Murderer without knife *Slow updates*

0.3

Jag la mig ner i sängen. Min mage gav ifrån sig ljud som betydde att jag var hungrig. Jag hade inte ätit något mer på hela dagen. Jag mådde illa. Fast det gjorde jag ofta. Jag stirrade upp i taket. Rummet var mörkt. Det enda som lyste upp det var gatlyktan utanför huset. Regnet smattrade mot fönstret och fyllde rummet med ett behagligt ljud. Musiken lät fortfarande i bakgrunden, den var lägre nu dock. Eminems låt "Lose yourself" spelades i bakgrunden och jag sjöng med till vissa delar. Min favoritlåt. Jag blev tröttare och tröttare och efter en stund stängdes mina ögonlock.

Mitt alarm sattes igång och jag vände mig om och gav ifrån mig ett trött ljud. Jag famlade efter min mobil som borde legat på nattduksbordet. Men självklart låg den på andra sidan rummet. Fan. Jag stönade lite och satte mig upp. Jag gnuggade mig i ögonen och blev bara mer och mer frustrerad över ljudet av larmet. Jag slängde benen över sidan på sängen och steg upp. Med vingliga ben gick jag till skrivbordet och stängde av det förbannade larmet. Huset blev tyst efter det.

Jag klev in i badrummet och tittade mig i spegeln. Jag såg hemsk ut. Håret åt alla håll. De mörka ringarna under ögonen som berättade att det varit ännu en natt full med mardrömmar. De spruckna läpparna efter att jag bitit i de när jag fått lust att skrika. Och de livlösa ögonen. Jag klev in i duschen och lät det varma vattnet strila över min kropp.

När jag torkat mig och kladdat på lite smink för att dölja det värsta, klädde jag på mig. Jag valde mina tajta svarta jeans med hål i knäna och stickad långärmad tröja som skulle få täcka mina armar. Mina handleder blödde fortfarande lite från morgonens "rutin" och det stack till av tyget när de kom i kontakt med varandra. Jag hörde ett högt tjut ifrån uppfarten och jag hoppade till av ljudet. Jag tittade ut genom fönstret och såg Daniels svarta volvo parkerad på uppfarten. Han vinkade så fort han såg mig i fönstret men jag vinkade inte tillbaka. Istället samlade jag ihop mina grejer och sprang ner för trappan. Jag tog på mig mina sneakers och slängde på mig kappan med halsduken över.

Jag öppnade dörren och klev ut i den kalla höstkylan. Regnet hade avtagit och idag sken solen på träden med röda och orangea lövkronor. Jag låste dörren efter mig och gick med snabba steg mot Daniels bil. Han log mot mig när jag satte mig bredvid honom och stängde snabbt dörren för att inte få in någon kyla i bilen. Jag log svagt mot honom och hoppades på att det räckte.

"Något kul att berätta?" frågade han och jag skakade på huvudet. Det hade inte hänt något hemma precis. Vad trodde han att jag skulle svara?

"Nähe, något annat att berätta för mig?" frågade han och jag bara önskade att han kunde hålla tyst. Jag vill bara komma fram till skolan och kunna ignorera honom. Även om vi gick i samma klass. Jag kunde ignorera Reagan också.

"Nej" sa jag och suckade och tittade ut genom fönstret. Det var inte långt kvar. Kanske någon kilometer. Då kunde jag kanske ignorera honom tills dess.

"Minna, hur mår du egentligen?" frågade Daniel och jag suckade. Jag vände huvudet mot honom och jag mötte hans blick. Men den ändrades då han behövde titta tillbaka på vägen igen.

"Jag mår bra, hur många gånger behöver jag säga det egentligen?" sa jag en aning irriterat.

"En gång. Men då måste meningen vara sann också" sa Daniel och svängde in på skolans parkering.