"Men vafan.." På diskbänken ligger inte längre någon tröja. Inte heller någon annanstans i köket. Inte i kylen, inte i ugnen, ingenstans.
Felix som följt mig hit i hopp om att återfå sin tröja ser lite besvärat på mig.
"Men du, kan jag inte ta ditt nummer bara?" Frågar han och jag nickar lite ledset. Tröjan var ändå fin.
"Jag måste bara hitta Anna, för hon har min mobil i sin väska" mumlar jag och blickar ut mot vardagsrummet där det än befinner sig ungdomar.
"Vadå? Jag menar att du bara kan säga det så skriver jag ner det." Han tar upp sin mobil ur bakfickan, men riktigt så enkelt är det inte.
"Nej men jag tappade min mobil i vattnet i förrgår och har min gamla nu. Jag kan inte det nya numret utantill än.." säger jag irriterat och suckar över det här dåliga sammanträffandet.
"Men vafan" stönar han, minst lika irriterat, men följer efter mig då jag tar mig ut för att leta upp Anna.
-
De killarna jag träffade förut är nu borta. Alla är borta. Jag och Felix har verkligen genomsökt hela huset, och det är vid detta tillfälle som jag börjar gråta. Inte särskilt förfärligt, men tårarna de faller. Jag har ingen här, ingen bästa vän, ingen mobil, inget busskort. Om bussarna ens går?
"Ey, Isabelle." Felix stryker lite lugnande sin hand över min ena hand, vilket får mig att skratta till och torka mig under ögonen.
"Jag vet bara inte vad fan jag ska göra nu" Jag försöker mig på ett leende, men är ganska säker på att det misslyckades. Dock säger han mig inget. Han ser sig istället om i hallen där vi nu står, och brister sedan ut i ett stort leende. Han reser sig och lämnar mig på den mjuka bänken, innan han sträcker sig upp mot hatthyllan. Han tar ned en - ganska så ful - cykelhjälm, och knäpper över huvudet.
Jag kan inte hjälpa mitt skratt i stunden.
"Kom! Det här löser sig." Han tar tag om min hand och drar mig med ut ur huset. Utan frågor följer jag efter. Vad som helst är bättre än att sitta hopplös där inne.
Bland de många mopederna utanför huset stannar han vid en svart, och drar nästan brutalt i sadeln. Först tänker jag inte alls över vad det är han gör, tills hjälmen som hängde vid dess sida trillar ned på asfalten. Efter det ser han sig raskt om, tar bild på registreringsskylten, och drar med mig igen en bit bort.
"Men.." Men hinner jag inte säga.
"Vi lånar bara lite." svarar han mig med ett brett leende, och jag kan inte undgå att skratta. Han ser verkligen dum ut i den där cykelhjälmen. Dock stannar vi vid en annan moppe, och innan jag vet ordet av det har han tryckt den "lånade" hjälmen över mitt huvud. Han knäpper den under min haka, sätter sig på mopeden, och ser sedan bak på mig.
"Hoppa upp. Du får följa med mig." Han verkade ju som en helt okej kille. Jag antar att han inte lär vara en yxmördare eller något. Vad skulle kunna hända? Det är bättre än att stanna ensam här.
Så jag sätter mig på mopeden bakom honom, och inte långt senare går motorn igång. Nu gäller det bara att inte dö.
-
"Det är verkligen jätte snällt att du gör det här" Säger jag när vi intagit hans lite stökiga rum, och drar min hand genom mitt hår som känns ganska så skitigt nu. Trots att jag känner hur jag efter allt detta drama nyktrat till, är jag långt från helt återställt. Mina steg var nästan vingliga in i huset.
"Det är lugnt. Du hjälpte ju mig innan." Han flinar brett och biter sig i läppen. Kinderna kan jag inte kontrollera, och de hettar till. Jag hade faktiskt sex med honom.
Han drar av sig sina byxor, och sedan sin tröja, vilket får mig att följa hans exempel, men kvar blir jag stående i skjortan.
"Går det bra att vi sover tillsammans, asså i min säng?" frågar han, och jag nickar som svar, fullt tagen av att han står halvnaken framför mig. Hans ben, rumpa, abs, axlar - killar är så galet attraktiva. Att jag stirrar märker han självklart av, och skrattar till en aning vilket får mig att ruska upp mig. Han passerar mig sedan, släcker ljuset, och jag drar då av mig skjortan.
Jag trodde att jag skulle avsky att visa min kropp - försöka dölja den i varje stund. Men nu känns det nästan lockande att ta av några lager. Det är lockande att utbyta med honom.
När jag lägger mig ned bredvid honom i sängen lägger han sin arm om mig, och jag lutar mig in mot hans bröst. Otroligt mysigt, faktiskt. Och minuterna går.
"Du vet alltså på riktigt inte vem jag är?" Han röst är hes, och låg, och jag blir otroligt fundersam över vad det är han säger. Är detta någon med en otrolig hybris?
"Va?"
"Seriöst?"
"Vadå seriöst. Varför skulle jag veta vem du är?" Jag blir nästan lite arg, i alla fall irriterad. Men också otroligt nyfiken.
"Jag måste dra imorgon, ganska tidigt." Och vad har det med saken att göra? Han suckar, drar antagligen handen genom håret också. "Jag ska till studion, spela in musik du vet"
Nej, jag vet inte. Inte alls faktiskt.
Han sträcker sig över mig till nattduksbordet efter sin telefon, och visar mig efter några sekunder hemprofilen på instagram.
"Det här är jag" Förbluffat tar jag mobilen ur hans händer, och stirrar ett tag på antalet följare. Sedan rör sig mina fingrar snabbt över skärmen. Inte är hans feed särskilt stilren, men många likes finns det. Galet många.
"Du kanske har hört det någon gång - the fooo" mumlar han och placerar sitt huvud mot min axel för att få en uppsyn över vad jag gör på hans telefon.
Men visst har jag hört det någon gång - the fooo.
--
dun dun duuuun, ingen au här azz. kmr skriva denna i det perspektiv jag har på hur verkligheten ser ut typ. Lite svårt lär det väl bli, både för mig att skriva och för er att dra kopplingar, för alla har ju så olika syn på the boys. men men :)))
