad tänker du på?" frågade Daniel och jag tittade snabbt upp. Regndropparna hade lagt sig som små diamanter i hans hår och hans ansikte var blött det med. Hans blåa ögon lyste medan de stirrade in i mina.

"Nej, inget" sa jag och tittade framåt igen. Jag stoppade händerna i fickorna på min kappa och kollade ner på mina skor. Jag kände en arm läggas runt mina axlar och Daniel tryckte mig närmare honom. Det var inte långt kvar till mitt hus. Egentligen ville jag inte hem. Det tomma huset. Utan familj. Utan någon. Bara jag. Och musiken som kommer dunka genom hela huset förstås.

"Berätta" envisades Daniel men jag skakade på huvudet.

"Jo, men berätta! Du vet att du alltid kan prata med mig? Om du vill så kan du sova hos mig inatt? Vi kan ringa Reagan om du vill?" Hans blodröda läppar fortsatte bara röra sig och hans ögon flackade fram och tillbaka mellan mina ögon och mitt hus. Jag skakade bara på huvudet och koncentrerade mig på mina skor. Hur svårt ska det vara att bara få honom att hålla tyst?

"Allvarligt Daniel, jag klarar mig. Det har jag gjort länge nu" Det sista viskade jag fram och jag är inte säker på om han hörde det eller inte. Det verkade inte som det och det var jag glad för. Han kanske skulle ta illa upp. Han tittade bara på mitt hus som om det bodde ett spöke därinne som inte hade någon social kontakt med omvärlden. Och det var ju delvis sant.

"Är du säker?" frågade han ännu en gång. Jag nickade bara och skakade av mig känslan av att fråga honom om han inte kunde stanna. Han följde mig ända till dörren och jag la handen på handtaget och tänkte precis säga hejdå när han kramade om mig. Jag kramade om honom med ena armen, den andra fick ligga kvar på handtaget. Han släppte kramen och tittade mig i ögonen igen.

"Vi ses imorgon." sa jag och försökte klämma fram ett leende men det såg nog bara konstigt ut så jag tittade ner på hans skor. De blöta mörkblåa Conversen. Även om det var oktober envisades han om att bära de.

"Jag hämtar dig imorgon, så kan jag köra hem dig sedan." sa han och log.

"Det behövs in-" jag började protestera men han avbröt mig.

"Jo det gör det. Vi ses vid halv åtta imorgon. Och gör inget som du kommer att ångra!" sa han och började gå ner för gången. Han stannade vid det vita staketet och vände sig om. Han vinkade glatt och jag vinkade tillbaka och gick in genom dörren.

Jag sparkade av mig skorna och tog av mig den blöta kappan. Jag slängde min halsduk på golvet och bestämde mig för att äta något. Jag gick in i det vita köket och tog fram alla ingredienser som behövdes för en macka. Och med det menar jag en macka och smör. Jag satte mig vid köksbordet på platsen närmast fönstret. Regnet hade blivit värre och nu från små regndroppar till vattenfall som dränkte staden. Jag tuggade långsamt men efter två tuggor var aptiten borta. Jag la mackan på bordet och ställde mig upp.

Jag sprang upp för trappan till mitt rum. Jag tittade ner på golvet hela tiden för att vara säker på att jag inte kom tillbaka till gamla minnen. Jag klev fram till skrivbordet där min högtalare stod. Jag kopplade in min mobil och lät musiken dunka genom hela huset.